Strössel 4 - alla talar svenska!

Som sagt, det finns många sånger på svenska som alldeles nästan kom med. Bubblare på plats 43 eller 178 eller i den trakten.

Långt ifrån alla finns på Youtube. Jag skulle gärna ha länkat upp Tore Bergers suggestiva ”Här är ett rum” till exempel, eller Alf Hambes ”Kung Odysseus” med dess svävande insikter om ödet, och inte minst Miramars klassiker ”Fjärde maj på månen”.

Dem får vi vänta på (fast Berger finns på Spotify: här).

Men Cirkusen har faktiskt kommit till stan:




För er som tycker att Sis Morphene är för sorgmodig så kan vi dra till med Fattiga barn med hjärna. Den är i alla fall arg.




Not 2024: Även Hambes "Kung Odysseus" finns nu på Youtube. Gjordes listan i dag skulle den ha varit med bland de 37 (eller kanske 38, då?):



En lista av en medelålders vit intellektuell man i 2000-talets Sverige skulle förstås inte vara komplett utan en Winnerbäck-låt.
Här är den.



Man kommer inte undan ordet innerlighet.




Och har man sagt Winnerbäck så måste man ju säga Lundell. Jag väjer absolut inte för det oundvikliga.
Fast egentligen har UL aldrig hört till mina riktiga favoriter. Det är bara det att i den väldiga katalogen måste det ju med nästan statistisk oundviklighet finnas godbitar. Och visst gör det det.

Det här skulle kanske egentligen ha varit Kärlekens hundar, men den hittar jag bara i en ganska medioker liveversion (och som cover); det kunde också möjligen ha varit Rialto, Ljusstrålen under färd eller Altaret i Maria, eller ett par-tre andra låtar. Men jag väljer den här, eftersom texten uppfyller det viktigaste kravet – den handlar om mig.




Och lika oundviklig som dessa elegiska och nostalgiska män är förstås proggen.
En låt som länge halkade omkring i nederkant av 37-listan var följande.

Mycket vatten har flutit i Mekong sedan de dagarna, och en hel del nya lärdomar har man tvingats till av nya insikter.
Men samtidigt finns det vissa sanningar som är – om inte eviga, så oerhört slitstarka och väsentliga.

En av dem är den som sägs ut i sista versraderna av denna mer längtansfulla än stridslystna sång om en stad som vill ha fred.




Och på tal om längtan, på tal om oundvikligt, på tal om låtar som har följt oss länge länge:


Många föredrar Monica Zetterlunds version, men för mig är detta oundvikligen en mans sång – och inte bara för att jag har varit mycket nära den sortens Trubbel i mitt eget högst prosaiska och svindlande poetiska liv.
Och därmed landar vi vid originalet.

Jag prövade en gång att översätta denna sång till engelska, i tanken att den kunde hjälpa till att förklara ett och annat för en vän som jag en gång hade i en stor stad i väster.

I sit here, lost in my Pompei-of-the-remnants
I walk about among the ruins of my past (...)
So here´s to failure and the coming of the new day
Which is our only chance to live a life that´s real
And through all hardship and through all the things that haunt us
I will love you for my life – now, that´s a deal…

Det är oklart om någon blev klokare av det.

Nånstans här finns förstås också Janne Hammarlunds När kan vi dela (…mig har dom aldrig gett nånting, mig har dom alltid cirklat kring, men vänta bara, jag ska ge igen…) och Valarna som sjunger (…Jag reser utan karta och är inte rädd för död och liv…). Bara den senare finns dock på Youtube, och inte i orginalupplagan.
Däremot finns ett antal varianter på dendär låten om Europa, som man verkligen älskade de första sjuttontusen gångerna.
(Jag inbillar mig för övrigt att jag faktiskt har åkt i dendär slitna gamla Renaulten.)

Men ännu närmare stämningen från de dagar då man gick omkring i resterna av sitt liv, innan en ny vind blåste in genom det pompejanska, kommer den här sången – en svårt överraskande liten pärla från eurovisionsschlagern. Den finns med på flera listor.

Ja, dendär texten spelar in. Men låten är bra i sig. Också. Tycker jag. Än i dag.
(varning dock för att Bengt Bedrup, av alla människor, förekommer i bild...)


Det finns förstås fler.
Lena Anderssons version av Om du nånsin kommer fram till Samarkand finns inte på Youtube men på Spotify.


Edit nov 2014. Nu har Youtube hittat fram till Samarkand:

Detsamma gäller Bergmans original – eller vilket som nu är originalet, för Bergman skrev väl denna sång för unga Lena - liksom densammes version av Spelmannen, ännu oöverträffad trots ett mycket fint försök av Sofia Karlsson.

Vissa dagar också Ragnar Borgedal. Alla minns "Hum, Hum..." men alla har glömt "Annorlunda nu". Utom jag.

1980.
Och vägen dit.



Rekyls rockrekviem "Ett liv" hittar jag ingenstans, utom på den egna datorn,
/Edit: Nu finns den/
Elisabet Hermodssons Vandring i ett gotländskt änge finns på Spotify, liksom Norrbottens Järns Jag och du.
 /Edit: Även denna finns numera, men under namnet Du och Jag/


Fina saker som man gärna lyssnar till och gärna minns.
Men alldeles, alldeles utanför listan.


Koppången.
Den som vill kan hitta ett antal versioner av Koppången på Youtube, men inte Ann Sophie von Otters.
Och det är den som gäller.
Den finns faktiskt inte ens på Spotify.
Dåligt.

/Edit: Nu finns den på Youtube: Koppången - Ann-Sofie von Otter//

Jag brukar spela Moraei version vid passage av platsen i fråga.
Sedan är det tio mil av skog.
Och ännu mera skog

Tills man plötsligt ser Sånfjället vid horisonten, som ett vilsegånget gudsbevis.

Men det är en annan historia, och nu är det slut på redovisningen av svenska strösselkorn.