Mörkertröst - Sandy Denny och North Star Grassman & the Ravens

Insåg att mitt förra inlägg om Jackson C Frank handlade rätt mycket om Sandy Denny.

Men det är ju inte mycket fel med det.

Det finns alltid skäl att skriva om Sandy.

Och framför allt – alltid anledning att lyssna på henne.

This one has no end.

Ett skäl att lyssna är att det är höst.

Visst börjar den största skivan av dem alla, North Star Grassman & the Ravens med titeln ”Late November” men man behöver inte vänta så länge.

Så fort det mörknar kring hörnen och våta löv driver osaligt i våt vind är det dags att återvända till den skivan.

Den är både elegi och besvärjelse

Allra allra mest är det titelmelodin

:

Men samma känsla finns där igenom hela skivan,  ja även i de till synes avvikande styckena Let´s jump the broomstick  och Down in the flood, den senare en av Bob Dylans mindre slitna sidostycken; även detta rockigare material har något melankoliskt över sig, ett ja-men-i-alla-fall som hänger kvar.

Likaså i skivans traditionella bidrag, Blackwaterside.

Och även om man inte alltid förstår hur alla orden och tankarna i Sandys egna låtar egentligen riktigt hänger ihop, så förstår man ju ändå vad hon menar.

Som i minnessången om Jackson C Frank, som är mycket mer än bara så, men också är det. 
Then came the question and it was about time. 
Underbara dubbeltydighet.

Det finns en balans i denna musik, som om Alexandra Elene Maclean Dennys eget oroliga liv behövde vila och väga någonstans.

Vinden river i husknuten, regnet piskar mot rutan, tiden rusar och vindlar, mörkret tycks ha burit med sig all rörelse bort, mot vintern. Men musiken förblir, dröjer, omger.

Ger helande, tröstar, öppnar nya rum, innanför.
Omsluter.

November eller inte november.  

Det klargörs på första tonen.

   Skivversionen här

Annorstädes har jag skrivit att Sandy Denny var rockens, popens, vad-ni-vill-kalla-dets största sångerska, och jag ser ingen som helst anledning att modifiera det påståendet.

Ändå tänker jag inte ens nämna hennes mest kända sång här.

The tears which are shed they wont come from me

Det finns en katalog före och det finns en katalog efter North Star Grassman. 
Där finns många ljuvliga minnesvärda ögonblick, under Fairporttiden lika väl som på soloskivorna. 
Hur längtan och fullbordan möts i Fotheringay lika väl som hur drömmarna vandrar ut i den gula sanden i One WayDonkey Ride eller den ljuvliga hävdelsen i Solo, den sistnämnda en av Sandy Dennys allra starkaste låtar alla kategorier (mer om den här).

Men nu handlar det om den där skivan, om den fångade drömmen, om mörkrets besvärjelse.  Om en fullhet.

Crazy lady?

Ja, kanske. Men i just detta ögonblick, 1971, också samlad, seren, klok.

Och närvarande i våra liv.
Fortfarande.
Nu.

(Skivversionen finns här)

_____________________________________________________
_____________________________________________________

Vänta nu!

Kan man skriva ett helt inlägg om North Star Grassman & The Ravens utan att ens nämna Richard Thompson?  
Det kan man förstås inte.

Det är hans skiva också

Men Richard Thompson är en annan historia.