Ett blogginlägg bör inte bli för långt.
Berättelsen om sånger kan bli oändligt lång.
Min, din, andras, allas.
Därför fick jag klippa av. Annars är dettta egentligen bara fortsättningen av berättelsen om sångerna som kom lite i skuggan. Det som är den näst bästa eller tredje bästa eller -
De som fortfarande får en att stanna upp, minnas eller glömma, att le eller att gråta.
Minnesvärda - och ihågkomna.
Men lite bakom några andra, som är ännu lite (eller mycket) bättre.
Så ungefär.
Jag lovade något i utkanten av francofonin.
Först från det platta landet:
Les vieux är redan nämnd men tål att nämnas igen. Ces gens-la också. Liksom La chanson de vieux amants.
Marieke glömde jag kanske att länka upp förra gången. Flera versioner finns.
Det finns också flera sånger.
Prochain amour, till exempel. Eller Mon pere disait.
Starka på var sitt sätt är också La colombe och Jef.
Men Brel är inte alltid Brel. Och ändå...
(JB:s egen version, eller en av dem, här)
Över Atlanten.
Annorstädes har jag nämnt hur 1967 en kanadensisk författare och sångare dök upp vid horisonten, förmedlad av Noel Harrison först.
Det var Suzanne förstås. De första åren där var det mycket Suzanne. Men hela den första skivan svepte ju sig om en som röken från det tunna gröna stearinljuset.
Och inte minst:
I think your playing far too rough, for a lady who´s been to the moon.
Till sist är det ändå en något senare sång som ligger ännu närmare
Den var oerhört nära att komma med på den riktiga listan.
Cohens oeuvre är i mycket en helhet, och det är sällan som enskilda låtar står ut så mycket, även om det alltså finns några som sitter lite närmare i hjärtats mörker.
Utöver de nämnda ochså till exempel Night comes on.
Men The captain från samma skiva verkar faktiskt inte finnas på Youtube i skivans original.
Joan of Arc håller ju alltid.
Och så finns det två rader från Anthem som liksom i förbigående förklarar alltihop : There´s a crack in eveything, that´s where the light gets in.
Och så Priests, den bästa sång Cohen aldrig spelat in (eller åtm gett ut). Här med Judy Collins på Spotify.
Den finns också i en version med AlbionDavid som är en ganska intressant Youtube-cover-artist; framför allt har han god smak.
Om lovsånger och gudarop lika lite som tidigare om katter.
Det var följeslagarna till plats 20 och 22 det. Bland annat
Det fanns ju en annan hjälte på plats 26 också.
Det går knappt att räkna hur många versioner det finns av olika Springsteen-låtar där ute. En annan fin version av The River finns här.
Många liveversioner, men ibland föredrar man faktiskt skivan: Lost in the flood. Ibland är det hugget som stucket: Jungleland.
Som jag skrev på plats 37 skulle nästan vad som helst från Nicos Marble Index kunna passa.
eller:
Men det finns även några fina träffar annorstädes. Nico var en de första, möjligen den allra första, som spelade in Jackson Browne.
Somewhere there´s a feather är bra. The fairest of the seasons är riktigt bra.
Nico gjorde också en riktigt riktigt bra version av Bowies Heroes, där hon liksom plockar fram en velvetundergroundsk kvalitet som Bowie kanske siktade mot, kanske inte.
Även poeten på plats 33 har fler fullträffar.
Skomakarvals har den svårglömda bilden av "Josefssons pojk". Och en del andra kvaliteter därutöver.
Och Trasten. En besvärjelse i frostens tid.
På snespår är rätt oemotståndlig i sin berättarglädje och ett lyckat exempel på tolkning, när man tar låten någon helt annanstans än den ursprungliga texten var.
Dylan ja. Jag vet att Dylan redan är genomgången.
Men i alla fall:
(Fast originalet är bättre. Mycket bättre. Det tycks dock som hr Zimmerman har låtit rensa ut det från nätet. Undrar vad det kan bero på?)
Jag såg dig i himlen,
jag låg på en strand
Så jag sträcktes ut
men kvävdes av sand
Hur du kom till mig,
hur du försvann:
så ofta långt borta
Så nära ibland
Vad handlar det om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar