Det var annorlunda förr. Och likadant.

Som en sorts motvikt till veckans och lördagskvällens schlagerflöde har jag dykt ned i ESC-historien och fiskat upp några favoriter och andra minnesvärda bidrag. 

Ja, ni vet ju redan att min absoluta favorit genom eurovisions-historien är den här:

Det mirakulösa är att den fortfarande träffar mig rakt i själen, varje gång, efter så många lyssningar.
Och det har inte ens någonting med min längtan till Budapest att göra.
Men visst var det bättre när man sjöng på sitt eget språk!
(jämför Ungerns  bidrag i fjol, helt ok men anonymt:) (jag vill inte ens tänka på det konstläderjacks-flämtande tramset man sänt i år…)

Samma år som Friderika kom fyra hade även Polen en bra låt med (som blev tvåa, för övrigt).


Håller än, men går inte in på topp fem.

Notera hur detta var på den avlägsna tid då man kunde skicka in en sångerska med en bra låt och förlita sig på att hennes scennärvaro och sångens styrka skulle räcka.  Så avlägset det känns.

Vilken är egentligen den näst bästa låten?
Det är lite olika vid olika tillfällen, men oftast den här.

Et sølvfløjt fra en trætop
En svag tagfat-lyd af en kat
En rislen i bækken
En hvislen i hækken
Der si'r, at det ikke mer' er nat

Det var något visst med svartvit TV.

Sedan blir det ännu svårare. Länge svor jag på att den allra bästa låten var De Troubadour, som var en av de fyra vinnarna 1969 (det var innan jag hört Kinek mondjam el vetkeimet).

Men man ändrar sin smak med tiden.

Dock är den troligen den mest udda vinnaren:



En minnesvärd vinnare från de tidigare åren är den som tog hem spelet i Köpenhamn, när tävlingen avgjordes där efter paret Ingmans seger – Non ho l´età.
Klassiskt italienskt.
De där pianoanslagen i inledningen… och hur de följer oss genom låten. Som tid.


Kanske var det verkligen bättre förr?

En smygande favorit är en låt som deltog i den svenska uttagningen 1969 utan att placera sig särskilt högt.

Ändå hade sångaren meriter – i form av en andraplats i den internationella finalen några år tidigare. Och låtskrivaren skapade mer eller mindre på egen hand begreppet ”rockmusik på svenska”.

Alltid underskattad, Svante.

En låt som blivit en standardmelodi, sådan där man hör i hissar och på nattklubbar (om man nu är den sortens människa som åker hiss. Eller går på nattklubb) är Vicky Leandros ”L´amour est bleu” från 1967,  ett år när jag annars personligen hade min musikaliska uppmärksamhet riktad åt lite andra håll.


Men jag minns faktiskt också att det årets vinnare inte var så dum - och dessutom att Jeff Beck gjorde en riktigt bra version av Leandros låt året efter.  

Vissa låtar måste man älska av andra skäl än de rent musikaliska.
Portugals bidrag 1975 var en hyllning till nejlikerevolutionen föregående år, framförd av en sångare som själv varit med i kaptensgruppen som genomförde den – iförd en fruktansvärt tidstypisk orange skjorta med lika tidstypiska kragsnibbar…


Ett annat oförglömligt bidrag är förstås Norges same-låt från 1980. Den brukar förlöjligas på den här sidan Kölen, men varför då egentligen?
Visst, man kan tala både om oblyg etnoflirt och udda kostymering, men herregud, vi har skickat Roger Pontare, så vad fasen.


En klassiker i den mer uttalat och avsiktligt udda stilen är förstås denna:

Nej, det är inte bra. Inte alls Jag tror inte ens att det är roligt.
Men man kommer onekligen ihåg det.
Stefan Raab hade för övrigt, som upphovsman, drabbat oss några år tidigare.

Det finns dock också exempel på bidrag som är mycket udda, mycket minnesvärda, och mycket bra.
Vi avslutar med ett sådant (bortse från det långa tröttande förpratet, låten är värd att vänta på):



Det var annorlunda förr.
Och kanske likadant.