24. See Emily Play

Sommaren 1967.
Jag kommer alltid att vara tretton år. Det knastrar om radion, men det går att höra Luxemburg ändå.
Och Syd Barrett har skapat någonting som går rakt in i min trettonåriga själ.

Den sommaren.
Den sista barndomen, sommaren som aldrig tar slut. Randiga skjortor från Carnaby Street eller från närmaste butik.
Sergeant Pepper was real to me...

Och Emily. Att någonting kunde vara så bra!
Ett rus innan rusen, en fullbordan utan beröring, en svindel liksom inifrån.

Det är en sommar inskriven i diabilder.
I klaraste djupaste grönt och flammigaste orangelilarost.
Färger långt bortanför färgerna, morgonklar luft dallrande av dagens aningar.
Vi reste genom Europa. Det var första gången jag såg Alperna, första gången jag såg Donau.
Det var första gången för så mycket.
Allt var stort.

Men framför allt var det musiken. Luxemburg varje kväll. Knastrigt, klart, alltomfattande.

Emily.
Och Morning Dew i flera versioner.
Och Let´s live for today.
Beat the clock. Tiny Goddess.
Och alla dedär andra låtarna, de som alla minns, inte bara jag – San Francisco, All you need is love, Light my fire, Randy Scouse Git, Waterloo sunset, Paper Sun, Strange Brew...

Men Emily.
Emily.

De där inledningsackorden sänder fortfarande en signal.
Flyttar mig ett stycke.
En mjuk rysning, en mild långsam skakning. En begynnande lust.

Tiden rullar igång som ett tåg.
Livet kan börja.
Gör era insatser – three games for May.

Det första gången är också alltid den sista.

Plats 24: See Emily Play








Han hade ett hyfsat kompband också.
Jag har hört att de fortsatte att lira sedan. Undrar hur det gick för dem?


                                                                               Vad handlar det om?