Låtarna
30 juni 2022
30 augusti 2021
Det var bättre först
En stunds reflekterande visade att det är så i många fall: mina
favoriter finns i den tidigaste utgivningen – vi talar här oftast 60- eller
70-tal, någon gång kanske ett stänk senare.
Obs att detta gäller artister som jag fortfarande uppskattar, vars tidiga skivor jag fortfarande återvänder till, och vars senare produktion fortsätter att tilltala mig, om än inte riktigt lika mycket; det är inte att jag ”tröttnat” på Jackson Browne eller Bruce Springsteen, som var de två fall som utlöste reflexionerna; det är bara att jag tycker att de första skivorna var bäst.
Det gäller nog även Leonard Cohen, fast hans produktion har
varit mer av upp och ner hela tiden – den sista skivan är nog överlägsen Songs
from a room, och Various Positions är ju mil bättre än Death of a Ladies man.
I grunden är det nog ändå de allra första som står sig allra bäst.
"Songs of..." är en skiva helt utan svaga nummer.
Ni fattar
Det går nog att hitta ytterligare exempel, men ni fattar.
I grunden finns det förstås en enkel psykologi bakom – det är det första man hör (av en artist som griper tag i en) som blir kvar och bildar mönster, konstigt vore det annars.
Och i de flesta av de här fallen har jag ju hängt med från
början, eller i alla fall nästan.
Men det är ändå inte fullt så enkelt som den första kärleken.
I fallet Jackson Browne till exempel håller jag den tredje skivan, Late for the sky, som den
självklart bästa – men det var också den tredje i ordningen som jag hörde, när de två första redan var grundligt genomlyssnade och tillagda i favoritkatalogen.
Och i fallet Neil Young är ju de första tre skivorna, som drabbade
mig praktiskt taget samtidigt, så himla disparata att tidens slumpverkan knappast är
förklaringen.
En annan förklaring
Det är förstås också så att en del artister ger sitt bästa
först, i en stor urladdning, och sedan inte har så mycket mer att komma med,
alternativt bara upprepar sig.
Men jag tror det vore svårt att hävda om någon av de här
uppräknade, även om en viss vild fräschör i flera av fallen gått förlorad.
Jag tror faktiskt att det finns en annan förklaring också, som har med musikens allmänna utveckling och mina reaktioner på den.
Ni vet, det hände nåt där runt 80-talet.
Musik skulle man nu inte bara lyssna till, den skulle man dansa
till.
Det var trummaskinerna. Och allt det andra.
Helt plötsligt intresserade sig folk mera för vem som producerat
skivorna än vem som spelade på dem.
Det gick en ström av… …någonting…
…genom populärmusiken, någonting som jag
kände mig ganska främmande inför, någonting som berörde nästan all musik,
inklusive det bästa.
För den som älskar att dansa var 80-talet nog bra.
För oss andra kvarstår en känsla av att det mesta som
producerades då var lite svagare, lite mindre intressant, än det som föregick
och följde.
I fallen Browne och Stewart vill jag alldeles bestämt hävda att detta spelade en roll, liksom för en del andra här ej upptagna favoriter..
Joni M däremot är en annan historia.
Jag delar inte hennes kärlek till modern jazz, helt enkelt.
Någon måste bekräfta regeln
(Det finns givetvis undantag; den tidigt förlorade Phil Ochs nådde till
exempel inte sin storhet förrän ett stycke in i den så sorgligt avbrutna
karriären.
Pleasures of the harbour är den ouppnåeliga höjdpunkten.
Men han är som sagt ett undantag.
Och så finns det ju förstås Bob Dylan.
Det är kanske få som håller hans 10-talsproduktion högst, men
hur många vågor av kreativa toppar och brusande omstarter finns väl inte där
ändå?
Folkakustiska pärlor som Another
side of, elektriska superklassiker som Blonde
on Blonde, skilsmässobittra känslostormen Blood on the tracks eller mogna mästerverk som Time out of mind.
Man kunde ge karln ett Nobelpris för mindre.)
14 december 2020
C Peter Hammill - The descent
Och att ingenting överträffar det sammansatta verket Over från 1977.
Peter Hammill är som allra bäst när han drar ned lite på intensiteten, låter det växla - eller fladdra - mellan olika nivåer, men låter det vila i lika grader av stillhet.
Textens fixeringsbilds-lika vandring mellan symbolik och högst konkreta bilder av bergsbestigandets och nedstigandets faror och lockelser bidrar ytterligare till detta svävande, växlande.
_____________
"Peter Hammill rimmar inte hjärta och smärta, utan "stigma" och "enigma""
- ett inlägg om Peter Hammill efter den där konserten våren 2018
11 december 2020
B. Yana Kleyn - Signore ascolta
Bästa arian i stycket, om ni frågar mig. In questa reggia och Nessun dorma, släng er i väggen.
Jag vet att jag tjatar.
Men den där rösten, dess förmåga att vara mjuk och stark på en gång, och så det där avslutande partiet i "Signore, ascolta" när hon liksom drar ut de högsta tonerna till fina tunna trådar som hänger ovanom allting och man vill aldrig att det skall ta slut och kanske gör det inte det heller.
Kanske fortsätter det för evigt.
Men Calaf är smart och svarar på gåtorna, utan att avslöja sitt namn, något som leder till förvecklingar som leder till att Liu blir dödad - dock inte utan att hinna leverera denna vackra aria och en hel del annat njutbart.
Turandot är ett stycke med även med operamått låg psykologisk trovärdighet, men en massa fina låtar.
Av vilka den här går rakt in på listan.
______________
Här till exempel en förträfflig Mimi.
______________________________
Tja, väldans bra för det mesta. Här till exempel Monsterrat Caballé.
Här Maria Callas; apropå röster med mineralisk karaktär.
Och här Tebaldi, som nästan gungar i jämförelse.
En liten historisk pärla: Här sjunger Maria Zamboni, som var den allra första att gestalta Liu på scen när den hade premiär 1926. Inspelningen är inte från premiären, men uppges vara gjord samma år.
________________
A Laurena - Fireflies of Montreal
7 december 2020
De bästa låtarna - omstart _______________________________ _____ A. Laurena - Fireflies of Montreal
Ni minns den där listan. Den definitiva.
Den som gav er de 37 bästa låtarna.
(Om inte hittar ni den här).
Nu är det ju så att även objektiva fakta böjs av tiden och kröks i rymden. Naturligtvis är listan klar och oföränderlig och avspeglar en solklar objektiv sanning .
Men tid har gått och händelser inträffat och nya erfarenheter har gjorts.
Det är tid att komplettera.
Så - jag ger er: Fortsättningen på listan.
A. Laurena - The fireflies of Montreal
Vet inte särskilt mycket om den här tjejen, utom att hon gjort den här låten som i början av tiotalet blev en mindre Youtube-hit, och att hon har pytsat ut ett antal andra låtar som visserligen inte är riktigt lika bra men räcker långt ändå.
Inklusive ett par goda covers på låtar jag gillar, som Jackson Brownes/Nicos Fairest of the seasons och den gamla tradlåten Un canadien errant som också spelats in av artister från Paul Robeson till Leonard Cohen. Eller den egna Pentecost Red, som hon lade ut härom året.
(Jag gillar henne också för att hon i vissa ögonblick och vinklar är en smula lik min kära guddotter A.)
The fireflies of Montreal är vad jag begriper "byggd på en verklig historia" som det brukar heta i medial marknadsföring.
Det fanns visst eldflugor en gång.
Och så försvann de, tydligen.
Fast jag vet inte så mycket om det där. Jag tycker mest bara att den är väldigt vacker.
Att melodin träffar den där strängen inne i själen som det till sist alltid handlar om när det gäller musik, och att texten vibrerar av närvaro och vidd.
Och det räcker ju.
Hur som helst är detta uppenbart en av de 37 bästa låtarna.
Också.
_____________________________
Nästa gång: Signore ascolta
16 februari 2018
Vägen genom musiken till musiken
Född samma år som Rock around the clock spelades in, började jag vakna musikaliskt just när Beatles slog igenom, och gick in i mina tonår blomstersommaren 1967.
Det följer med, det går aldrig ur.
Så hur hittade jag alls till den ”klassiska” musiken?
Kontraproduktiv indoktrinering
Man merkt die Absicht…
Jag menar Fleetwood Macs Albatross och Procol Harums Repent Walpurgis är snarast klassiska musikstycken svepta i popens form och instrumentering (Procol Harum med direkt lån från Bach). Även Jethro Tulls Bourré har varit hos Bach och vänt.
Stråkkvartetter dyker upp
Där lades en grund.
Och folk blev som galna
Jag lyssnade och lyssnade, inte för att bli galen (fullt så pubertal var jag inte) men för att stycket fångade mig med sin strikta form, sin obeveklighet och sin liksom sjunkande väg framåt.
