Egentligen brukar jag ju hävda att Peter Hammills verk hänger samman så att det är svårt att peka ut enskilda låtar.
Och att ingenting överträffar det sammansatta verket Over från 1977.
Och att ingenting överträffar det sammansatta verket Over från 1977.
Men den här låten.
Den här låten, hörni.
Som jag första gången hörde när han spelade i Kulturhuset för ett par år sedan, och sedan gång på gång på gång.
Peter Hammill är som allra bäst när han drar ned lite på intensiteten, låter det växla - eller fladdra - mellan olika nivåer, men låter det vila i lika grader av stillhet.
Som just här.
Textens fixeringsbilds-lika vandring mellan symbolik och högst konkreta bilder av bergsbestigandets och nedstigandets faror och lockelser bidrar ytterligare till detta svävande, växlande.
Textens fixeringsbilds-lika vandring mellan symbolik och högst konkreta bilder av bergsbestigandets och nedstigandets faror och lockelser bidrar ytterligare till detta svävande, växlande.
Och just där Peter Hammills styrka, det fragmentariska utsnittet ur en värld som man kanske inte alltid förstår, men som alltid känns fruktansvärt sann.
Och den sorg och förtvivlan som aldrig går att komma undan.
Och den motsägelsefulla glädje, ja lust, som ändå strömmar ut ur detta; ur det att kunna utvinna bilder ur mörkret.
_____________
_____________
Tidigare skrivet om PH:
"Få ord är så överutnyttjade som ”unik” men här hör det hemma"
"Peter Hammill rimmar inte hjärta och smärta, utan "stigma" och "enigma""
- ett inlägg om Peter Hammill efter den där konserten våren 2018
"Peter Hammill rimmar inte hjärta och smärta, utan "stigma" och "enigma""
- ett inlägg om Peter Hammill efter den där konserten våren 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar