36: Beleeka Doodle Day

För sådär hundra år sedan brukade vi säga att man blev klokare av att lyssna på denna sång.
Det visar kanske bara att vi inte var klokare då.

Det fanns en tid när man var i övre tonåren – Al Stewart är för övrigt en av de få artister som faktiskt använt ordet adolescence i en låt; han är faktiskt ”en av de få som...” en väldig massa saker, en av de få som gjort en insiktfull sång om Karl XII till exempel, det finns ett helt galleri av figurer som knappast någon annan i popmusiken drömt om att plocka in i låtar – alltnog, det fanns en tid när jag var i de övre tonåren och Al Stewart fortfarande sjöng mest om det mest allmängiltiga av allt: sig själv och sin egen värld - då detta allmängiltiga handlade helt och hållet om mig, om oss, där vi var då.


Denna kommer från Als allra första skiva, hans bästa sång redan då. På den tiden han alltså skrev om sig själv, i världen – även om det är en mycket säregen, surrealistisk (och det medges, svagt dylansk) värld som flimrar förbi i just denna sång, långt ifrån det uppenbart självbiografiska i Manuscript eller Love Chronicles.

Men alltså, långt innan poeten blev historiker. Som framgår av en strösselsida händer det att även historikern träffar alldeles alldeles rätt, men det är inte varje gång.

Som samlad skiva är förstås Love Chronicles oöverträffad – rättvist om än något överraskande utsedd till Årets folkalbum i Storbritannien 1969 – och den här första skivan är svårt ojämn, fast Al hunnit ge ut den i två ganska skilda utgåvor.

Men Beleeka Doodle Day.

I april 1973 spelade Al Stewart på Mosebacke. Jag tog mod till mig och frågade om han inte kunde spela den. Han sade nej, hänvisade till att han glömt texten; mitt erbjudande att sufflera tog han nog inte på allvar, men jag minns att han var lite imponerad när jag berättade att jag i stort sett kunde 18 minuter långa Love Chronicles utantill.

Vi pratade länge, inbetween sets, han bjöd på öl och vi diskuterade sånger, delfiner, historia.
Det var en stor kväll i mitt 19-åriga liv.

Men han ville alltså inte spela Beleeka Doodle Day under förebärande att han inte kom ihåg texten.
Jag tror snarare att den påminde honom om sådant han ville glömma.
Alla har vi något sådant.


Plats 36: Al Stewart: Bleeka Doodle Day

                                                                                        Vad handlar det om?