Ibland kan man snöa in på rätt oväntade saker.
Och ibland kan man ha fel.
Rätt länge ansåg jag till exempel Carl Johan Vallgren för en kuf, en självvald exilförfattare med själsskav och översvämmat ego. Visserligen kunde jag erinra mig att jag hört honom framföra några låtar i något tv-program som var överraskande bra, men sådant kan man ju inte låta sig bekomma.
Sedan läste jag – som så många andra – Den vidunderliga kärlekens historia. Det är verkligen en vidunderlig bok.
Nåväl, konstiga människor och till och med ointressanta människor kan skriva läsvärda böcker. Det kanske var en lyckträff.
Men jag började misstänka att jag haft fel från början.
Och sedan fick jag på vägar som jag inte längre minns fatt på skivan ”Livet” från 2007.
Den har flera fina låtar, till exempel ”Lycklig” och ”Stockholm i strålande väder” eller de nostalgibefriat återblickande Berlinbilderna i ”Kreuzberg SO 36”.
Men allt det och mycket annat bleknar jämfört med ”Till Mare”.
Hyllningen till den tidigt bortgångna författarkollegan Mare Kandre, uppbyggd i huvudsak kring hennes egna ord, är ett litet mirakel. En enkel melodi bärs i väg av överraskande ord bort mot evigheten.
Det är egentligen inte alls märkligt. Man kan se vad som händer, höra hur det händer, känna när det händer. Det är, som sagt bara en melodi och ord.
Det är detta som är miraklet.
Och bakom den goda musikens goda glädje vilar – förstås – en sorg: man sörjer den bortgångna Mare, som hade man själv kommit henne nära.
Mer är det inte
Till Mare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar