37: Facing the wind

Jag har skrivit om den förut.

Om Nico, om Marble index, och om Facing the wind.

Någon skriver om ”Nico´s disturbing poetry” men jag inser att jag aldrig har upplevt texterna, annat än som fragment, mönsterlösa stycken som bildar ständigt nya mönster, skärvor som inte kan vändas och vridas hursomhelst men själva vänder och vrider sig – hursomhelst.
Och musiken förstås likadant.

...skrev jag då.

Det är inte annorlunda nu. Det betyder förstås att, på ett plan kunde man ta nästan vilken sång som helst från den skivan.

Men just Facing the wind biter sig fast lite envisare. Den är kanske den allra ödsligaste av Nicos många ekande, skärande, övergivet ödsliga stycken.

Den mättade klagan över en död älskare i You forgot to answer inte bortglömd.

Så mycket smärta. Och så mycket av det där andra, det oförståeliga, som för ett fragment av ett ögonblick upphäver smärtan.

It´s holding me against my will...

På plats 37 av listan: Nico.

                                                                               Vad handlar det om?