(jag menar då förstås det stora kriget, The 14-18 war).
Sådär lagom, är mitt svar. Men jag är inte opartisk, för jag är den som har gjort det.
Det finns en etisk-moraliskt-filosofisk-principiell diskussion som man kan föra om sådant, en lite banalare variant av frågan om poesi efter förintelsen.
Jag tänker lämna den därhän. Detta är en musikblogg.
Och en sak är säker: något glorifierande av kriget och döden finns här inte.
Did you really believe them when they told you "the cause?"
Did you really believe that this war would end wars?
Well the suffering, the sorrow, the glory, the shame,
The killing, the dying, it was all done in vain,
For Willie McBride, it's all happened again,
And again, and again, and again, and again.
Inte heller finns något sådant i Country Joe McDonalds Forward, som inleder hans skiva War War War med tonsatta dikter av Robert W Service, de flesta av dem just från världskriget, några från Boerkriget.
And you yourself would mutter when
you took the things that once were men…
skriver Service, som mycket riktigt tjänstgjorde som sjukvårdare.
Något mer av krigsromantik finns möjligen i The man from Athabaska, som jag skrivit om tidigare.
Men efter en del irrande hållningar som för oss från de stora skogarna och sjöarna i västra Kanada till Argonne-skogen landar även den i en stor krigströtthet och en längtan till det stilla, enkla, meningsfulla livet långt från de lerfyllda skyttegravarna.
I den långa Jean Desprez är vi dock farligt nära de svartvita propagandabilderna.
Men det finns en del sanningar där också.
Första världskrigets grymheter mot civilbefolkning var kanske inte värre än i de flesta krig, och har skymts av allt det som hände under den andra kriget, men de förekom.
Och i sin genre, heroiska hjälteporträtt av the million men who for fair France have died, försvarar den sin plats.
Men det grymma med Världskriget fanns framför allt i själva kriget, den vanvettiga slakten vid fronterna, föraktet för människoliv, människovärdets upplösning i leran.
På Västfronten, i Italien, i öster.
Slakterna vid Verdun, Somme och Ypres har ibland överskuggat det som hände på andra frontavsnitt. Men det är inte glömt.
Hör till exempel på Fuoco e Migliatrici.
Per conquistare un palmo di terra
Quanti compagni son´ morti digia...
Det italienska hamrandet mot österrikiska ställningar, resultatlöst men till vanvett upprepat (”elfte slaget vid Izonso”) står inte Västfrontens offensiver efter i meningslöshet, snarare tvärtom.
Allt handlar dock inte bara om skyttergravar och offensiver. Den outtröttlige historikern Al Stewart berör kriget i en rad sånger. Min favorit förblir nog Manuscript, även om youtubeversionen inte gör den riktigt rättvisa.
Det skall också erkännas att Manuscript i lika hög grad är en sång om sin egen tid (som nu är på väg att bli historia..)
And Mandi and I stood and stared at the overcast sky...
En betydligt senare sång, som liksom Manuscript tar sin utgångspunkt i kriget men också förs fram till sin egen tid, är Somewhere in England 1915, som börjar med Rupert Brookes och Violet Asquiths kärlek, hur det nu var med den, men fladdrar förbi skyttegravar och andra diktare och landar i vår tid och våra krig.
Rupert Brookes berömmelse vilar i hög grad på hans dikt The Soldier, om en gravplats i ett främmande land. Han skrev den, och for i väg och dog på vägen till Gallipoli, och begravdes på Skyros.
Some foreign field...
Stewart har förstås inte heller kunnat låta bli fredskonferensen i Versailles. A League of Notions (sic!) är ett litet kabaret-stycke med tungvrickande text, men som sådan ganska njutbar.
Här i en live-upplaga.
(Ett inlägg om sånger om historia, eller kanske mer specifikt om Al Stewart och sånger om historia, kan komma senare…)
Allt är inte heller bara hemskt eller (tragi)komiskt. Det finns det som är vackert också.
Den inledande No Man´s Land hör dit.
1917 är också en…
…även om historien mest är sorglig. Tack Emmylou och Linda!
Sorglig, tragisk men också minnesvärd är även Eric Bogles The band played Waltzing Matilda, precis som händelserna den skildrar – Gallipoli-kampanjen och framför allt den misslyckade landsättningen vid Souvla. Det är nästan på dagen 97 år sedan.
Många versioner finns. Här Pogues:
Det finns också en helt annorlunda version, som egentligen inte har något med världskriget att göra, men är ett stycke förvirrande och fascinerande samtidshistoria. Det är den amerikanske senatorn Bob Kerrey (D) som framför samma sång, från talarstolen, efter att just ha blivit invald i senaten. Musikaliskt är det kanske ingen stor stund, men det bryter så totalt med vad man tror sig veta om världen.
Vilket, kanske, påminner om oss att världskriget inte bara var skyttegravar och fronter.
Det var revolution också:
Beau, CJT Midgley, är en personlig favorit som vi stött på tidigare här. Han när också ett påtagligt historieintresse. En låt handlar om den industriella revolutionens märkesbyggnader, en annan om en sönderslagen vas och vad den sett. En egendomlig man.
Min spelningslista är lång, men ett blogginlägg måste begränsas. Jag vill först bara bereda plats för en svensk klassiker om det fasansfulla kriget...
...och en påminnelse om en av det följande krigets mest kända och älskade sånger egentligen skrevs om och handlade om det Stora Kriget:
June Tabor.
___________________________________________________________________
Wikipedia: World War One
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar