Minnet av en man - Jackson C Frank

Hur berättar man om Jackson C Frank?

Är det den tragiska livshistorien,  verkligheten bortanför diktens möjligheter, eller är det hans inflytande på artister och musik långt genom decennierna, eller är det bara genom att fråga vad han säger i dag?

Jag vet inte. 
Detta är inte ett akademiskt seminarium, det är några nedslag i min musikvärld.

Naturligtvis kom jag till Frank via Sandy Denny. Man brukar göra det. 
Om man nu inte kommer i sällskap med polarpristagare Simon. 
Någon har kanske hört Nick Drakes versioner. 

Eller lyssnat till hur Bert Janschs svårbeskrivligt karaktäristiska stämma brottas med My name is Carnival eller Blues run the game.

Men inte ens jag visste tills helt nyligen att även Al Stewart hörde till Franks följeslagare.

Jag vet för lite om gitarrteknik för att förstå sånt där.

Faktiskt vet jag nästan ingenting om gitarrteknik.

Jag bara lyssnar.

Så många döda.

Det är ett ofrånkomligt ledmotiv i varje text om Jackson C Frank, döden, de döda.
Sandy, Bert, Nick, Jackson själv.

Och ändå är musiken levande.

Mina första kontakter med Jackson C Franks musik var bara sådär lockande.
För den som snöat in på Sandy Dennys Fairport-tid och som (då och nu) håller North Star Grassman som ett av de bästa albumen någonsin var ungdomsskivan ”Sandy Denny” med ett par av Franks låtar något av en besvikelse.

Visst, rösten finns där redan, nästan nästan färdig från början, och av Franks båda låtar hör åtminstone You never wanted me till dem som fastnade – kanhända hjälpt av att det var ett sådant stadium i livet – men det var liksom som om det inte nådde riktigt ända fram.  
När jag hör dem nu har jag svårt att begripa det, men det är 30 plus år sedan.

Och om de bådas relation visste jag då inget alls. Next time around var bara en vacker sång på en bättre skiva,

Några Nick Drake-låtar senare, men vem kom ihåg upphovsmannen?

Först med nätets hjälp fick jag korn på Franks egna sånger. 
Allra först I want to be alone, eller med ett annat namn den Dialogue som Sandy direkt apostroferar i Next Time Around.

  

Och den lika starka My name is Carnival.

Och så Jackson C Franks tragiska liv. 
Brandolyckan i barndomen som märkte ut honom i tillvaron för evig tid,  sångartiden i London där en spirande karriär vändes i mental obalans och skrivblockering, hemfärdens fall ned i schizofrena perioder,  den ende sonens död,  vandringen mellan institutioner, de trevande försöken till återkomst, och så det där olycksaliga skottet i ögat som gjorde honom blind.

Och så döden.

And do you still live in Buffalo?

Ja, ni vet redan att Jackson  C Frank inte hade några hitlåtar.
Då hade ni hört om honom förr.  Men det finns åtminstone en av hans låtar som har blivit en minor classic, med inspelningar av såväl Nick Drake som Simon & Garfunkel, av Laura Marling och Counting Crows, och helt nyligen av våra svenska stämsångshjältinnor First Aid Kit.

Men det är nog ändå originalet som förmedlar mest.

För min personliga del kan jag ändå inte riktigt begripa att det tog mig så lång tid att hitta denne man.

Jag menar: Sandy Denny. Nick Drake. Al Stewart. Paul Simon. Bert Jansch.

Det är en hel akademi av de ungdomens idoler som följt med genom åren, och de har alla tagit starka, direkta intryck av denne bräcklige starke förtvivlade självsäkre splittrade helgjutne man.

Men det är inte tid att gråta nu. Jag är bara glad att nätet till sist förde mig dit, förde mig hit. Och till dem alla, levande och döda.