Mörkertröst - Sandy Denny och North Star Grassman & the Ravens

Insåg att mitt förra inlägg om Jackson C Frank handlade rätt mycket om Sandy Denny.

Men det är ju inte mycket fel med det.

Det finns alltid skäl att skriva om Sandy.

Och framför allt – alltid anledning att lyssna på henne.

This one has no end.

Ett skäl att lyssna är att det är höst.

Visst börjar den största skivan av dem alla, North Star Grassman & the Ravens med titeln ”Late November” men man behöver inte vänta så länge.

Så fort det mörknar kring hörnen och våta löv driver osaligt i våt vind är det dags att återvända till den skivan.

Den är både elegi och besvärjelse

Allra allra mest är det titelmelodin

:

Men samma känsla finns där igenom hela skivan,  ja även i de till synes avvikande styckena Let´s jump the broomstick  och Down in the flood, den senare en av Bob Dylans mindre slitna sidostycken; även detta rockigare material har något melankoliskt över sig, ett ja-men-i-alla-fall som hänger kvar.

Likaså i skivans traditionella bidrag, Blackwaterside.

Och även om man inte alltid förstår hur alla orden och tankarna i Sandys egna låtar egentligen riktigt hänger ihop, så förstår man ju ändå vad hon menar.

Som i minnessången om Jackson C Frank, som är mycket mer än bara så, men också är det. 
Then came the question and it was about time. 
Underbara dubbeltydighet.

Det finns en balans i denna musik, som om Alexandra Elene Maclean Dennys eget oroliga liv behövde vila och väga någonstans.

Vinden river i husknuten, regnet piskar mot rutan, tiden rusar och vindlar, mörkret tycks ha burit med sig all rörelse bort, mot vintern. Men musiken förblir, dröjer, omger.

Ger helande, tröstar, öppnar nya rum, innanför.
Omsluter.

November eller inte november.  

Det klargörs på första tonen.

   Skivversionen här

Annorstädes har jag skrivit att Sandy Denny var rockens, popens, vad-ni-vill-kalla-dets största sångerska, och jag ser ingen som helst anledning att modifiera det påståendet.

Ändå tänker jag inte ens nämna hennes mest kända sång här.

The tears which are shed they wont come from me

Det finns en katalog före och det finns en katalog efter North Star Grassman. 
Där finns många ljuvliga minnesvärda ögonblick, under Fairporttiden lika väl som på soloskivorna. 
Hur längtan och fullbordan möts i Fotheringay lika väl som hur drömmarna vandrar ut i den gula sanden i One WayDonkey Ride eller den ljuvliga hävdelsen i Solo, den sistnämnda en av Sandy Dennys allra starkaste låtar alla kategorier (mer om den här).

Men nu handlar det om den där skivan, om den fångade drömmen, om mörkrets besvärjelse.  Om en fullhet.

Crazy lady?

Ja, kanske. Men i just detta ögonblick, 1971, också samlad, seren, klok.

Och närvarande i våra liv.
Fortfarande.
Nu.

(Skivversionen finns här)

_____________________________________________________
_____________________________________________________

Vänta nu!

Kan man skriva ett helt inlägg om North Star Grassman & The Ravens utan att ens nämna Richard Thompson?  
Det kan man förstås inte.

Det är hans skiva också

Men Richard Thompson är en annan historia.

Minnet av en man - Jackson C Frank

Hur berättar man om Jackson C Frank?

Är det den tragiska livshistorien,  verkligheten bortanför diktens möjligheter, eller är det hans inflytande på artister och musik långt genom decennierna, eller är det bara genom att fråga vad han säger i dag?

Jag vet inte. 
Detta är inte ett akademiskt seminarium, det är några nedslag i min musikvärld.

Naturligtvis kom jag till Frank via Sandy Denny. Man brukar göra det. 
Om man nu inte kommer i sällskap med polarpristagare Simon. 
Någon har kanske hört Nick Drakes versioner. 

Eller lyssnat till hur Bert Janschs svårbeskrivligt karaktäristiska stämma brottas med My name is Carnival eller Blues run the game.

Men inte ens jag visste tills helt nyligen att även Al Stewart hörde till Franks följeslagare.

Jag vet för lite om gitarrteknik för att förstå sånt där.

Faktiskt vet jag nästan ingenting om gitarrteknik.

Jag bara lyssnar.

Så många döda.

Det är ett ofrånkomligt ledmotiv i varje text om Jackson C Frank, döden, de döda.
Sandy, Bert, Nick, Jackson själv.

Och ändå är musiken levande.

Mina första kontakter med Jackson C Franks musik var bara sådär lockande.
För den som snöat in på Sandy Dennys Fairport-tid och som (då och nu) håller North Star Grassman som ett av de bästa albumen någonsin var ungdomsskivan ”Sandy Denny” med ett par av Franks låtar något av en besvikelse.

Visst, rösten finns där redan, nästan nästan färdig från början, och av Franks båda låtar hör åtminstone You never wanted me till dem som fastnade – kanhända hjälpt av att det var ett sådant stadium i livet – men det var liksom som om det inte nådde riktigt ända fram.  
När jag hör dem nu har jag svårt att begripa det, men det är 30 plus år sedan.

Och om de bådas relation visste jag då inget alls. Next time around var bara en vacker sång på en bättre skiva,

Några Nick Drake-låtar senare, men vem kom ihåg upphovsmannen?

Först med nätets hjälp fick jag korn på Franks egna sånger. 
Allra först I want to be alone, eller med ett annat namn den Dialogue som Sandy direkt apostroferar i Next Time Around.

  

Och den lika starka My name is Carnival.

Och så Jackson C Franks tragiska liv. 
Brandolyckan i barndomen som märkte ut honom i tillvaron för evig tid,  sångartiden i London där en spirande karriär vändes i mental obalans och skrivblockering, hemfärdens fall ned i schizofrena perioder,  den ende sonens död,  vandringen mellan institutioner, de trevande försöken till återkomst, och så det där olycksaliga skottet i ögat som gjorde honom blind.

Och så döden.

And do you still live in Buffalo?

Ja, ni vet redan att Jackson  C Frank inte hade några hitlåtar.
Då hade ni hört om honom förr.  Men det finns åtminstone en av hans låtar som har blivit en minor classic, med inspelningar av såväl Nick Drake som Simon & Garfunkel, av Laura Marling och Counting Crows, och helt nyligen av våra svenska stämsångshjältinnor First Aid Kit.

Men det är nog ändå originalet som förmedlar mest.

För min personliga del kan jag ändå inte riktigt begripa att det tog mig så lång tid att hitta denne man.

Jag menar: Sandy Denny. Nick Drake. Al Stewart. Paul Simon. Bert Jansch.

Det är en hel akademi av de ungdomens idoler som följt med genom åren, och de har alla tagit starka, direkta intryck av denne bräcklige starke förtvivlade självsäkre splittrade helgjutne man.

