22. The Traitor

Jag vet inte riktigt vad det är jag älskar i den här låten.

Ibland tror jag bara det handlar om slutstrofen och om orden i den:

And daily I renew my idle duty.
I touch her here and there, I know my place
I kiss he open mouth and praise her beauty
And people call me “Traitor” to my face…

Det ligger mycket i det där. Resignation utan nederlag. Nederlag utan resignation. Segrar utan triumf. Segrar utan bitterhet. Tillbakadragande utan sorg. En utsikt som vidgar sig inifrån och först efter hand.
Något av det som också finns i Ash Wednesday.
Något som de alltför snabba människorna aldrig kommer att förstå.

Ibland tror jag att det är för att melodin är vacker. Och enkel.
Och vacker. Och mycket enkel.
Och riktigt vacker.
Och.

Ibland tror jag att det är för att den liksom sammanfattar poetens och sångarens hela oeuvre, på något vis. Fast jag kan inte riktigt förklara hur.


Det är svårt att föreställa sig att man en gång i tiden var nästan ensam om Leonard Cohen. Ganska ensam om sångerna och alldeles alldeles ensam om dikterna.

Mitt specialarbete i gymnasiet var översättningar av Cohens dikter, i urval från de fyra samlingar som då hade kommit.
Med baktanken förstås, att bli den som introducerade Cohen som poet i Sverige.

Ja, ja.
Medan jag slet med mina gymnasistiska tolkningar kom ju Söderbloms och Tunströms översiktsvolym.
Och allt med Tunström och berättelserna om Hydra.

Avundsjuka var inte ens ett förnamn.

Det fanns punkter där jag tyckte att mina översättningar var bättre, och jag tror faktiskt att jag skulle kunna träffa på sådana än i dag, om jag nu hittade pappersbunten.
Det skall dock inte döljas att det fanns fler fall som gick åt andra hållet.

Men det fanns hos de andra ett drag av kameral torrhet, en bismak av offentlig utsmyckning, som i mina öron inte tonade så väl med Cohens lite råa sensualism.
Tyckte jag.
Då.

Sedan kom en tid när varenda jävel skulle lira Suzanne på gitarr.
Och så försvann Lennie lite långsamt ut ur strålkastarljuset.

Enstaka återkomster. Ny fade.

Och sedan var det helt plötsligt ”Halleluja” alla skulle sjunga.
(Det är nog Jeff Buckleys fel.
Tror jag, jag vet inte så mycket om honom.
Men jag gillade hans pappa.)


Och i dag är vi gamla män, både Lennie och jag.
And people call me Traitor to my face…



Plats 22: The Traitor