Mycket mer än fjärilar

Bob Lind brukar betraktas som ett klasiskt One Hit Wonder.

Det är rätt på sätt och vis.
Elusive Butterfly var en sådan där låt som nästan omedelbart kliver in i klassikerrepertoaren.
Den har en vacker melodi som fastnar, utan att bli för enkel. Den har en text som är intelligent och vacker och romantisk, utan att kliva över gränsen till det lättköpta eller töntiga.
Den är kort sagt välgjord (Jack Nitsczhe producerade, för övrigt).

Men Linds ställning bygger ändå på lite mer än enda låt.

Visserligen gav han aldrig ut mer än tre – eller fyra, beroende på vilka man räknar – LP-skivor, och inledde sin moderna nätbaserade fas först efter en lång tystnad. Men i det finns ändå grunden till ett solidare bygge än enhitsmakarens.

En del av det är att Lind också skrivit låtar för en rad andra artister, direkt för dem eller så att hans låtar efter hand spelats in.
Där finns i och för sig inga stora hits, inga välbekanta titlar som alla omedelbart lyssnar till, även om La Piogga che va har blivit en sorts standardlåt i Italien och Cheryl´s going home kan höras då och då. Men royaltyna från skivor med så disparata artister som Blues Project, Nancy Sinatra, Marianne Faithfull, Richie Havens och Turtles lär ha hållit Lind flytande ekonomiskt genom åren.


Det är dock inte därför vi som älskar honom gör det.
Det är för de egna låtarna.
Från den första skivans desperat nostalgiskt längtande anslag över det desillusionerade och distanserade betraktandet av världen på Since there were circles till nutidens små novellstycken om svårigheten att leva i livet och glädjen med att göra det.


Min favorit för alla tider är Mr Zero. Men så är jag också en obotlig romantiker. Med bara ett litet litet stänk cyniker inmängt.



Ja, jag hör vad ni säger.
Men den låten träffade mig när jag var 16-17 år och desperat och givetvis hopplöst förälskad i en liten vacker flicka som hade låtit mig kyssa henne en nyårsafton och sedan glidit iväg.
Little Miss Someone has packed up and gone...

Och så jävla überromantiskt är det faktiskt inte.
Kolla hur Lind väver sina metaforer och spinner ett större nät av dem.
Amatörpoeter, tag och lär.

Lyssna också på Yardbirdssångaren Keith Relfs motvilliga men kompetenta version.

Den första skivan har få svaga nummer. Även om man måste ställa om sig en hel del för att vara beredd på The world is just a B movie, som i sanning avviker från det bitterljuva.

En särskild favorit är Counting, med dess säreget fallande och fallande och fallande melodi, man tror den skall vända uppåt, men han tar den ett spiralvarv till nedåt och först så småningom förstår man – nej, känner man – att det i sig är en bild.
En ung Marianne Faithfull gjorde också en vacker version.


De följande skivorna – inklusive den som skivbolaget gav ut mot Linds vilja och hans godkännande – är ojämnare, men innehåller ändå några riktiga toppnummer.

Har någon så precist skildrat en kärlek som tagit slut innan den riktigt tagit slut, som Bob Lind gör det i Remember the Rain?
Inte så att det har nått mig.


In a sad unstable way I love you more than I can say but now it´s locked in yesterday and must remain there.

Och hans förmåga att fylla på med ord utan att stapla dem. Visst är det lätt att rimma på engelska. Men det skall göras rätt också.

Den har som sagt blivit något av en standardlåt i Italien också Här med Caterina Caselli.


Vi hoppar en skiva. Lind ville inte kännas vid den.


Och så den spretiga samling som är skivan Since there were circles.



Från inledningens burleska anslag med I love to sing/Sweet Harriet förbi de virvlande brottstycken ur livet som är till exempel City Scenes eller Not that I would want her back och den upparbetade frenesin i She cant get along når vi fram till titelmelodin.

Och här är vi långt från det vi trodde oss veta om Bob Lind.
Melodin gnisslar och knakar, vänder om, tvekar och vänder igen, pressar sig fram i riktningar den egentligen inte ville ta.
Laddad med ord som känns som att de egentligen ville säga något annat.
Plåga utväxlad i musik.

Och hela tiden ser man framför sig skivans omslagsbild, i ökenhårda färger med skarpa skuggor vandrar Bob Lind iväg ut mot bildkanten, iväg från sin övergivna motorcykel.

Så ensam.



Och sedan går så mycket tid.

Bob Lind byter medium, skriver böcker, sysslar med annat. Rykten om drogmissbruk och frånvaro. Radiotystnad.

(Några saknar honom
Om Pulps Bob Lind (The only way is down) faktiskt handlar om honom är jag inte säker på men Grants If I could be Bob Lind gör det definitivt

Däremot är det inte vår Bob Lind som springer runt på Ales Stenar och marknadsför diverse stolliga teorier)


Och sedan: Nya sånger på Youtube.
Avklarnat, novellistiskt berättande. Inte lika vackert längre som förr, men lika sant.
Och lika fängslande. Bob Lind kan det där med anslag:



Min absoluta favorit av de nya sångerna är The gravity of the world, men den hittar man varken på Youtube eller Spotify.
Looking for you ovan är inte dum heller.

Eller Perspective:



Också How the night can fly är minnesvärd. Även Richie Havens har gjort en mycket bra version där han dämpar sin ambition att ta låtar någon helt annanstans än de hör hemma.


Men vi slutar väl där vi började?