Men det är inte tid att gråta nu. Jag är bara glad att nätet till sist förde mig dit, förde mig hit. Och till dem alla, levande och döda.

Det var annorlunda förr. Och likadant.

Som en sorts motvikt till veckans och lördagskvällens schlagerflöde har jag dykt ned i ESC-historien och fiskat upp några favoriter och andra minnesvärda bidrag. 

Ja, ni vet ju redan att min absoluta favorit genom eurovisions-historien är den här:

Det mirakulösa är att den fortfarande träffar mig rakt i själen, varje gång, efter så många lyssningar.
Och det har inte ens någonting med min längtan till Budapest att göra.
Men visst var det bättre när man sjöng på sitt eget språk!
(jämför Ungerns  bidrag i fjol, helt ok men anonymt:) (jag vill inte ens tänka på det konstläderjacks-flämtande tramset man sänt i år…)

Samma år som Friderika kom fyra hade även Polen en bra låt med (som blev tvåa, för övrigt).


Håller än, men går inte in på topp fem.

Notera hur detta var på den avlägsna tid då man kunde skicka in en sångerska med en bra låt och förlita sig på att hennes scennärvaro och sångens styrka skulle räcka.  Så avlägset det känns.

Vilken är egentligen den näst bästa låten?
Det är lite olika vid olika tillfällen, men oftast den här.

Et sølvfløjt fra en trætop
En svag tagfat-lyd af en kat
En rislen i bækken
En hvislen i hækken
Der si'r, at det ikke mer' er nat

Det var något visst med svartvit TV.

Sedan blir det ännu svårare. Länge svor jag på att den allra bästa låten var De Troubadour, som var en av de fyra vinnarna 1969 (det var innan jag hört Kinek mondjam el vetkeimet).

Men man ändrar sin smak med tiden.

Dock är den troligen den mest udda vinnaren:



En minnesvärd vinnare från de tidigare åren är den som tog hem spelet i Köpenhamn, när tävlingen avgjordes där efter paret Ingmans seger – Non ho l´età.
Klassiskt italienskt.
De där pianoanslagen i inledningen… och hur de följer oss genom låten. Som tid.


Kanske var det verkligen bättre förr?

En smygande favorit är en låt som deltog i den svenska uttagningen 1969 utan att placera sig särskilt högt.

Ändå hade sångaren meriter – i form av en andraplats i den internationella finalen några år tidigare. Och låtskrivaren skapade mer eller mindre på egen hand begreppet ”rockmusik på svenska”.

Alltid underskattad, Svante.

En låt som blivit en standardmelodi, sådan där man hör i hissar och på nattklubbar (om man nu är den sortens människa som åker hiss. Eller går på nattklubb) är Vicky Leandros ”L´amour est bleu” från 1967,  ett år när jag annars personligen hade min musikaliska uppmärksamhet riktad åt lite andra håll.


Men jag minns faktiskt också att det årets vinnare inte var så dum - och dessutom att Jeff Beck gjorde en riktigt bra version av Leandros låt året efter.  

Vissa låtar måste man älska av andra skäl än de rent musikaliska.
Portugals bidrag 1975 var en hyllning till nejlikerevolutionen föregående år, framförd av en sångare som själv varit med i kaptensgruppen som genomförde den – iförd en fruktansvärt tidstypisk orange skjorta med lika tidstypiska kragsnibbar…


Ett annat oförglömligt bidrag är förstås Norges same-låt från 1980. Den brukar förlöjligas på den här sidan Kölen, men varför då egentligen?
Visst, man kan tala både om oblyg etnoflirt och udda kostymering, men herregud, vi har skickat Roger Pontare, så vad fasen.


En klassiker i den mer uttalat och avsiktligt udda stilen är förstås denna:

Nej, det är inte bra. Inte alls Jag tror inte ens att det är roligt.
Men man kommer onekligen ihåg det.
Stefan Raab hade för övrigt, som upphovsman, drabbat oss några år tidigare.

Det finns dock också exempel på bidrag som är mycket udda, mycket minnesvärda, och mycket bra.
Vi avslutar med ett sådant (bortse från det långa tröttande förpratet, låten är värd att vänta på):



Det var annorlunda förr.
Och kanske likadant.

Den plågade meteorologens röst - låtar om väder

En meteorolog i bekantskapskretsen ställde frågan ”Vilken är den bästa väderlåten”.
Han fick en rad förslag – min första tanke var Remember the rain och därefter Here comes the sun, men eftersom jag tror meteorologen i fråga har en dragning åt hårdare rock så slängde jag in denna:



Jaja, inte så jäkla hårt, men i alla fall med viss kraft.
Det där inledande riffet har jag älskat sedan jag var tretton, det ger fortfarande lustfyllda ekon.
Och det handlar ju tveklöst om väder, och till och med om väderleksrapportering:
  five to ten,
  now it´s time
  for the weather

Det gör annas inte alla låtar med sol eller regn eller storm i titeln.
Gamla dängan ”Sol vind och vatten” är ju bara en kärlekslåt, även om den kunde låta som ett inlägg i tidens energidebatt.
Inte heller denna trevliga lilla truddelutt har egentligen något med prognoser att göra:



En snabb bläddring bland hjärnans kringspridda akter gav dock vid handen att det finns en massa låtar som faktiskt gör det.
Det vill säga verkligen avser väder-relaterade fenomen när de nämner ”regn” eller ”orkan”.
Det finns faktiskt verkligen massor.

Jag lämnar här en rad klassiker av typen Stormy Weather och Regndroppspreludiet därhän, likaså ett pärlband av mer eller mindre minnesvärda svensktoppsklättrare som Regniga Natt, och letar upp några egna favoriter.
Och då var det ju de där båda förstnämnda.

Först en av den ständigt underskattade George Harrisons största stunder, denna gång i en sen och lite udda liveversion med spridda kompisar (för ett gammalt Idle Race-fan är det alltid kul att se Jeff Lynnes enorma barr dyka upp).

Kanske egentligen inte någon höjdarversion strikt tekniskt, men kul.
Och låten är outslitlig.




Och så den evige Bob Lind. Jag har ju ägnat honom en hel artikel annorstädes, men man kommer inte undan Remember the rain:

.

En närlyssning visar iofs att regnet och solen här i hög grad är metaforer för kärlekens växlingar, men metaforen bygger på riktigt regn och riktig sol, så visst platsar den.
Uppladdaren har också tagit fasta på vädret i sitt bildval.


Det finns en Dr Strangely Strange-låt som har den i sammanhanget perfekta refrängen ”Rain, Hail, Sleet, Snow”, men den hittar jag inte på Youtube. ***

Fast Frosty Mornings borde väl duga ganska bra?



Man skall alltid ta chansen att spela Dr Strange, så enkelt är det!
Och i Frosty Mornings hör vi ju den plågade meteorologens röst: And it´s going to snow, I guess it´s going to snow, I think it´s going to snow…
Det förnämliga bandet har ju också givit oss Summer Breeze

Man kunde här lägga in Dylans Subterranean Homesick Blues med de odödliga raderna You dont need a weatherman to know which way the wind blows  men det vore kanske lite fusk.
Och än mer så densammes ”Hurricane”  som ju bara handlar om Rubin Carter.
Eller inte så bara. Men ändå.
Fast uttrycket ”The hot New Jersey night” förekommer onekligen i texten.
Det är nog så att vädret är nästan lika viktigt i sånger som i verkligheten.

En annan kär låt med viss väderanknytning är förstås Thunder Road. Men den handlar ju egenligen inte om åskväder. Det gör däremot den här:



Naturligtvis blåser det en del vind genom musiken också.
Mycket av den är dock symbolisk och går bort.

Få vind-låtar handlar dock så tydligt och klart om vädret och dess inverkan på oss människor som denna vackra sång (här i någonsorts annorlunda hemmainspelning, dock med upphovsmannen själv):



Det kan dock tänkas att den gode Richard Shindell också har tänkt att vi skall se mannen som stannat kvar ensam i sitt hus inför den annalkande stormen, med fönstren och dörrarna vidöppna och lösöret utburet att lyftas bort av vinden, med fru och barn ivägresta till säkerheten norröver, att vi även skall se någon större symbolik i detta.

Men den duger också som en kortfattad sorgsen novell om livet.
Och vädret.


Och så är det ju det här med snö.
Min yttersta favoritlåt om snö förblir Rejoices November Snow med dess mystifierande text och dess jagande melodi, men den finns tyvärr bara på Spotify (här).

Och den sång som bäst sammanfattar ens känslor för vintern är och förblir denna:



Winter time it brings me down
Ice cold winds snow on the ground

Usch.

Vi får fly undan med en låt om sommaren. Egentligen inte så mycket väder här.
Men årstidsväxlingar.
Och så gillar jag den...


_______________________________________________________
_______________________________________________________

*** Jomen här är den ju: Ballad of the wasps - "rain, hail, sleet, snow...":
/edit nov 2014 - och sedan borta igen :-( /



...och tillbaka - första låt på skivsidan: 

 


"Det finns inget dåligt väder
Och det finns inga dåliga kläder heller.
Det finns bara dålig inställning"

(M.J. cirka 2002)

The Great War

Hur knäppt är det inte att samla ihop musik om Världskriget?
(jag menar då förstås det stora kriget, The 14-18 war).

Sådär lagom, är mitt svar. Men jag är inte opartisk, för jag är den som har gjort det.
Det finns en etisk-moraliskt-filosofisk-principiell diskussion som man kan föra om sådant, en lite banalare variant av frågan om poesi efter förintelsen.
Jag tänker lämna den därhän. Detta är en musikblogg.
Och en sak är säker: något glorifierande av kriget och döden finns här inte.



Did you really believe them when they told you "the cause?"
Did you really believe that this war would end wars?
Well the suffering, the sorrow, the glory, the shame,
The killing, the dying, it was all done in vain,
For Willie McBride, it's all happened again,
And again, and again, and again, and again.


Inte heller finns något sådant i Country Joe McDonalds Forward, som inleder hans skiva War War War med tonsatta dikter av Robert W Service, de flesta av dem just från världskriget, några från Boerkriget.



And you yourself would mutter when
you took the things that once were men…
skriver Service, som mycket riktigt tjänstgjorde som sjukvårdare.

Något mer av krigsromantik finns möjligen i The man from Athabaska, som jag skrivit om tidigare.

Men efter en del irrande hållningar som för oss från de stora skogarna och sjöarna i västra Kanada till Argonne-skogen landar även den i en stor krigströtthet och en längtan till det stilla, enkla, meningsfulla livet långt från de lerfyllda skyttegravarna.


I den långa Jean Desprez är vi dock farligt nära de svartvita propagandabilderna.
Men det finns en del sanningar där också.
Första världskrigets grymheter mot civilbefolkning var kanske inte värre än i de flesta krig, och har skymts av allt det som hände under den andra kriget, men de förekom.
Och i sin genre, heroiska hjälteporträtt av the million men who for fair France have died, försvarar den sin plats.

Men det grymma med Världskriget fanns framför allt i själva kriget, den vanvettiga slakten vid fronterna, föraktet för människoliv, människovärdets upplösning i leran.
På Västfronten, i Italien, i öster.

Slakterna vid Verdun, Somme och Ypres har ibland överskuggat det som hände på andra frontavsnitt. Men det är inte glömt.

Hör till exempel på Fuoco e Migliatrici.

Per conquistare un palmo di terra
Quanti compagni son´ morti digia...



Det italienska hamrandet mot österrikiska ställningar, resultatlöst men till vanvett upprepat (”elfte slaget vid Izonso”) står inte Västfrontens offensiver efter i meningslöshet, snarare tvärtom.


Allt handlar dock inte bara om skyttergravar och offensiver. Den outtröttlige historikern Al Stewart berör kriget i en rad sånger. Min favorit förblir nog Manuscript,  även om youtubeversionen inte gör den riktigt rättvisa.



Det skall också erkännas att Manuscript i lika hög grad är en sång om sin egen tid (som nu är på väg att bli historia..)

And Mandi and I stood and stared at the overcast sky...

En betydligt senare sång, som liksom Manuscript tar sin utgångspunkt i kriget men också förs fram till sin egen tid, är Somewhere in England 1915, som börjar med Rupert Brookes och Violet Asquiths kärlek, hur det nu var med den, men fladdrar förbi skyttegravar och andra diktare och landar i vår tid och våra krig.


Rupert Brookes berömmelse vilar i hög grad på hans dikt The Soldier, om en gravplats i ett främmande land. Han skrev den, och for i väg och dog på vägen till Gallipoli, och begravdes på Skyros.
Some foreign field...

Stewart har förstås inte heller kunnat låta bli fredskonferensen i Versailles. A League of Notions (sic!) är ett litet kabaret-stycke med tungvrickande text, men som sådan ganska njutbar.
Här i en live-upplaga.



(Ett inlägg om sånger om historia, eller kanske mer specifikt om Al Stewart och sånger om historia, kan komma senare…)


Allt är inte heller bara hemskt eller (tragi)komiskt. Det finns det som är vackert också.
Den inledande No Man´s Land hör dit.
1917 är också en…


…även om historien mest är sorglig. Tack Emmylou och Linda!

Sorglig, tragisk men också minnesvärd är även Eric Bogles The band played Waltzing Matilda, precis som händelserna den skildrar – Gallipoli-kampanjen och framför allt den misslyckade landsättningen vid Souvla.  Det är nästan på dagen 97 år sedan.

Många versioner finns. Här Pogues:


Det finns också en helt annorlunda version, som egentligen inte har något med världskriget att göra, men är ett stycke förvirrande och fascinerande samtidshistoria. Det är den amerikanske senatorn Bob Kerrey (D) som framför samma sång, från talarstolen, efter att just ha blivit invald i senaten. Musikaliskt är det kanske ingen stor stund, men det bryter så totalt med vad man tror sig veta om världen.


Vilket, kanske, påminner om oss att världskriget inte bara var skyttegravar och fronter.
Det var revolution också:


Beau, CJT Midgley, är en personlig favorit som vi stött på tidigare här. Han när också ett påtagligt historieintresse. En låt handlar om den industriella revolutionens märkesbyggnader, en annan om en sönderslagen vas och vad den sett. En egendomlig man.

Min spelningslista är lång, men ett blogginlägg måste begränsas. Jag vill först bara bereda plats för en svensk klassiker om det fasansfulla kriget...

...och en påminnelse om en av det följande krigets mest kända och älskade sånger egentligen skrevs om och handlade om det Stora Kriget:

                                                                                                      June Tabor.




___________________________________________________________________

Wikipedia: World War One

Vem?

Jag blir inte klok på den här låten.
Vad menar karln egentligen?
Den fastnar, med sina frågor, allt mer obesvarade för varje lyssning.
Är det inte meningen att det skall vara tvärtom?

Finns barnet, är det ett konkret högst verkligt gråtande barn som står där i farstun?
Eller är det ensorts bild för någonting, och i så fall vad?

Och vem är det egentligen som ställer frågorna: den sjungande rösten som radar upp frågefraser som inleds med just ordet Vem – eller det där barnet, som enligt texten just inte säger någonting annat än just ”Vem”?

Barnet som är vuxet, som är ensam fast morsan skall komma hem om en kvart – fast vem är det som inte är hemma hos vem?
Och ja, vem skall bestämma vem som skall komma hem alls? Och när?

Och vilka är det egentligen som är det här barnets föräldrar, som får slita, i väntan på att få dansa – med vem?


Ett ögonblick tror man att det skall landa i en socialrealistisk ögonblicksbild från ett avlägset förortsfemtiotal med nyckelbarn och lekskolefröknar - men ändå inte, utan vi färdas i en parallellvärld östan om tid och västan om månvarv, där vem kan fråga vem om det som vem aldrig kan veta.

Och vem skall då ge oss svaren?


_________________________________________________
_________________________________________________


Läs också Mycket mer än fjärilar.

Och: En enda låt (Till Mare)


Och så har vi förstås den långa listan, den ursprungliga, över de 37 bästa låtarna.

Mycket mer än fjärilar

Bob Lind brukar betraktas som ett klasiskt One Hit Wonder.

Det är rätt på sätt och vis.
Elusive Butterfly var en sådan där låt som nästan omedelbart kliver in i klassikerrepertoaren.
Den har en vacker melodi som fastnar, utan att bli för enkel. Den har en text som är intelligent och vacker och romantisk, utan att kliva över gränsen till det lättköpta eller töntiga.
Den är kort sagt välgjord (Jack Nitsczhe producerade, för övrigt).

Men Linds ställning bygger ändå på lite mer än enda låt.

Visserligen gav han aldrig ut mer än tre – eller fyra, beroende på vilka man räknar – LP-skivor, och inledde sin moderna nätbaserade fas först efter en lång tystnad. Men i det finns ändå grunden till ett solidare bygge än enhitsmakarens.

En del av det är att Lind också skrivit låtar för en rad andra artister, direkt för dem eller så att hans låtar efter hand spelats in.
Där finns i och för sig inga stora hits, inga välbekanta titlar som alla omedelbart lyssnar till, även om La Piogga che va har blivit en sorts standardlåt i Italien och Cheryl´s going home kan höras då och då. Men royaltyna från skivor med så disparata artister som Blues Project, Nancy Sinatra, Marianne Faithfull, Richie Havens och Turtles lär ha hållit Lind flytande ekonomiskt genom åren.


Det är dock inte därför vi som älskar honom gör det.
Det är för de egna låtarna.
Från den första skivans desperat nostalgiskt längtande anslag över det desillusionerade och distanserade betraktandet av världen på Since there were circles till nutidens små novellstycken om svårigheten att leva i livet och glädjen med att göra det.


Min favorit för alla tider är Mr Zero. Men så är jag också en obotlig romantiker. Med bara ett litet litet stänk cyniker inmängt.



Ja, jag hör vad ni säger.
Men den låten träffade mig när jag var 16-17 år och desperat och givetvis hopplöst förälskad i en liten vacker flicka som hade låtit mig kyssa henne en nyårsafton och sedan glidit iväg.
Little Miss Someone has packed up and gone...

Och så jävla überromantiskt är det faktiskt inte.
Kolla hur Lind väver sina metaforer och spinner ett större nät av dem.
Amatörpoeter, tag och lär.

Lyssna också på Yardbirdssångaren Keith Relfs motvilliga men kompetenta version.

Den första skivan har få svaga nummer. Även om man måste ställa om sig en hel del för att vara beredd på The world is just a B movie, som i sanning avviker från det bitterljuva.

En särskild favorit är Counting, med dess säreget fallande och fallande och fallande melodi, man tror den skall vända uppåt, men han tar den ett spiralvarv till nedåt och först så småningom förstår man – nej, känner man – att det i sig är en bild.
En ung Marianne Faithfull gjorde också en vacker version.


De följande skivorna – inklusive den som skivbolaget gav ut mot Linds vilja och hans godkännande – är ojämnare, men innehåller ändå några riktiga toppnummer.

Har någon så precist skildrat en kärlek som tagit slut innan den riktigt tagit slut, som Bob Lind gör det i Remember the Rain?
Inte så att det har nått mig.


In a sad unstable way I love you more than I can say but now it´s locked in yesterday and must remain there.

Och hans förmåga att fylla på med ord utan att stapla dem. Visst är det lätt att rimma på engelska. Men det skall göras rätt också.

Den har som sagt blivit något av en standardlåt i Italien också Här med Caterina Caselli.


Vi hoppar en skiva. Lind ville inte kännas vid den.


Och så den spretiga samling som är skivan Since there were circles.



Från inledningens burleska anslag med I love to sing/Sweet Harriet förbi de virvlande brottstycken ur livet som är till exempel City Scenes eller Not that I would want her back och den upparbetade frenesin i She cant get along når vi fram till titelmelodin.

Och här är vi långt från det vi trodde oss veta om Bob Lind.
Melodin gnisslar och knakar, vänder om, tvekar och vänder igen, pressar sig fram i riktningar den egentligen inte ville ta.
Laddad med ord som känns som att de egentligen ville säga något annat.
Plåga utväxlad i musik.

Och hela tiden ser man framför sig skivans omslagsbild, i ökenhårda färger med skarpa skuggor vandrar Bob Lind iväg ut mot bildkanten, iväg från sin övergivna motorcykel.

Så ensam.



Och sedan går så mycket tid.

Bob Lind byter medium, skriver böcker, sysslar med annat. Rykten om drogmissbruk och frånvaro. Radiotystnad.

(Några saknar honom
Om Pulps Bob Lind (The only way is down) faktiskt handlar om honom är jag inte säker på men Grants If I could be Bob Lind gör det definitivt

Däremot är det inte vår Bob Lind som springer runt på Ales Stenar och marknadsför diverse stolliga teorier)


Och sedan: Nya sånger på Youtube.
Avklarnat, novellistiskt berättande. Inte lika vackert längre som förr, men lika sant.
Och lika fängslande. Bob Lind kan det där med anslag:



Min absoluta favorit av de nya sångerna är The gravity of the world, men den hittar man varken på Youtube eller Spotify.
Looking for you ovan är inte dum heller.

Eller Perspective:



Också How the night can fly är minnesvärd. Även Richie Havens har gjort en mycket bra version där han dämpar sin ambition att ta låtar någon helt annanstans än de hör hemma.


Men vi slutar väl där vi började?

En enda låt (Till Mare)

Ibland kan man snöa in på rätt oväntade saker.
Och ibland kan man ha fel.

Rätt länge ansåg jag till exempel Carl Johan Vallgren för en kuf, en självvald exilförfattare med själsskav och översvämmat ego. Visserligen kunde jag erinra mig att jag hört honom framföra några låtar i något tv-program som var överraskande bra, men sådant kan man ju inte låta sig bekomma.

Sedan läste jag – som så många andra – Den vidunderliga kärlekens historia. Det är verkligen en vidunderlig bok.

Nåväl, konstiga människor och till och med ointressanta människor kan skriva läsvärda böcker. Det kanske var en lyckträff.

Men jag började misstänka att jag haft fel från början.

Och sedan fick jag på vägar som jag inte längre minns fatt på skivan ”Livet” från 2007.
Den har flera fina låtar, till exempel ”Lycklig” och ”Stockholm i strålande väder” eller de nostalgibefriat återblickande Berlinbilderna i ”Kreuzberg SO 36”.

Men allt det och mycket annat bleknar jämfört med ”Till Mare”.

Hyllningen till den tidigt bortgångna författarkollegan Mare Kandre, uppbyggd i huvudsak kring hennes egna ord, är ett litet mirakel. En enkel melodi bärs i väg av överraskande ord bort mot evigheten.

Det är egentligen inte alls märkligt. Man kan se vad som händer, höra hur det händer, känna när det händer. Det är, som sagt bara en melodi och ord.
Det är detta som är miraklet.

Och bakom den goda musikens goda glädje vilar – förstås – en sorg: man sörjer den bortgångna Mare, som hade man själv kommit henne nära.

Mer är det inte

Till Mare

Den bästa låten saknas

                                                  “Nostalgia is a disease of the heart”

Att skriva om en favorit och inte kunna länka upp den bästa av hans låtar är förstås en smula surt.

Men så är det. Med Peter Daltrey.

Hans största stund i mina ögon är Diamonds Everywhere. Jag har skrivit om den förut, i den andra bloggen.

Här sammanfattar han på drygt sju minuter en hel epok och de ekon den avger än i dag.
Det är mirakulöst och det är väldigt enkelt.
Men den finns inte att länka till någonstans på nätet.

Att den låten toppar säger något om en man som skapat Aries:


 …och Flight from Ashiya:



…och Tambourine Days:



Jag tänker inte berätta hela storyn om Sidekicks - Kaleidoscope (UK) – Fairfield Parlour – I Luv Wight – Peter Daltreys solokarriär – Link Bekka - the Morning Set Band och allt annat vad det nu kan vara. Det finns på Daltreys egen sajt och det finns på Wikipedia.

Bara peka på ett fantastiskt litet band i utkanten av de brittiska psykedelia- och folk/progg-vågorna i slutet av 60-talet, OCH en ännu verksam spännande mångsysslare i flera genrer och konstarter.

Och på några låtar.
De riktiga favoriterna är de som jag lagt upp här ovan, men även en sång som the Sky Children fångar så väl den där blomster- och rökelsedoftande växlingen mellan dämpad belysning och strålande solsken som vi andrahandshippies älskade. Då och kanske även nu.

Texten har drag av Antonioni-film: en massa bilder glider långsamt förbi och sammanhanget är oklart men de fastnar ändå och hakar i varandra på ett sätt som man inte riktigt kan förklara. Efteråt är man kanske inte klokare men känner sig så.


Kaleidoscope balanserade på genombrottets rand, men slog aldrig riktigt riktigt riktigt.
De spelades hyfsat flitigt i radio och delade scen med kändare namn ibland, så vi talar inte om något obskyrt och totalt bortglömt band, men det räckte inte för att etablera dem.

Kanske bidrog Daltreys uppenbara rastlöshet till det. Kanske fanns det också lite för mycket trendkänslig anpassning uppblandad i sökandet efter det rätta uttrycket.

Men det avsatte mycket minnesvärt. Här en litet stycke från Fairfield Parlour-epoken:

(jag har en speciell förkärlek för alla sånger som handlar om någon som heter Emily. Vet inte riktigt varför. Men troligen är det Syd Barretts fel)

Efter några år och ett antal namnbyten upplöstes bandet. Men Daltrey har fortsatt i olika spår.

Den samtide Peter Daltreys tillbakablickande sånger som Tambourine Days, Kubrick Letter eller favoriten Diamonds Everywhere har lärt mig något oväntat om den avlägsna tid som var vår gemensamma ungdom (även om Daltrey är ett antal år äldre än jag):

Man – åtminstone jag – kunde ju inte föreställa sig att de där avlägset upphöjda personerna som gjorde musiken man älskade också själva var beundrare, som väntade vid skivspelaren eller den luxemburginställda transistorn, unga människor som var vilsna och hoppfulla, som var lite kära i någons syster i smyg, och som i dag själva minns den där tiden med just den sortens såriga glädje som vi.
Men just det gör PD så himla tydligt.

Att så var det.
Det tycker jag om.

My God, the spiders are everywhere

Mellan raderna

Vissa skivor gör avtryck.
Vissa skivor gör ett avtryck som hänger ihop med en tid, med tiden.
Vissa skivor förblir ändå tidlösa.

En sådan är Janis Ians Between the lines. I en tidigare strösseltext har jag länkat upp In the winter. Den är fortfarande lika bra.


Men skivan innehåller i stort sett inget annat än fullträffar. Kanske några som bara är nästintill, en åtta eller nia på måltavlan.

En av de absolut stora skivorna. Och en av dem jag återvänder till.

Den är inte bara en blåsig vår i en söderförort en gång för många år sedan, ett rött runt köksbord och utsikt över ett skogsområde.
Den är inte bara en stor säng och någon att dela den med.
Den är inte bara frihet, svindel och segelvind.
Den är allt det, visst, men den är också här och nu och stora brottstycken av evigheten, sjok av total närvaro även i vår tid.

Som titellåten:



Så illusionslöst, så bejakande, så sorgset och så glatt.
Ett porträtt av någon som verkligen ser.
En skärva verklighet, nedfallen i våra liv.

Don't spoil it all, I can't recall a time when you were
struck without an answer
We'll live a quiet peaceful time between the lines
and go together

Men det finns så många sånger. Det storögda och intagande underbarnet Janis har vuxit upp, tagit emot några törnar och omformat dem till melodisk vishet.

Som Watercolours:

Go on, be a hero, be a photograph.
Make your own myths,
Christ, I hope they last
Long than mine, wider than the sky,
We measure time by.

Eller Lover´s lullaby:


Eller Tea & Sympathy (här i live-verson):



Jag vet inte vilken som är bäst. Eller ibland vet jag. Men det är olika saker jag vet.
Allt efter stämning, situation, tankar.
Allt efter vilken sida av myntet som kommer upp.
Eller om myntet aldrig stannar, utan fortsätter att snurra i luften.
Eller i tystnaden efteråt.

Det finns så många platser.

Och Janis Ian sjunger om platserna, situationerna, föhållandena, lägena. Om skiften, förskjutningar, perspektiv.
Och om kärlek. Kärleks fullbordan och kärleks brist.
Och är det inte det som alltihopa handlar om?

I haven't been loved by a man in quite a while
You know it ain't easy making me smile
Friends have their lovers, men on a string
There must be something terribly wrong with me
Sometimes I feel like I haven't learned anything
How do you do would you like to be friends?
No, I just want a bed for the night
Someone to tell me they care
You can fake it, that's all right
In the morning I won't be here
It's a sacrificial alter
And I'm laying down my head
And I'm telling you up front
That I haven't much to give
Is that how it's done?
Or shall I sing and dance?
Give me a chance
How do you do, do you want to be friends?
Yes, that might be very nice
Maybe we'll fall in love
Ev'ry body has its price
Mine is yours for free
If you'll be in love with me
I haven't been loved by a man in quite a while
You know it ain't easy making me smile
All my friends have their lovers
They've got men on a string
There must be something terribly wrong with me
How do you do, would you like to be friends

David Ackles - dramatik i litet format

Letandes efter godnattsånger häromveckan träffade jag på en bekant. Eller rättare sagt: letandes eften en speciell godnattsång påmindes jag om hur bra han är, mannen som gjort den.
Sången som passade så bra för just den fredagskvällen var Another Friday Night, och mannen var David Ackles.



Det var flera sånger som dök upp från den skiva där Another Friday Night återfinns, den som heter American Gothic med en allusion på en bekant målning. Bland dem Waiting for the moving van och Montana song.

Men framför allt påmindes jag om den fantastiska debutskivan, som egentligen saknar svaga punkter. I växlande men ändå sammanhållna stillägen framför Ackles berättelser ur livet, om människor, berättelser som hela tiden känns liksom självbiografiska fast de rimligen inte kan vara det, små noveller eller korta dramer – som i hans mest kända sång The road to Cairo, en liten enaktare med bara den ena aktörens repliker utskrivna.

Den blev mera känd – fast det var länge länge sedan – i Julie Driscolls version, som var uppföljare till hennes hitversion av This wheel´s on fire.
Ackles gjorde i den vevan också en version på franska som hette La route a Chicago som tyvärr inte står att uppbringa på nätet.
Det besjungna Cairo ligger i Ohio och har alls ingenting med Egypten att göra.

Samma teknik, en partiellt avlyssnad dialog, använder Ackles i Down river. De två sångerna är som en diptyk kring återvändandets vånda.

Men den bästa låten på skivan – tror jag – är nog ändå Blue ribbons:



Om Road to Cairo eller den något udda politiska betraktelsen Laissez-faire representerar Ackles mer dramatiska sida så står Blue ribbons närmare innerligheten.

Fler sånger i samma anda eller snarlik finns på skivan, om än inte lika storslaget sorgsna utan mer återhållna.
Som till exempel When love is gone om ett förhållande som torkat ut och tagit slut fast ändå fortsätter - eller?
And now is the end...

Och Sonny come home, som är ytterligare en turnering av återvändadets dilemma fast mer spöklikt och mindre vardagligt.
De tomma kalla rummen - huset som ett själstillstånd.

His name is Andrew, Be my friend - hela första skivan är full av små pärlor.

Den andra, Subway to the country, är inte lika stark. Det är ingen dålig skiva, men placerad mellan debuten och American Gothic bleknar den, trots några starka nummer som t.ex. Main line saloon, som tyvärr saknas på Youtube men finns på Spotify här.

Här och på de flesta av skivans låtar lyfter Ackles fram det dramatiska, ja teatrala draget. Man kan komma att tänka på Scott Walker. Eller Peter Hammill.
Men det är alltid något eget.

Dramat kan avlyssnas också i en annan av skivans starkare låtar, Inmates of the instituiton.

Bra, men den paradoxalt bräckliga skönhet som den första skivans sånger äger går förlorad.

På tredje skivan, American Gothic, är balansen återställd. Här finns låtar där sorgsenhetens skönhet närmar sig gränsen, som Waiting for the moving van:


...men här finns också dramatisk framställning, ibland som i Blues for Billy Whitecloud kryddad med en portion galghumor, ibland som i titellåten med mer ett stänk av uppgivenhet över livets förvecklingar och tillkortakommanden.
En trött inblick i hur det kan bli when love is gone.

Och ändå: "They suffer least who suffer what they chose".

Den bästa balansen når i mina ögon alltså Another Friday Night, även om Waiting for the moving van är en personlig favorit (jag vet dock de som skulle avfärda den som alltfär sentimental)

Favoriten i den mer renodlat dramatiska genren är Ballad of the Ship of State:



För att vara David Ackles snubblande nära en politsk sång. Kanske är det därför något i musiken får mig att tänka på Kurt Weill?


Den sista skivan, Five & Dime, är åter lite blekare, som ett svagare eko av American Gothic. Fast det är en David Ackles-skiva; den är bra. Det absolut starkaste stycket är Aberfan, en lamentation över raskatastrofen i den lilla walesiska staden 1966, då över 100 barn omkom.
Den finns tyvärr inte på vare sig Youtube eller Spotify. /Edit 2023: Nu finns den där:/



Betydligt mer privat men ändå minnesvärd är One good woman´s man:



Fler skivor blev det aldrig. Först ställde skivbolagstrassel och högt uppskruvade egna förväntningar till det. Sedan skadades David Ackles svårt när hans bil blev påkörd av en rattfyllerist, och fick svårt att både skapa och framföra musik.

David Ackles avled 1999.

Vi börjar om... Spånor

Naturligtvis känner man ensorts fantomsmärtor när ett så stort projekt som 37 låtar är avslutat.
Och naturligtvis finns det spånor och stycken som inger lust att fortsätta, i någon rikting, framåt, bakåt, utåt, ett stycke åt sidan, lite av allt på en gång.

En kategori har ju behandlats hyfsat ingående i strösselartiklar, nämligen dedär sångerna som nästan kom med, de som var nära men inte riktigt riktigt platsade, åtminstone just då när listan gjordes upp. Det känns avklarat; inte så att man inte skulle kunna gräva upp ytterligare något, och även den absoluta och objektiva smaken förändras ju med tiden.

Men det känns, som sagt. ändå avklarat.

Emellertid väcks ju andra tankar under ett arbete som detta, man får påminnelser, stöter på gamla halvt bortglömda bekantskaper, tycker sig upptäcka samband, eller hittar helt enkelt något man skulle vilja berätta.
Det ligger i sakens natur att det blir ostrukturerat. Vi talar om spånor.

På ett annat plan finns det naturligtvis samband. Det finns det alltid i världen. Konsten är att hitta dem, ibland att veta när man skall avstå från att lägga ned mödan på att söka dem.

Här skall nu några spånor redovisas.
Först ut är en påminnelse om David Ackles, sorgligt bortglömd, evigt minnesvärd.

Här också en samlad lista över de 37 låtarna.

Den samlade listan

Ja, och så var det den samlade listan. den finns i och för sig samlad här till höger i marginalen, men för enkelhetens och överblickens skull (och faktiskt även på begäran) har jag samlat ihop den, med länkar till de enskilda sidorna.

1. Sparrow
2. The moon´s in A
3. Song about a rose
4. Bologna 77
5. Dancing bear
6. Tomorrow´s Pantomime/The Answer
7. Je ne sais pas
8. Kansas
9. Natt mot morgon
10. Didos klagan
11. Gåte ved gåte
12. Space
13. Wedding song
14. Morti di Reggio Emilia
15. Kinek mondjam el vétkeimet
16. Epilog
17. One Fine Day
18. Aleine/Solo
19. Echoes
20. Le plat pays
21. Folk i husan
22. The Traitor
23. Till en näktergal i Malmö
24. See Emily Play
25. MacArthur Park
26. Thunder Road
27. Love is
28. Ash Wednesday
29. A walk on the moon
30. Mr Zero
31. Förfalskare finns
32. Your mind and we belong together
33. Tomma tunnor
34. Santiago
35. 15 november
36. Beleeka Doodle day
37. Facing the wind


Och så en massa strössel.
Länkar i marginalen.

1. Sparrow

Den finaste sången.

2. The Moon´s in A

"Högst upp på berget i staden Sète vid den franska medelhavskusten finns, som jag tidigare har berättat, en skylt som en gång visade en karta över staden - dess läge mellan havet och etangen, dess utmärkta hamn med djupa hamnkanaler, dess klättring uppför berget och ner igen på andra sidan, järnvägsspåren och den överraskande smala landsvägen som följer landtungan mellan vatten och vatten. Men kartan har blekts bort av regn och tid, lösts upp och försvunnit som stoft över det landskap den en gång avbildade; skylten står vit mot betraktarens öga och allt som återstår är den lilla pedagogiska pilen med texten: Vous Etes Ici."
                                                                                                                                       (ca 1981)




Vi närmar oss mörkrets hjärta.

And I need the finest things to say. So you smiled: Tell me the moon´s in A.

Jag har redan berättat om Decameron.
Jag har redan sagt det som finns att säga.
I know something now of many things, and just enough, just enough of nothing.

Listan är nästan slut. Eller, sett från andra hållet, har just börjat. Det är inte säkert att man kan se från något annat håll. Men om man kan se något, så ser det annorlunda ut.
Och likadant.


Den här sången, med sin långsamt fallande melodi, rättare sin melodis långsamt stigande och fallande kurva som en rörelse över himlavalvet, och sin texts berättelse om ordens makt in i musiken, och till sist om ordens makt att få oss att förstå ingenting och att ingenting är det enda vi har att förstå.

Den här sången, befriad från sina möjliga minnen, ensam som månen i sin rörelse, som en tonartsangivelse i ett annat liv, som en metaforisk fixeringsbild av närhet och förlust, av tillkortakommande och fullkomning,

Den här sången, den där rösten, den påminnelsen: det går att komma så nära.

Så nära: Plats två – The moon´s in A.

3. Song about a rose

Det här är en sång om någon ros
Eller kanske om skuggan av en ros
Denna morgon
När fruktmånglarna samlas
i sina sorgsna hörn
Men du och jag vi sjunger
vår sång om någon ros
Eller kanske om skuggan av en ros

Med barnen i Fribourg
och en god tjuv i en dröm
Vi möts i tysta rendez-vous
och kallar världen lögn
Och vår sång är bara vaxljus,
som en dag skall brinna ut
Och Fribourgs alla barn
kan inte höra den till slut

Det här är en sång
en ensam karavan, en viskning till en gud
Ge våra sånger ord
Män mänskor sjunger inte
och liv är inte sång
och också Gud får gissa mest
varför, hur och när och om

allt stämmer någon gång
Och du och jag vi sjunger vår sång om någon ros
eller kanske
om skuggan av en ros

                   (Rapp/TJ, Fribourg, 1974)

Strössel 9 – Kvardröjande

Vi närmar oss slutet, eller början, på listan. Endast de yttersta favoriterna återstår.

Kvar i anteckningarna från sommarens arbete med att sammanställa den finns några namn som snuddades vid, lyftes upp ett ögonblick och värderades, uppskattades för vad de är och vad de kan ge och har givit - men som sedan lades tillbaka igen. Ytterligare några som nådde långt men inte ända fram.

Hit, men inte längre, som titeln är på en av dem som tidigare redovisats i denna grupp.

Tidigare strössel har presenterats i olika mer eller mindre naturligt sammanhållna grupper, solitärerna, 60-talslåtarna, de som hamnat i skuggan, svenska låtar med flera.
De återstående har kanske bara just det gemensamt att jag har svårt att placera in dem i någon kategori.
Det är helt enkelt ett antal bra låtar, som snurrar i närheten av listan och med annan vind i seglen kanske hade kunnat komma in på den.

