Strössel 9 – Kvardröjande

Vi närmar oss slutet, eller början, på listan. Endast de yttersta favoriterna återstår.

Kvar i anteckningarna från sommarens arbete med att sammanställa den finns några namn som snuddades vid, lyftes upp ett ögonblick och värderades, uppskattades för vad de är och vad de kan ge och har givit - men som sedan lades tillbaka igen. Ytterligare några som nådde långt men inte ända fram.

Hit, men inte längre, som titeln är på en av dem som tidigare redovisats i denna grupp.

Tidigare strössel har presenterats i olika mer eller mindre naturligt sammanhållna grupper, solitärerna, 60-talslåtarna, de som hamnat i skuggan, svenska låtar med flera.
De återstående har kanske bara just det gemensamt att jag har svårt att placera in dem i någon kategori.
Det är helt enkelt ett antal bra låtar, som snurrar i närheten av listan och med annan vind i seglen kanske hade kunnat komma in på den.

Jag har fått – inte helt oväntade – synpunkter på att listan med något enstaka undantag bara innehåller låtar från förra århundradet (eller ännu äldre). Det har jag försökt förklara: en klassiker behöver tid på sig
Just denna dag skriver en kolumnist klokt i SvD om något nära besläktat, nämligen om årskrönikornas kroniska meningslöshet: det som hänt det senaste året är för nära för att kunna bedömas och värderas rätt.
Så även, tror jag, med musiken.

Det finns, å andra sidan, en omvänd risk: att vara alltför trogen gamla känslor. Att en låt betydde ”allt” när man var 17 kanske inte skall låtas vara avgörande nu. Men jag tror att jag har undvikit den fällan ganska väl. På listan finns nog bara sådant som jag fortfarit att bära med mig, och som bär mig, här och nu.

Det är visserligen sant att – den ännu inte redovisade – ettan också förmedlar inslag av bevarade minnesbilder, av spelningar i en tid så förgången och närvarande som bara ungdomens somrar kan vara. Men den är också och alltid den vackraste sång jag vet, i sina olika versioner.
Sommaren 1974 är bara en aning. Musiken är här.
Nu.

Men det var ju strösslet det gällde.


En annan sång från samma ungdomstid, från samma långa sommar. Jag minns fortfarande den yrvakna förvåningen över att orden kunde så exakt beskriva mina upplevelser och känslor.
Ett brev från en resa.



Om vi hakar oss kvar i ungefär samma tid.
Men en ganska annan stämning:



Det fanns dagar när det tidstypiska i denna text fjärmade mig något från låten, och jag kanske snarare skulle ha övervägt samme upphovsmans Vintersaga, också en mycket stark låt (fast kanske lite sliten).

Men med än mer avstånd kan man se också det evigt återkommande – och inte minst i den samtid som omger oss.
Det fryser på. Knäpp era koftor.
Och lyssna till melodin.

Någon tid senare var man mogen för en annan sorts längtan:

(Edit jan 2016: Peter Yarrows Mary Beth tycks vara bortplockad, tyvärr)

Och därifrån är steget inte långt till:



Edit 2.6: Youtube tycks inte medge inbäddning längre - men låten finns där - dvs här.

(Den tallskog som en gång spökade i min egen hjärna när den här låten brände sig fast för evigt är numera nedhuggen. Men den gången styrdes också livet på andra vis i oväntade riktningen, som inte ens den kloke Peter Yarrow kunde beskriva. Man kanske skulle satt sångerna i omvänd ordning?)

Och apropå avsked och återvändanden:



...eller nästan vilken som heslt låt från skivan Between the lines. Jag hade till exempel nästan glömt hur bra Watercolours är.

Eller:



Här skulle egentligen Roger McGuinns "Together" ha passats in som en liten flamma av hopp för de ensamma och övergivna, men den står inte att finna.
Men den här är inte så dum den heller:

(Nånstans har jag en egenhändig svensk tolkning, som hakas upp på fyrverkerierna i stan i november 1972.)

Edit 2020: Här finns även Together: :

Även Chestnut mare är en höjdare, om än i en helt annorlunda stämning.
I´m going to catch that horse if I can...

Det är uppenbart att det finns något som liknar ett tema här: förlust, saknad, återvändande.
Den sagolika Emmylou Harris är för sin del beredd att genomföra återvändandet till fots, om så vore:


Det finns en rad liveversioner där ute, men jag tycker att skivupplagan står sig mycket väl mot dem.
Dock, för min del var det faktiskt Joan Baez som först fäste min uppmärksamhet på denna sång. Hon gör den full rättvisa (även om en del Emmylou-puritaner har avvikande mening).



Bara en låt kvar (det som är glömt är glömt).

Den är lite svår att passa in. Den handlar inte om avsked och frånvaro. Inte den sortens i alla fall.
Och så är den på danska.

Men den handlar obestridligen om livet.
Och något lite om det där andra, det som kommer sedan.
Och framför allt om allt det som vi har under tiden.

En sång med sorgsen glädje. Jag gillar sådana.

Skivversionen (bättre) på Spotify här.  Och numera även på youtube här.

_ _ _

_ _ _

Och för er som tyckte att Steeleye lät lite tama i översta klippet: