Stefano Rosso gick bort för några år sedan, och efterlämnade en katalog av minnesvärda stycken, med denna allra främst.
Så mycket bitter skönhet på några få minuter.
Det finns en berättelse bakom, eller rättare flera berättelser.
Det brukar vanligen sägas att den som berörs i textraderna ”e su un ponte lasciò / lasciò i suoi vent'anni / e qualcosa di piu” är den unga Giorgiana Masi, dödad av polisskott vid en demonstration i Rom våren 1977.
Men det finns också en liknande händelse, som ibland brukar benämnas just ”Bologna 77”, i mars samma år, där också en ung demonstrant, Francesco Lorusso, dödades.
Men det är inte bara det.
Inte bara berättelsen om Giorgiana Masi och alla de andra döda.
Inte ens bara
in memoria di Giorgiana Masi, di Francesco Lorusso, di tutti i compagni uccisi... di Stefano Rosso, e della mia gioventu' cosi' lontana...som uppladdaren har skrivit på Youtube. Även om man känner väldigt mycket igen sig i det där sista.
Det är själva sången.
Och inte minst är det de magnifika slutraderna:
Naturligtvis hänger saker samman. Stefano Rosso var inte en biografisk historiker utan diktare.Il grano che nasce
L´acqua che va
é un dono di tutti
Padroni no ha
Det handlar också om honom själv, om alla, om oss
Man kunde tänka något om att båda de italienska låtarna på listan är – bland annat - minnesvårdar över människor som dödats i politiskt våld.
Men det är mera slump över det än man kan tro; det tog ganska länge innan jag lärde känna bakgrunden till denna sång; från början var den endast det som också den slutligen förblir, en uppvisning i svidande skönhet.
En sång om oss alla.
Medan Morti di Reggio Emilia redan från början var en uppenbart politisk sång, som å andra sidan efter hand blev allt mer en del av den personliga erfarenheten,
Så möts våra världar.
Och till sist handlar det, som Heinrich B skrev, kanske varken om slump eller avsikt, utan om nödvändighet.
Man kunde också av denna hymn få för sig att Stefano Rosso endast var en högstämd allvarsman.
Så var det dock inte - han var också bitsk och ironisk som i Odio chi (...odio chi non compra i miei dischi...) eller Colpo di stato (...ma che colpa che lo stato qui non c’e?) eller dylaneskt flödande som i Letto 26 eller Reichiana.
Och innerlig som i E intanto il sole si nasconde.
Notera även att Rosso var en typisk italienare: minst två av låtarna på min favoritskiva ” ...e allora senti cosa fò” har referenser till fotboll.
En av dem är just Bologna 77.
Lyssna också till Letto 26.
(Wikipedia om Giorgiana Masi.)
Plats 4: Bologna 77
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar