30: Mr Zero

Pojkrumsromantik.

Bob Lind vet allt om hur det är att vara sjutton och kroniskt olyckligt kär (det var i själva verket han som talade om det för mig).
Men pojkrumslockelsen utgår också från att han berättar det ur ett vuxet perspektiv: man sugs framåt i tidens tunnel.

En osviklig förmåga att hitta den vackra vägen för melodin spelar förstås också in. Och träffande bilder: …the hands of the autumn undresses the trees…

Du kan säga att det är för vackert, för känslosamt, kanske till och med för insmickrande.
Men jag håller inte med dig.

Kanske finns det en annan, större, friskhet över megahiten Elusive Butterfly – den som gör att Bob Lind inte är riktigt bortglömd än i dag – men Mr Zero är min låt, den som sade allt, förklarade allt, sammanfattade allt, då när det faktiskt var jag som var sjutton år (och kroniskt olyckligt kär, ja).

Den är som en sommar med Gösta Oswald och Mäster Eckehardt och flickor som hette Birgitta eller Karen eller –

Den är som en egen metaberättelse: ett mjukt mollackord

Den är alldeles bestämt en av de 37 bästa.

Plats 30: Mr Zero



(Bonus - Dale Anne & Cheryl's going home, För all del bra låtar, men inte i närheten. Den senare finns en ganska lång rad covers av)


Mera att lyssna på: alla tiders uppbrottssång Remember the rain, längtans lyrik i Counting eller mystiken i Since there were circles.

Av de senaste årens återkomstlåtar finns till exempel I´m wearing you och några andra, och sedan någon tid även den kanske allra bästa, The gravity of the world.


Mer om Bob Lind i en särskild bloggpost här.




                                                                               Vad handlar det om?