Den bästa låten saknas

                                                  “Nostalgia is a disease of the heart”

Att skriva om en favorit och inte kunna länka upp den bästa av hans låtar är förstås en smula surt.

Men så är det. Med Peter Daltrey.

Hans största stund i mina ögon är Diamonds Everywhere. Jag har skrivit om den förut, i den andra bloggen.

Här sammanfattar han på drygt sju minuter en hel epok och de ekon den avger än i dag.
Det är mirakulöst och det är väldigt enkelt.
Men den finns inte att länka till någonstans på nätet.

Att den låten toppar säger något om en man som skapat Aries:


 …och Flight from Ashiya:



…och Tambourine Days:



Jag tänker inte berätta hela storyn om Sidekicks - Kaleidoscope (UK) – Fairfield Parlour – I Luv Wight – Peter Daltreys solokarriär – Link Bekka - the Morning Set Band och allt annat vad det nu kan vara. Det finns på Daltreys egen sajt och det finns på Wikipedia.

Bara peka på ett fantastiskt litet band i utkanten av de brittiska psykedelia- och folk/progg-vågorna i slutet av 60-talet, OCH en ännu verksam spännande mångsysslare i flera genrer och konstarter.

Och på några låtar.
De riktiga favoriterna är de som jag lagt upp här ovan, men även en sång som the Sky Children fångar så väl den där blomster- och rökelsedoftande växlingen mellan dämpad belysning och strålande solsken som vi andrahandshippies älskade. Då och kanske även nu.

Texten har drag av Antonioni-film: en massa bilder glider långsamt förbi och sammanhanget är oklart men de fastnar ändå och hakar i varandra på ett sätt som man inte riktigt kan förklara. Efteråt är man kanske inte klokare men känner sig så.


Kaleidoscope balanserade på genombrottets rand, men slog aldrig riktigt riktigt riktigt.
De spelades hyfsat flitigt i radio och delade scen med kändare namn ibland, så vi talar inte om något obskyrt och totalt bortglömt band, men det räckte inte för att etablera dem.

Kanske bidrog Daltreys uppenbara rastlöshet till det. Kanske fanns det också lite för mycket trendkänslig anpassning uppblandad i sökandet efter det rätta uttrycket.

Men det avsatte mycket minnesvärt. Här en litet stycke från Fairfield Parlour-epoken:

(jag har en speciell förkärlek för alla sånger som handlar om någon som heter Emily. Vet inte riktigt varför. Men troligen är det Syd Barretts fel)

Efter några år och ett antal namnbyten upplöstes bandet. Men Daltrey har fortsatt i olika spår.

Den samtide Peter Daltreys tillbakablickande sånger som Tambourine Days, Kubrick Letter eller favoriten Diamonds Everywhere har lärt mig något oväntat om den avlägsna tid som var vår gemensamma ungdom (även om Daltrey är ett antal år äldre än jag):

Man – åtminstone jag – kunde ju inte föreställa sig att de där avlägset upphöjda personerna som gjorde musiken man älskade också själva var beundrare, som väntade vid skivspelaren eller den luxemburginställda transistorn, unga människor som var vilsna och hoppfulla, som var lite kära i någons syster i smyg, och som i dag själva minns den där tiden med just den sortens såriga glädje som vi.
Men just det gör PD så himla tydligt.

Att så var det.
Det tycker jag om.

My God, the spiders are everywhere