35: 15 november

Kan det bli mer dystert än mitten av november?

Skrivarparet Junsjö/Dahlman fångar det perfekt, redan i anslaget är allting klart: Han hade huvudvärk i morse när han vaknade, spaningsplanen flyger alldeles för lågt.

Och den där raden ”Och hans avsked blev till höstens sista dikt” har följt mig ända sedan jag hörde låten första gången, på den tiden när Monica T var en ung spännande sångerska från provinsen med en annorlunda röst, före vinterresor och före schlagerfinaler.

Allt finns där: den avgrundsvemodiga antydningsvackra evighetsenkla texten, den svävande trampande melodin och Monica T:s alldeles annorlunda röst som tar helheten ända fram.

Det tog många år tills jag fick tag på den, köpte aldrig skivan då och sedan var den utgången.
Inte förrän nätet erbjöd oss nya möjligheter fann jag den igen.

Det var för övrigt den 14 november, ett annat år.

Här är också en live-version från det sena sjuttiotalet, som håller sig ganska nära skivans original.



Plats 35: 15 november

                                                                               Vad handlar det om?