Strössel 2 - Dylan och sånt

Ja, det kommer en dylanlåt också så småningom. Men det är klart att det finns en hel massa som också kunde ha kommit med.

Jag vet de som skulle överväga att sätta in 37 dylanlåtar på en sådan här lista.
Det är begripligt.
Men det är fel.

Emellertid skall det inte fördöljas att några stycken kom väldigt väldigt nära. Jag har redan nämnt Never say goodbye, en låt som för övrigt ingen jävel känner till – men det är inte snobberi från min sida, jag tycker bara den är väldigt bra.
Naturligtvis påminde den om någon.

Lika nära kommer alltid Visions of Johanna. Uppriktigt sagt är jag lite förvånad att finna att den inte är med på listan. Men, här sysslar vi inte med tycke och smak utan med hårda objektiva fakta. Och uppenbarligen nådde Visions of Johanna inte ända fram.

Det gjorde inte heller någon av Johannas egna låtar heller, fast även några av dem kom nära. Mer om detta nedan.


(Originalet bortplockat - här en live från 1966:)

Ulf Lundell beskrev en gång Visions of Johanna i en tidningsenkät så här: Skalpellen på källans botten. Jag vet inte vad han menar, bara att det stämmer.

En annan evig favorit är Sara. På annat ställe har jag citerat min egen fria tolkning av den texten, eller dess känsla. Eller min känsla.
Eller.    (Tyvärr inte åtkomlig på Youtube längre...  /T nov 2014)



Det finns förstås också den i Sara omsjungna Sad Eyed Lady of the Lowlands. Men med all sin tyngd ligger den nog ändå ett litet lite steg ned.

Nej närmare till hands ligger When the ship comes in. Det finns ett stycke av Johanna där också; historien lär nämligen vara den att Robert Z gick in på ett hotell för att kolla om det fanns ett rum bokat för miss Baez. Och blev avsnäst av hotellpersonalen som tog honom för ett påträngande fan, i stället för mannen i stjärnans sällskap.

En timme senare var denna pärla av biblisk metaforik och allmängiltig revanschlystnad på hela jävla världen färdig.

Sägs det.
 (Tyvärr inte åtkomlig på Youtube längre...  /T nov 2014)

Och, ja - To Ramona, Idiot Wind, Highlands, I want you, Shelter from the storm, Boots of Spanish leather, Chimes of freedom, Lay lady lay och så vidare. Ja, jag vet. Men någon ordning måste ändå råda.

Johanna har ju skildrat relationen i några egna sånger. Från den bittert bitska Oh Brother över sorgmodiga Winds of the old days till nästan-örhänget Diamonds & Rust.
Den senare har en särskild plats I mitt hjärta eftersom jag faktiskt har bott på “that crummy little hotel over Washington Square”.

Och långt tidigare i "To Bobby".

Och om Joanie kommer nära, så är det nog i några av de egna låtarna, och tankarna rinner oundvikligen iväg till Sweet Sir Galahad.


Jag tänker också lite på Gulf winds och flera andra låtar från den skivan, Time is passing us by, Kingdom of childhood, Stephanie´s room.

Fast det finns några covers också. Det finns på Youtube en liveversion av Sad Eyed Lady som är väldigt fin. Och en ironi hur Joan B sjunger denna sång till Sara Dylan (your lady dressed in dear skin, and had an amazing way about her).

Och så förstås The 33rd of August.
Mickey Newburys original går inte av för hackor. Men det var Baez jag först hörde.
Oräkneliga gånger spelade jag den på jukeboxen på vandrarhemmet i Bern, ensam i den fuktiga alpkvällen, dovt fuktigt sommarmörker invid alla korsordslösares favoritflod.