Letandes efter godnattsånger häromveckan träffade jag på en bekant. Eller rättare sagt: letandes eften en speciell godnattsång påmindes jag om hur bra han är, mannen som gjort den.
Sången som passade så bra för just den fredagskvällen var Another Friday Night, och mannen var David Ackles.
Det var flera sånger som dök upp från den skiva där Another Friday Night återfinns, den som heter American Gothic med en allusion på en bekant målning. Bland dem Waiting for the moving van och Montana song.
Men framför allt påmindes jag om den fantastiska debutskivan, som egentligen saknar svaga punkter. I växlande men ändå sammanhållna stillägen framför Ackles berättelser ur livet, om människor, berättelser som hela tiden känns liksom självbiografiska fast de rimligen inte kan vara det, små noveller eller korta dramer – som i hans mest kända sång The road to Cairo, en liten enaktare med bara den ena aktörens repliker utskrivna.
Den blev mera känd – fast det var länge länge sedan – i Julie Driscolls version, som var uppföljare till hennes hitversion av This wheel´s on fire.
Ackles gjorde i den vevan också en version på franska som hette La route a Chicago som tyvärr inte står att uppbringa på nätet.
Det besjungna Cairo ligger i Ohio och har alls ingenting med Egypten att göra.
Samma teknik, en partiellt avlyssnad dialog, använder Ackles i Down river. De två sångerna är som en diptyk kring återvändandets vånda.
Men den bästa låten på skivan – tror jag – är nog ändå Blue ribbons:
Om Road to Cairo eller den något udda politiska betraktelsen Laissez-faire representerar Ackles mer dramatiska sida så står Blue ribbons närmare innerligheten.
Fler sånger i samma anda eller snarlik finns på skivan, om än inte lika storslaget sorgsna utan mer återhållna.
Som till exempel When love is gone om ett förhållande som torkat ut och tagit slut fast ändå fortsätter - eller?
And now is the end...
Och Sonny come home, som är ytterligare en turnering av återvändadets dilemma fast mer spöklikt och mindre vardagligt.
De tomma kalla rummen - huset som ett själstillstånd.
His name is Andrew, Be my friend - hela första skivan är full av små pärlor.
Den andra, Subway to the country, är inte lika stark. Det är ingen dålig skiva, men placerad mellan debuten och American Gothic bleknar den, trots några starka nummer som t.ex. Main line saloon, som tyvärr saknas på Youtube men finns på Spotify här.
Här och på de flesta av skivans låtar lyfter Ackles fram det dramatiska, ja teatrala draget. Man kan komma att tänka på Scott Walker. Eller Peter Hammill.
Men det är alltid något eget.
Dramat kan avlyssnas också i en annan av skivans starkare låtar, Inmates of the instituiton.
Bra, men den paradoxalt bräckliga skönhet som den första skivans sånger äger går förlorad.
På tredje skivan, American Gothic, är balansen återställd. Här finns låtar där sorgsenhetens skönhet närmar sig gränsen, som Waiting for the moving van:
...men här finns också dramatisk framställning, ibland som i Blues for Billy Whitecloud kryddad med en portion galghumor, ibland som i titellåten med mer ett stänk av uppgivenhet över livets förvecklingar och tillkortakommanden.
En trött inblick i hur det kan bli when love is gone.
Och ändå: "They suffer least who suffer what they chose".
Den bästa balansen når i mina ögon alltså Another Friday Night, även om Waiting for the moving van är en personlig favorit (jag vet dock de som skulle avfärda den som alltfär sentimental)
Favoriten i den mer renodlat dramatiska genren är Ballad of the Ship of State:
För att vara David Ackles snubblande nära en politsk sång. Kanske är det därför något i musiken får mig att tänka på Kurt Weill?
Den sista skivan, Five & Dime, är åter lite blekare, som ett svagare eko av American Gothic. Fast det är en David Ackles-skiva; den är bra. Det absolut starkaste stycket är Aberfan, en lamentation över raskatastrofen i den lilla walesiska staden 1966, då över 100 barn omkom.
Betydligt mer privat men ändå minnesvärd är One good woman´s man:
Fler skivor blev det aldrig. Först ställde skivbolagstrassel och högt uppskruvade egna förväntningar till det. Sedan skadades David Ackles svårt när hans bil blev påkörd av en rattfyllerist, och fick svårt att både skapa och framföra musik.
David Ackles avled 1999.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar