17. One fine day

Egentligen en aria ur Madame Butterfly, men i Mary Hopkins händer något annat.
Inte mer, inte mindre: annat.

En sång om längtan, redan laddad med all besvikelse som längtan innehåller – vare sig den sviks (som i Butterflys fall) eller går i uppfyllelse.

Och spegelvänt all den tillit som ändå finns:
It´ll all come to pass as I tell you

Historien är förstås djupt tragisk. Jag tror att det var Stephen Fry som sade ”All Puccini operas are the same: ”Young girl falls in love. Is unhappy. Dies”.

”Att Hopkin inte är Maria Callas – bara nästan... - är ingen nackdel, hon gör en låt av en aria” har jag visst redan skrivit på den andra bloggen.

Det gäller fortfarande. Den här versionen växer ut över opera- och ariaformatet.

Paradoxen är att den nästan har mera sammanhang som enskild sång, där vi lyssnare får fylla i framåt och bakåt, än som ett aria-avsnitt i en föreställning, där sopranen liksom stiger fram till scenkanten och vill övertyga oss.
Un bel di är en operafavorit. One fine day är en av de stora låtarna.

Men för er som prompt vill ha den på Callas vis: