29: Walk on the moon

Var inte orolig. Det är klart att John Stewart är med.

Här är en sammanfattning av det som Richard Brautigan i all enkelhet kallar ”the condition of it all”.

Här i en live-version som bara nästan matchar originalet, men det finns inte på Youtube.

Jag vet inte om man måste ha suttit uppe och följt den första månlandningen för att riktigt ta till sig den här låten, men möjligen måste man vara gammal nog att kunna ha gjort det.
Nåväl. Det är ju jag.

Dock handlar det inte om himlakroppar, utan om mer jordisk kroppslighet, och framför allt om de svävande drömmar som hjälpligt stagar upp den bräckliga kroppsligheten.

JS säger i introduktionen ”har ni noterat att ju äldre man blir, desto mer skriver man om att bli äldre?”.
Och vissa saker i livet är förstås inte märkvärdigare än så.

Det är John Stewart: inte märkvärdigare än så.

Det blir så enkelt när han berättar, så självklart, så uppenbart just så.
Det behövdes inga andra ord och inga flera toner.

Man behöver inte dyrka Amerika, varken den glättade bokmärkesbild som så många i vårt eget land tycks bära med sig eller John Stewarts egen mer problematiserande, mer sammansatta, mer motspänstiga (och samtidigt mer översvallande) för att älska hans sånger.

Det räcker med att vara en liten smula intresserad av mänskligheten.
Och av mänsklighet.

Det är nästan, men bara nästan, samma sak.


Plats 29: Walk on the moon