Ibland när jag tittar på listan är det flera jag saknar än återfinner.
Hur kan till exempel Sandy Denny inte finnas på listan, annat än som låtskrivare och med-på-ett-hörn? Hur kan Jackson Browne vara helt förbigången? Varihelvete är Nick Drake och Kate Wolf?
Neil Young, någon?
Phil Ochs! (fast det är nog ett handhavandefel vid konstruktionen, jag misstänker att åtminstone Crucifixion skulle varit med.)
Bruce Murdoch, min vän Bruce Murdoch.
Janis Ian.
Van Morrison. Jag har fler LP-skivor med Van Morrison än med någon annan artist men här är han visst inte med.
Peter Hammill.
Incredible String Band.
Earth Opera.
Peter Daltrey.
Men nu handlar det ju om låtar.
Artislistan blir en annan gång.
Men OK – vi ger dem var sin chans.
Sandy har vi ju ändå mött på plats 18.
Vem sedan?
Jackson Browne, var det. Många låtar att välja på. Kanske älskar jag mest de tidiga Fairest of the seasons och Somewhere there´s a feather, men då i Nicos versioner. Steve Noonans Shadow Dream Song är inte dum heller.
Jacksons egna upplagor känns nästan lite tafatta i jämförelse, åtminstone ofärdiga. Inget under att The Nina Demos blev liggande, kanske.
Så när det kommer till mannen själv handlar det främst om tredje LP:n Late for the sky. Hela den första sidan är så… …bra.
Men det handlar om någonsorts helhet där ingen av låtarna riktigt står ut. Det står mellan titelmelodin och Farther on, tror jag. Fast Fountain of Sorrow är ju också bra.
Och The late show sluter helheten så perfekt.
Äsch jag vet inte.
Kanske skulle man ta Sleep´s dark and silent gate istället?
Eller…
Nick Drake är lika svår.
Five Leaves Left är en av de absolut finaste skivor som har givits ut, och Pink Moon är också en lysande skiva – Bryter Layter är jag inte riktigt lika fäst vid även om den förstås slår ut mycket annat.
Men återigen, helheten. Ingen enskild låt står fram, eller kanske alla gör det.
Hjulet snurrar och stannar på:
Kate.
Kate Wolf.
Borta och saknad redan när jag hittade henne, med Nanci Griffiths och nätets hjälp.
På något vis måste Kate W vara släkt med John Stewart. Det är än en gång dendär speficika kvalitén: det kunde inte vara på något annat sätt.
Green Eyes.
Neil Young, var det.
Problemet med den mannen är inte bara att han är så jäkla produktiv och har varit med så länge.
Det är också att hans verk drar åt så många håll. Jag menar – Broken Arrow, Here we are in the years, Down by the river, Running dry…
Och då handlar det om en avgränsad period på ett par år.
Jag måste nog ändå lyfta fram Running Dry.
För att den är så annorlunda. Som längst ifrån det som alla vet om Neil Young. Bara det att det bärande instrumentet inte är en elektrisk gitarr, inte en akustisk gitarr, inte ens ett piano, utan en elektrisk violin - som inte ens Neil själv spelar, utan en snubbe vid namn Bobby Notkoff.
En violin som svider av skönhet, alldeles som melodin gör, och så en text som balanserar just hitom.
Jag bär visserligen alltid med mig Down by the river också, efter att för länge länge sedan ha hört en sanslös liveversion med Young och Stills i duell. Men det blir Running Dry:
Phil Ochs.Visst tusan borde Cucifixion ha varit med på listan. Det blev tydligen något fel där.
Några rader om Phil O till den 70årsdag han aldrig fick uppleva har jag skrivit här, och där finns också Crucifixion (och Changes).
Men minns också denna, här i ned-arrad liveversion
Och så Bruce.
Jag har lite svårt att ta till mig att jag står i fortlöpande kontakt med Bruce Murdoch.
Bruce Murdoch!
Jag ser bilden på honom där på omslaget till Singer Songwriter Project, lite nonchalant och mycket 17-årig lutad mot en dörrpost, bredvid Richard Farina och David Blue. De var de grabbarna han hängde med då.
Och jag hör de rasande bittra och rasande vackra styckena från 33 1/3 Revolutions…
Och så funderar jag över de små mailen som kommer från Ormston, Qb.
Tyvärr finns inte särskilt många av Bruces sånger på Youtube (att inte tala om Spotify…), varken de nya eller gamla, och tyvärr inte den finaste av dem alla, Angela.
Men en sång till samma dam finns där i alla fall: /fanns... Vi får ta denna från samma skiva: /
Tack, Bruce!
/edit - Nu finns den!/
Tack igen, Bruce!
Janis Ian.
Vad som helst från “Between the lines". Men allra mest denna:
(skivversionen numera borta - här en helt OK liveupplaga)
Eller Tea & Sympathy, The Come-on, Between the lines, Lovers lullaby…
Det finns några låtar på andra skivor också, Stars, Snowbird m fl, men inget når den skivan. Om bloggen handlade om skivor istf låtar…
…så skulle den inledas med antingen Astral Weeks…
eller Appaloosa:
…men varken Morrison eller Compton lyckades krångla sig in på listan.
Avsikten med denna strösselsida är att visa att de är i gott sällskap.
En i det sällskapet, ännu en som har gjort en av tidernas bästa LP-skivor, och ändå inte dyker upp bland de 37, är Peter Hammill. Vi har träffat honom som mannen bakom People you were going to, då utklädd till Van der Graaf Generator, men hans stora stund är Over:
Än en gång är svårigheten att bryta ut något ur ett helgjutet stycke. Jag valde Time Heals (här i en tät liveupplaga), för att slå an en något mer optimistisk ton än skivan ger i sin helhet…
The Edinboro lads – Incredible String Band. Dem kunde man skriva en hel bok om. Men det är redan gjort, jag fick den i present för en del år sedan av en vänligt sinnad vän.
Stepping out of the grey day she came.
Earth Opera gör det åtminstone enkelt. Av tänkbara favoriter finns bara en åtkomlig, och jag tror det är den som jag numera älskar mest. 1968 var det Dreamless. Men i dag är det The Child Bride.
Om Peter Daltrey har jag redan skrivit annorstädes. Där finns Tambourine Days, men tyvärr hittar jag ingenstans den ännu finare Diamonds Everywhere som annars skulle ha fått representera Daltrey här.
/edit 24.2.14: hittad på Vimeo: Diamonds Everywhere/
I en tidigare strösseltext om 60-talet återfinns Kaleidoscopes Flight from Ashyia, och jag tror att jag nämnde även den här låten:
Och ja, just det, Joni Mitchell. Och Harvey Andrews. Tim Buckley. Gordon Lightfoot. Dave Cousins. Richard Thompson...
Kjell Höglund. Magna Carta.
Och de andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar