Det var några år där på 60-talet när ingenting var omöjligt. När så mycket strömmade emot oss.
När allt vred sig ur sina former och in i nya.
Jag var där med min rullbandspelare.
Emily har jag redan berättat om. Hon finns på listan. MacArthur Park hör också dit, och det kommer ytterligare någon.
Men de flesta fick inte riktigt riktigt plats. Och det som tas upp här är ändå inte allt, bara något som tillfälligt slungats ur virveln.
Sådana som var någorlunda nära en plats bland de 37.
Alla anspråk på fullständighet vore självmotsägande.
Familys Me my friend var 1968 års Emily, den där låten som fyllde sommarens Luxemburg-radio, som man levde för enstaka lyssningar av, som slog en i huvudet med att det kunde vara så bra.
Jag köpte LP:n så fort den kom den hösten, blev ärligt talat en smula besviken, men är numera ägare till en raritet i form av en tidig press av Music in a Doll´s House.
Family var ett band som på ett intressant sätt blandade ös och eftertanke. Lyssna t.ex. till The weaver´s answer.
Beat the clock var också ytterst nära att ta sig in på listan.
Det är lite ovanligt att en rock&gitarr-låt av den här sorten lever så mycket på sin text, men ibland träffar saker varandra på oväntade sätt.
Låter McCoys lite vagt bekant? Tänk Hang on Sloopy… Beat the clock var inte samma succé – den nådde som högst plats 92 på Billboards 100-lista.
Vilket av de där åren som egentligen var den musikaliska höjdpunkten kan man ha olika meningar om. De flesta skulle troligen säga som Uffe L
Men det började tidigare.
Jag vet åtminstone en person som det kommer att misshaga att Mr Tambourine Man i Byrds version inte dyker upp här. Men det gör den inte. Från 65 är det snarare Marianne Faithfulls Summer Nights som skulle ha varit aktuell. Men det är före rullbandsspelarens tid.
Sommaren 1966 älskade jag David & Jonathans Lovers of the world unite, tillräckligt orienterad för att roas av titelns allusion men ännu omedveten nog att inte irritera mig över banaliserandet av den.
Det skulle bli annorlunda.
I dag är den mig något väl sötaktig. Tänk på att jag var tolv år. Men lite kul ändå.
En text på lite samma tema hade Grassroots Let´s live for today
(En rolig liten poäng med den här låten är att den faktiskt lär ha skrivits för det Italien-baserade bandet The Rokes och kan hittas i sin italienska form Piangi con me här.
Med pikant brittisk brytning.)
Men det var Grassroots version som för en yrvaken trettonåring sammanfattade blomstersommarens aprés nous-stämning.
Mycket lämpad för målbrottsröster i bilens baksäte.
Vintern är en allvarligare historia.
Någonting hände där – mer om detta nedan – och plötsligt var man på ett annat sätt mottaglig för låtar som:
Hur länge det scenariot förblev en utopisk dröm skall vi inte gå in på här.
Inte i evighet.
Men vintern kan också, oväntat nog, vara en tid att flyga drakar.
Så var det, just så kunde det kännas; leken blir till kärlek.
1967 är också det år då en kanadensisk poet och romanförfattare presenterar sig, allra först genom Noel Harrisons benägna förmedling:
Det är mycket som börjar där. Jfr plats 22 på listan.
Noel Harrison är lite orättvist bortglömd, tycker jag. Han är så mycket mer än ledmotivet till The Thomas Crown Affair.
I min värld är han inte minst introduktören till en låt som kommer väldigt högt upp på listan.
Väldigt högt.
Syd Barrett producerade ju mer än Emily under dessa korta år, de enda då han alls producerade. Mer om detta i annat sammanhang.
Det började förstås inte 67. Det började inte ens 66, fast det var då jag köpte den där bandspelaren.
Det var dock då som redan nämnda Grassroots gjorde PF Sloans (jfr plats 25 ) Where were you when I needed you.
Även kompositören kan hittas med ett kortare utdrag av denna låt, som btw står sig väl så bra som Grassroots.
Naturligtvis finns Electric Prunes med här i närheten, men I had too much too dream last night har ni förstås redan hört för många gånger.
Hade listan gjorts för 40 år sedan hade den garanterat varit med bland de 37.
Och så Morning Dew.
Hur många versioner finns det? Redan då, dendär sommaren, for ett antal runt i radion.
Bäst tyckte man kanske om Tim Roses version. Bland annat därför att vi trodde att det var originalet.
Det hävdade ju Rose själv, till exempel. Först långt senare blev vi varse att han mer eller mindre stulit Bonnie Dobsons sång.
Så i stället för en väldigt stark version av en Dobson-låt är hans version evigt solkad av ojusthet.
Och den version man oftast hörde på Luxemburg i juli 1967 var nog den här:
.
Den är inte dum
Deep Purple- och Jesus Christ Superstar-fans må notera Ian Gillan.
Medan man tämligen sorglöst och vilset planlöst vandrade där i morgondaggen hände något.
Tiden.
Någonting hände den där hösten: tiden började gå.
Torsdagen den 19 oktober 1967.
Klassfest i klass 8e i Gubbängens skola.
To Love Somebody
Gång på gång och återigen To Love Somebody.
Då som är nu som är alltid som är kvar i då som finns i nu.
Tiden börjar gå i samma ögonblick som nuet tar form.
There´s a light.
to be continued…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar