Strössel 7: Solitärer

En definition på en klassiker är en låt som står sig ännu efter en generation. Det är ett av skälen till att det är så få riktigt nya låtar på den här listan; det handlar alltså inte bara om att jag är en bakåtblickande stofil. (text till plats 13)

Så finns det några lösa låtar från olika tider som inte passar in i någon kategori.

De är inte gamla 60-talsminnen.
De är inte exempel på bra material från artistfavoriter som bara inte riktigt räckte till.
De är inte ens de där nästan-lika-bra från artister som redan har en eller par låtar på listan.

Det handlar således om enstaka minnesvärda låtar, som fanns med i diskussionen, och som i en parallell värld eller kanske bara en annan dag – eller åtminstone ett annat år, ett tidigare år, för det skall medges att vi rör oss mot det förgångna här – kunde ha kommit med på listan.

Vi talar om väldigt bra låtar. Vi talar om slitstarka favoriter. Vi talar om klassiker.
Som bara inte nådde riktigt ända fram.
Som den här. Nio och en halv minut av ren närvaro  /Edit nov 14 - tyvärr oåtkomlig just nu.../.

/...Jomen, här är den igen + lite till./


 Chapman har gjort flera bra saker, men ingenting riktigt liknande. Aviator stiger liksom ut ur tiden, in i tillvaron. Eller om det är tvärtom.
Och bara inledningsraden: Desperation sits just like a friend upon the floor…
Jag mins hur en god vän i gymnasiet blev så förtjust i den raden att han smög in den i en uppsats.


Allt är inte lika gammalt förstås



Skivversionen är nog snäppet bättre, men vad fasen.
Tack till Birgitta A som pekade på Caroline Herring.

Det kunde varit till exempel MGM Grand också med dess flygande panorering över öknen och staden, och dess kunskap om hur hjärtan rör sig.

Men Magnolias bär också på en kunskap av den där sorten som man bara först efter hand blir varse. Om den finns i melodin i första hand eller också i texten kan jag inte säga. Den finns.
Och växer.

We´ll hatchet down the window if we have to,
and stand and watch together till the morning

Och på tal om gränstrakterna mellan country, folk och rock. Varje gång vi kör till Hogdal, och svänger av vid Noran – eller numera något före, vid det förvirrade och måttligt inbjudande virrvarr som är Tönnebro – nåväl varje gång vi svängt av där och kör mot nordväst på 83:an, så spelar vi Grievous Angel.



Resan är inte på riktigt om man glömmer det; då kommer man aldrig riktigt fram.
Men det händer inte. Svängen vid Noran är Gram och Emmylou, så är det.
Sedan hör vi på Grillbaren och Farväl till Katalonien och då är man redan snart i Kilafors, i alla fall förbi Skog.
Twenty thousand miles I went down, down, down, and they all brought me straight back home to you…

Från en helt annan förfluten värld:



Maddy Priors röst.
Hennes tvära kast, med bibehållen styrka och bibehållen klarhet. Hennes säkerhet.
Och så de där gitarrerna som tar oss långt långt från folkmusikrötterna och ändå djupt in ibland dem.
Steeleye Span var alltid ett band som kunde överraska. Och samtidigt alltid leverera.
Aldrig bättre än här.

Många gånger bra. Riktigt bra. Men aldrig bättre än så här.




Har man sagt A, så får man väl fortsätta en smula framåt i alfabetet, och från Steeleye Span hamnar vi oundvikligen hos Fairport.
Sloth är nära de 37, svidande skimrande flimrande vinande nära –

Swarbs röst, så långt från Maddy Prior man kan komma i genren men med all äkthet som finns att uppbringa, och Thompsons kontrasterande, muntertsorgsna.
Och deras samspel i instrumentalpartierna in och ut i melodin, gitarr och fiol, fiol och gitarr, möten och skilsmässor, sanning och djupare sanning, rörelse utan riktning eller riktning utan rörelse, man vet inte. Inte längre
Vackert är det.
And the war has begun



Det engelska ordet haunting kommer till ytan.

(edit 1.6:  Youtube har tagit bort klippet. En ganska bra liveversion från senare år finns här. Originalet på Spotify här. Och en spännande sen version med upphovsmännen här.)

Här skulle jag vilja inflika Scaffolds Life is far too fast, en liten dysterglad melodi om tidens gång, så långt från de skojfriska 60-tals singlarna om Lily the Pink och andra dylika figurer som tänkas kan. Men den står inte att uppbringa.
Jag kan skicka en fil till den som vill.

Nå, Sloth pågår ju i nio minuter så vi får fortsätta att lyssna till den.


Annars finns ju alltid Poet & the one man band, som lånat sitt namn från en Paul Simon-sång men inte mycket annat.
Den långa första vintern på 70-talet innehöll många saker inneslutna i sitt mörker; bland annat den här sången:




Något senare i folkmusikhistorien, och något tidigare i den verkliga historien:
En påminnelse om de hundratusentals män som lades till vila på the fields of France.

Och som författaren Eric Bogle konstaterar i följande sång, it has happened again and again and again and again...

Här med June Tabor; det finns en rad fina versioner.



Västfrontens slagmarker är fortfarande en bister upplevelse efter nära hundra år.
Man blir inte glad vid Douaumont.
Sången idylliserar inte, heroiserar inte, försöker inte blanda bort korten.
Men stänger inte ute heller.


Vidare på historietemat.
James Keelaghans Cold Missouri Waters bygger på en faktisk händelse, kallad Tha Mann Gulch Fire; finns att läsa om på nätet. Kring detta dystra minne har Keelaghan bygget en vacker berättelse om ansvar och skuld och samvete.
Och död.
Här i Richard Shindells version.




Från det kollektiva minnet till den individuella hävdelsen.




Det finns en liveversion från TV också, tyvärr något överstyrd inspelning men med en genomträngande inlevelse. Såg programmet när det var nytt och glömmer det aldrig.

Men alla solitärer är alltså inte riktigt lika gamla.
Alla är inte som ekar som som stått i femhundra år (”it takes such a long long time for trees like that grow”).



Now to me everything else sounds like a lie….


Och till sist avskedet. Mötet och avskedet. Återseendet och avskedet.
Saknadens närvaro i allt.

Emmylou Harris.
Yellow coat.