Jag har fått – inte helt oväntade – synpunkter på att listan med något enstaka undantag bara innehåller låtar från förra århundradet (eller ännu äldre). Det har jag försökt förklara: en klassiker behöver tid på sig
Just denna dag skriver en kolumnist klokt i SvD om något nära besläktat, nämligen om årskrönikornas kroniska meningslöshet: det som hänt det senaste året är för nära för att kunna bedömas och värderas rätt.
Så även, tror jag, med musiken.

Det finns, å andra sidan, en omvänd risk: att vara alltför trogen gamla känslor. Att en låt betydde ”allt” när man var 17 kanske inte skall låtas vara avgörande nu. Men jag tror att jag har undvikit den fällan ganska väl. På listan finns nog bara sådant som jag fortfarit att bära med mig, och som bär mig, här och nu.

Det är visserligen sant att – den ännu inte redovisade – ettan också förmedlar inslag av bevarade minnesbilder, av spelningar i en tid så förgången och närvarande som bara ungdomens somrar kan vara. Men den är också och alltid den vackraste sång jag vet, i sina olika versioner.
Sommaren 1974 är bara en aning. Musiken är här.
Nu.

Men det var ju strösslet det gällde.


En annan sång från samma ungdomstid, från samma långa sommar. Jag minns fortfarande den yrvakna förvåningen över att orden kunde så exakt beskriva mina upplevelser och känslor.
Ett brev från en resa.



Om vi hakar oss kvar i ungefär samma tid.
Men en ganska annan stämning:



Det fanns dagar när det tidstypiska i denna text fjärmade mig något från låten, och jag kanske snarare skulle ha övervägt samme upphovsmans Vintersaga, också en mycket stark låt (fast kanske lite sliten).

Men med än mer avstånd kan man se också det evigt återkommande – och inte minst i den samtid som omger oss.
Det fryser på. Knäpp era koftor.
Och lyssna till melodin.

Någon tid senare var man mogen för en annan sorts längtan:

(Edit jan 2016: Peter Yarrows Mary Beth tycks vara bortplockad, tyvärr)

Och därifrån är steget inte långt till:



Edit 2.6: Youtube tycks inte medge inbäddning längre - men låten finns där - dvs här.

(Den tallskog som en gång spökade i min egen hjärna när den här låten brände sig fast för evigt är numera nedhuggen. Men den gången styrdes också livet på andra vis i oväntade riktningen, som inte ens den kloke Peter Yarrow kunde beskriva. Man kanske skulle satt sångerna i omvänd ordning?)

Och apropå avsked och återvändanden:



...eller nästan vilken som heslt låt från skivan Between the lines. Jag hade till exempel nästan glömt hur bra Watercolours är.

Eller:



Här skulle egentligen Roger McGuinns "Together" ha passats in som en liten flamma av hopp för de ensamma och övergivna, men den står inte att finna.
Men den här är inte så dum den heller:

(Nånstans har jag en egenhändig svensk tolkning, som hakas upp på fyrverkerierna i stan i november 1972.)

Edit 2020: Här finns även Together: :

Även Chestnut mare är en höjdare, om än i en helt annorlunda stämning.
I´m going to catch that horse if I can...

Det är uppenbart att det finns något som liknar ett tema här: förlust, saknad, återvändande.
Den sagolika Emmylou Harris är för sin del beredd att genomföra återvändandet till fots, om så vore:


Det finns en rad liveversioner där ute, men jag tycker att skivupplagan står sig mycket väl mot dem.
Dock, för min del var det faktiskt Joan Baez som först fäste min uppmärksamhet på denna sång. Hon gör den full rättvisa (även om en del Emmylou-puritaner har avvikande mening).



Bara en låt kvar (det som är glömt är glömt).

Den är lite svår att passa in. Den handlar inte om avsked och frånvaro. Inte den sortens i alla fall.
Och så är den på danska.

Men den handlar obestridligen om livet.
Och något lite om det där andra, det som kommer sedan.
Och framför allt om allt det som vi har under tiden.

En sång med sorgsen glädje. Jag gillar sådana.

Skivversionen (bättre) på Spotify här.  Och numera även på youtube här.

_ _ _

_ _ _

Och för er som tyckte att Steeleye lät lite tama i översta klippet:

4. Bologna 77

Stefano Rosso gick bort för några år sedan, och efterlämnade en katalog av minnesvärda stycken, med denna allra främst.
Så mycket bitter skönhet på några få minuter.


Det finns en berättelse bakom, eller rättare flera berättelser.

Det brukar vanligen sägas att den som berörs i textraderna ”e su un ponte lasciò / lasciò i suoi vent'anni / e qualcosa di piu” är den unga Giorgiana Masi, dödad av polisskott vid en demonstration i Rom våren 1977.
Men det finns också en liknande händelse, som ibland brukar benämnas just ”Bologna 77”, i mars samma år, där också en ung demonstrant, Francesco Lorusso, dödades.


Men det är inte bara det.
Inte bara berättelsen om Giorgiana Masi och alla de andra döda.
Inte ens bara

in memoria di Giorgiana Masi, di Francesco Lorusso, di tutti i compagni uccisi... di Stefano Rosso, e della mia gioventu' cosi' lontana...

som uppladdaren har skrivit på Youtube. Även om man känner väldigt mycket igen sig i det där sista.


Det är själva sången.

Och inte minst är det de magnifika slutraderna:

Il grano che nasce
L´acqua che va
é un dono di tutti
Padroni no ha

Naturligtvis hänger saker samman. Stefano Rosso var inte en biografisk historiker utan diktare.
Det handlar också om honom själv, om alla, om oss


Man kunde tänka något om att båda de italienska låtarna på listan är – bland annat - minnesvårdar över människor som dödats i politiskt våld.

Men det är mera slump över det än man kan tro; det tog ganska länge innan jag lärde känna bakgrunden till denna sång; från början var den endast det som också den slutligen förblir, en uppvisning i svidande skönhet.
En sång om oss alla.

Medan Morti di Reggio Emilia redan från början var en uppenbart politisk sång, som å andra sidan efter hand blev allt mer en del av den personliga erfarenheten,
Så möts våra världar.

Och till sist handlar det, som Heinrich B skrev, kanske varken om slump eller avsikt, utan om nödvändighet.



Man kunde också av denna hymn få för sig att Stefano Rosso endast var en högstämd allvarsman.
Så var det dock inte - han var också bitsk och ironisk som i Odio chi (...odio chi non compra i miei dischi...) eller Colpo di stato (...ma che colpa che lo stato qui non c’e?) eller dylaneskt flödande som i Letto 26 eller Reichiana.
Och innerlig som i E intanto il sole si nasconde.

Notera även att Rosso var en typisk italienare: minst två av låtarna på min favoritskiva ” ...e allora senti cosa fò” har referenser till fotboll.
En av dem är just Bologna 77.


Lyssna också till Letto 26.


(Wikipedia om Giorgiana Masi.)


Plats 4: Bologna 77