Vem?

Jag blir inte klok på den här låten.
Vad menar karln egentligen?
Den fastnar, med sina frågor, allt mer obesvarade för varje lyssning.
Är det inte meningen att det skall vara tvärtom?

Finns barnet, är det ett konkret högst verkligt gråtande barn som står där i farstun?
Eller är det ensorts bild för någonting, och i så fall vad?

Och vem är det egentligen som ställer frågorna: den sjungande rösten som radar upp frågefraser som inleds med just ordet Vem – eller det där barnet, som enligt texten just inte säger någonting annat än just ”Vem”?

Barnet som är vuxet, som är ensam fast morsan skall komma hem om en kvart – fast vem är det som inte är hemma hos vem?
Och ja, vem skall bestämma vem som skall komma hem alls? Och när?

Och vilka är det egentligen som är det här barnets föräldrar, som får slita, i väntan på att få dansa – med vem?


Ett ögonblick tror man att det skall landa i en socialrealistisk ögonblicksbild från ett avlägset förortsfemtiotal med nyckelbarn och lekskolefröknar - men ändå inte, utan vi färdas i en parallellvärld östan om tid och västan om månvarv, där vem kan fråga vem om det som vem aldrig kan veta.

Och vem skall då ge oss svaren?


_________________________________________________
_________________________________________________


Läs också Mycket mer än fjärilar.

Och: En enda låt (Till Mare)


Och så har vi förstås den långa listan, den ursprungliga, över de 37 bästa låtarna.