"Högst upp på berget i staden Sète vid den franska medelhavskusten finns, som jag tidigare har berättat, en skylt som en gång visade en karta över staden - dess läge mellan havet och etangen, dess utmärkta hamn med djupa hamnkanaler, dess klättring uppför berget och ner igen på andra sidan, järnvägsspåren och den överraskande smala landsvägen som följer landtungan mellan vatten och vatten. Men kartan har blekts bort av regn och tid, lösts upp och försvunnit som stoft över det landskap den en gång avbildade; skylten står vit mot betraktarens öga och allt som återstår är den lilla pedagogiska pilen med texten: Vous Etes Ici."
(ca 1981)
Vi närmar oss mörkrets hjärta.
And I need the finest things to say. So you smiled: Tell me the moon´s in A.
Jag har redan berättat om Decameron.
Jag har redan sagt det som finns att säga.
I know something now of many things, and just enough, just enough of nothing.
Listan är nästan slut. Eller, sett från andra hållet, har just börjat. Det är inte säkert att man kan se från något annat håll. Men om man kan se något, så ser det annorlunda ut.
Och likadant.
Den här sången, med sin långsamt fallande melodi, rättare sin melodis långsamt stigande och fallande kurva som en rörelse över himlavalvet, och sin texts berättelse om ordens makt in i musiken, och till sist om ordens makt att få oss att förstå ingenting och att ingenting är det enda vi har att förstå.
Den här sången, befriad från sina möjliga minnen, ensam som månen i sin rörelse, som en tonartsangivelse i ett annat liv, som en metaforisk fixeringsbild av närhet och förlust, av tillkortakommande och fullkomning,
Den här sången, den där rösten, den påminnelsen: det går att komma så nära.
Så nära: Plats två – The moon´s in A.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar