Strössel 8 - i skuggan av

Det finns ju en massa låtar med favoritartister som också är bra, fast inte lika bra, inte riktigt lika bra.
Som kanske hamnat i skuggan av en annan.
Som helt enkelt bara är den näst bästa eller tredje bästa eller nåt.

Det skulle också se mycket egendomligt ut om listan bara upptog sådär fyra artister. Inte riktigt sant och inte riktigt ”rättvist”, fast nu ingen rättvisa finns i denna värld (och knappast i några andra heller).

Om Dylan är redan talat.

Så har vi några grabbar som heter Stewart.



And Mandi and I stood and stared at he overcast sky…

Trains finns bara på Spotify. och Coldest winter in memory bara i en ganska rasslig (men kul) live-version på youtube.
 /Edit   Nu finns Coldest Winter här/
/och Trains finns här/

They may have the numbers, but it´s Charles shall have the day


Beleeka Doodle Day och England 1915 har vi ju redan mött.

Vad mera?
Det finns argument för Clifton in the rain, Love Chronicles, Apple Cider Reconstitution, Old Admirals, Last Day of June 1934 och några till. Roads to Moscow, kanske. Samuel Oh How You´ve changed. Gethsemane again.
Laughing into 1939.
Många finns det.

Om katter absolut ingenting.


Men det finns fler som heter Stewart



They were standing in line at the Bank of America, nobody spoke, they were in the house of God.

Och alltid, alltid: Oldest living son. Det är mer än den personliga erfarenheten i ämnet. Det är blandningen av självklarhet och mystik, och hur tiden stiger in i berättelsen, liksom i förbigående; tre minuters musik och hela världen finns där bakom.

Naturligtvis The last campaign.

Skjut alla vargar
Och vad har vi kvar?
Hejda vårt vatten
Och vad har vi kvar

Eller kärleken: Bringing down the moon.
Långsamt ser vi vår lonesome picker vandra iväg.

Och apropå lonesome pickers:



En alternativ version finns här.

För alla som undrar var vi är har Neil haft svaret klart i närmare ett halvsekel:



Fast Neil Young skulle ju egentligen inte vara med här. Han har ju faktiskt ingen sång på listan. Och inte de närmaste följande artisterna heller.
Nå, av Sanning och Konsekvens väljer jag Sanning. Nu är det så här. Och just nu är vi hos Neil Young.
Elller kanske hos Buffalo Springfield.
För vad nu det kan vara värt.

Samma sång dyker upp gång på gång (av Broken Arrow finns också ett antal intressanta senare versioner, inkl live-versioner från i år).

Naturligtvis Expecting to fly. Smärtans uttryck.
Neil Young har aldrig varit exakthetens apostel. Men här är han det: Exakt så. På intet annat vis.

För fyrtio år sedan hade Country Girl varit nånstans i toppen på listan. En vacker melodi, en text mellan svidande och svindlande - och naturligtvis en flicka.
Oändligt länge sedan.

Och i samma sällskap, och på samma tema:


(Songs for beginners är en liten pärla till skiva, f.ö.)

Här skulle det ligga nära till hands att fortsätta med Joni Mitchells ”Willy”, men den är inte riktigt i nivå.
Att Joni liksom Neil inte riktigt hör hemma här, eftersom hon egendomligt nog saknas på listan, bortser vi ifrån.
Även han har f.ö. skrivit en låt om henne, det visste inte jag förrän härom dagen.



Roses blue, Rainy night house, A case of you, Songs to aging children är några andra kandidater.

Och kanske alldeles särskilt Urge for going.


Tvärs över scenen från den kontrollerade och eviga Joni finns det tragiskt sorglösa fyrverkeri som var Syd Barrett. Vi har ju redan träffat Emily.
Men det fanns mer



Eller: Golden hair. Barrett meets Joyce.

Och nästan vad som helst från andra LP:n, t.ex. denna.

Och tidigare än så, de där PF-singlarna från 67.
Först Arnold Layne. Sedan Emily ja, och i den mörknande hösten Apples and Oranges.
Där Syd finner det enda ord som kan rimma på "supermarket stores".

Och sedan som ett ssta fyrverkeriuppflammande från PF-eran: Jugband blues.


En som i likhet med Barrett försvann från scenen – men faktiskt kom tillbaka - var den gåtfulle Tom Rapp.

Efter ett par strålande skivor med varierande konstellationer under namnet Pearls Before Swine och ett par soloalbum försvann han under horisonten nån gång mot slutet av sjuttiotalet.

Bisarra rykten gick bland de inte så många men ofta desto mer hängivna fansen. Ett av dem var att han arbetade som dödgrävare i Italien.
Det passade på något sätt in på hans persona. Död, förgängelse, det gamla Europa.

Men det var inte sant, förstås.
Det var inte sant att han var död heller.
I själva verket jobbade han som advokat.
Gitarren låg under sängen.

Men nån gång på 90-talet började han spela igen, och skivan Journal of the plague year var en fullvärdig återkomst.



Rapp kommer från en småstad i Minnesota. Sådana har fostrat även andra namn på listan.
Två låtar dyker upp bland de 37 – Space har vi redan hört på 12:e plats.

Men det fanns några fler som var väldigt nära, snuddande nära:
Snow Queen är alltid nära, nära. Berättelsen med sin återhållna sorg och återhållna vrede får mig att tänka på Nico.
Och på oss alla:
We must touch each other in our blindness

Guardian Angel var den första av Rapps sånger jag hörde. Den har stannat kvar.
På skivan står det att den är inspelad i Guadalajara 1929. Det tror jag inte riktigt på. Den är mer tidlös än så.

För att komma från det lantliga Minnesota ger Rapp ett väldigt europeiskt intryck.
Som till exempel i sången om flickan från en liten stad nära Turin, och hennes upplevelser i utkanten av det stora kriget

It saw the 14-18 war heter det för övrigt i en annan sång här i skuggan, Beaus The painted vase.

Beau, CJT Midgely, vars starkaste låt återfinns på listans tjugosjunde plats är också mannen bakom medelåldermannens igenkänningshymn The wine was sweeter then och annat som meddelats i ett redaktionellt tillägg 21 oktober.

Sedan jag skrev det har även Creation kommit på plats. Lyssna t.ex. på rysaren Nine minutes eller dansande vackra The once was a time.


To be continued - fr.a. med två namn i utkanten av francofonin...


                                                                               Vad handlar det om?