19: Echoes

I alla enkelhet tycker jag att Gene Clark hade den bästa rösten. Det finns en inspelning från en livekonsert där han sjunger skjortan och hela uniformen av McGuinn i Mr Tambourine Man, vilket inte är det allra lättaste.
Sedan gör han om det i Knockin on heaven´s door, som för att visa att det inte var någon slump. (just den upplaga jag tänker på finns inte på youtube – en version där sånginsatsen är mera jämn, och där Chris Hillman också är med, finns här - eller lyssna på Clarks egen version av Byrdsklassikern)

Men de flesta andra – som bryr sig – hyllar honom kanske främst som låtskrivare.
Under sin relativt korta tid i Byrds, sina korta tider – alla utom McGuinn hade ju egentligen bara kort tid i Byrds – hann han liksom sätta ljudet, hann han definiera hur Byrds skulle låta (vid sidan av dendär Rickenbackern.)

De låtarna, ”Set You Free This Time," "I'll Feel A Whole Lot Better” och allt vad de nu heter, är dock inte riktigt min kopp te. Eller mitt glas whiskey, när vi nu talar Gene Clark.
De är lite lite för lätta, och lite lite för mycket där och då.
De snuddar vid en aggressiv lycka, som kanske är kul att känna, men som till sist inte riktigt går att vrida den största konsten ur.
(Här får man naturligtvis bortse från Eight Miles High som Clark i hög grad var delaktig i.
Nåväl.)

Inte heller countryvägarna tillsammans med Doug Dillard och andra är riktigt min grej (även om Radio Song är en höjdare), en utflykt som man dock inte får glömma bort när man talar om Gram Parsons och hans betydelsefulla insats.
Apropå.

Nej, det är soloskivorna, och särskilt den som heter White Light som visar honom som bäst. With Tomorrow, Spanish Guitar...

Och så och framför allt den här sången, en något tidigare historia, från nånstans runt 67 när han ganska nyss hade klivit av Byrds första gången, fångad av sin flygrädsla.
Gene Clarks finaste stund.

On the street you look again at the places you have been, all the moments that you thought ”where am I going?”

Det är en tät text. Och Clarks röst sluter sig så tätt intill den så inte ens ett skalpellblad skulle kunna tränga emellan.

The lights go on, commence the cold, as your senses will be sold, to the parrot watchers mimicking no reasons
To pretend that what they are from the fact completely far, while the truth may be betrayal, lies and treason


Vadå andra röster?
Lyssna på det här:



Gene Clark.
No other.


Plats 19: Echoes