Tack, Harry!
Hur parken egentligen ser ut har jag ingen aning om, om det alls någonsin funnits gamla män som spelar dam där, till exempel.
Men sången är odödlig och envar som någonsin gått bredvid en älskad varelse måste känna igen sig i inledningsraderna, och hela scenen
Spring was never waiting for us, girl, it ran one step ahead, as we followed in the dance...
I recall your yellow cotton dress, foaming like a wave, on the ground around your knees…
Och envar som någonsin tvekat i steget vet samma sak som sångaren.
And wondering: Why…?
Men det är inte texten som är det mest väsentliga, och inte Richard Harris sånginsats heller fast han visar hur långt man kan komma med dramatisk skolning.
Det är den arrangerade helheten.
Seven minutes and tewenty seconds of sheer musical experience hette det i releasetexterna när låten släpptes i den sena och otåliga vårens tid 1968.
Sant då och lika sant i dag.
MacArthur Park är på sätt och vis en låt som inte tävlar på samma villkor som övriga.
Att den hamnar på just denna plats betraktar jag som rätt mycket av en slump.
Den kunde ha glidit utanför. Den kunde ha hamnat högre upp. Det är märkligt att denna låt, som är så exakt, också är så svårfångad.
Den svävar liksom fritt.
Den är som all musik: den bara är.
På plats 25, och lite överallt: MacArthur Park
Bonus
Apropå Jimmy Webb, som skrev låten och många andra minnesvärda – till exempel uppföljaren Didn´t We – så kan jag inte undanhålla er hans PF Sloan, sången om och till.
Och Richard H fick så småningom en egen text i bloggen. (Webb är med på ett hörn där också)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar