23. Till en näktergal i Malmö

På Spotify  här.

Om nu någon hade sagt till mig när jag var, säg, femton år, att Östen Warnerbring skulle dyka upp på den här listan, så hade jag inte ens skrattat. Jag hade bara gapat.
Visserligen var Östen en av de mera uthärdliga schlagersångarna som strömmade ut ur Melodiradion vid svensktoppstid på söndagsförmiddagar, men ändå!

Men jag kunde ju inte veta då att han skulle skriva ”Till en näktergal i Malmö”.

Att Gullberg hade skrivit texten, dikten, kanske jag visste, nej inte vid femton men vid sjutton så där, men melodin, melodin, och helheten, summan, träffen!

Tänkte ha tagit några citat ur dikten, men de bryts sönder och fragmenteras om man inte lyfter upp helheten.
Läs den, och lyssna.


Det är en sång om döden förstås, och således om livet.

Det är också en sång om att lyfta från saknaden och gå upp i något annat.
Inte egentligen något som har med tro att göra, utan mer med frihet, med frihet och den trygghet som frihet ger, kan ge.

Och det är inte i första hand Hjalmar Gullberg som ger oss den känslan, utan Östen: hans svårbegripligt enkla melodi som sitter så fast i Gullbergs strofer som hade de varit en enhet från begynnelsen, och hans intensiva men fullkomligt sakliga leverans.

Igen den där känslan: Vad skulle finnas mer att säga?


Plats 23: Till en näktergal i Malmö.



(Nämnas bör också sången om Ales stenar på samma skiva. Den når inte riktigt samma höjder, men inte så förtvivlat långt ifrån heller. ÖW har hittat Österlings ton lika väl som Gullbergs.
Stort)


                                                                               Vad handlar det om?