Musik som ger huvudvärk
En annan tidig uppenbarelse var Tjajkovskijs pianokonsert, opus 23. Den satt jag nere i familjens nyss inredda källare och spelade gång på gång på allt högre volym. Det var nog det första renodlat klassiska stycke som liksom flöt in bland andra låtar jag lyssnade på – lyssnandet till Bolero var ännu en sorts expedition in i det främmande.
Melodi är min melodi
Sonaten gjorde starkt intryck då, men det dröjde tills jag återvände till den (och Pathetique och månskenet).
Beethoven, Bach och...
I mitten på sjuttiotalet började jag varva inköpen av rock och folkmusik med klassiskt. Där var till exempel en box med Beethovens symfonier, men jag kom aldrig riktigt förbi de självklara, femman och nian. Fast där är det ju fler som fastnat.
Skivan med Kreuzersonaten snurrade oftare, och även dess baksida med stråkkvartett av Bartok. Och då var vi plötsligt inne på något helt annat…
Melodin stannade kvar längre än flickan.
Det stora undantaget var, förmodligen föga överraskande för den som orkat så här långt i texten, Requiet.
Allvarligt och svårt skall det vara – ingen jäkla kleine Nachtmusik inte.
Och sedan har det bara fortsatt.
In i operans värld kom jag huvudsakligen ledsagad av min hustru likt en annan Beatrice, men jag hade förstås nosat på det.
Gösta Oswald, litterär idol under lång tid och på sätt och vis fortfarande, beskrev Didos klagan som "operalitteraturens skönaste aria" (ja, sådan var hans stil), och jag är benägen att ge honom rätt. Även om Puccini har åstadkommit några dängor som också är med där uppe. Den här till exempel. Eller denna.
Duger väl för mig
Med ålderns rätt är jag inte längre på sådan jakt efter det unikt creddiga, och Puccini och Mozart duger väl för mig.
Men med lite övning har jag lärt mig att ta in och uppskatta sådant som Börtz Medea, premiärspelad i fjol, och nu senast Borisova Ollas Dracula, som bortom vidskepelsetramset och det ängsliga jagandet efter "en ny publik" innehåller en massa fin musik.
De båda operagiganterna V och W från 1813 har jag dock aldrig riktigt tagit till mig. Den ene bjuder på lite för mycket trall och den andre på lite för mycket träsmak, för att beskriva det enkelt.
Om än det i enskildheter kan vara väldigt njutbart, hos båda två.
Det jag ännu inte riktigt nått fram till är den moderna elektroniska musiken (trots att jag snuddade vid den redan på 60-talet, jfr ovan Saucerful of secrets).
Det blir på något vis för stökigt eller stötigt eller störigt för att ge den vila jag på något vis alltid söker i musiken.
Detta är så mycket mer retligt som jag är personligen bekant med en av de mer framträdande på området.
Jag tror, nej jag vet, att det delvis handlar om att man måste lyssna så mycket mer aktivt, så allt annat förglömmande. Men jag har så svårt att lyssna på musik på det viset. För mig är musiken en del i helheten runt om mig, ett viktigt stycke men inte det hela.
Men det kanske kommer. När jag blir äldre och klokare.
Jag menar, från Rock around the clock till Medea är det ju en bit...
2 februari 2015
Die Bettina (kopierat från Glad och Bitter)
Kanske hade DDR:s paragrafryttare och BRD:s fråglösa materialister rätt.
Och aldrig mer.
Och så den gamla vanliga krångliga vackra svåra kärleken.
Jag vet få sånger som så fångar kärlekens vemodsbittra slut som Es ist vorbei.
Den vackra vaggvisan för sonen Jakob värmer hjärtat.
Den bitska besvärjelsen inför åldrandet Wie wird es sein är rolig eller obehagligt sann, allt efter humör. Och den avväpnande Das wunderbare, en av mina absoluta favoriter:
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Geh doch nicht weg, wenn ich sterbe und weine,
sterben ist schlimm, denn da ist man alleine.
Sieh mich doch an und dann gib mir die Hände,
halte sie weg von mir, eisschwarze Wände.
Steh nicht am Fenster und sieh auf die Straße,
weiß, du willst weg und weiß, dass ich dich lasse.
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab mein Gesicht und ich fürchte den Spiegel,
liege am Boden und hab keine Flügel.
Angst frisst mich auf und sie will mich erschlagen,
niemand ist bei mir und will meine Fragen.
Morgen ist gestern und alles wie immer,
nur meine Angst wird mir größer und schlimmer.
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab ja gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
___________________________________________________
För den som vill ha hjälp med tyskan finns här en sida med en del texter.
G