Tio låtar kvar

Tio låtar kvar.

Och ja, det är tio låtar i samma stil; melankoliska, med ett eller några stänk av bitterhet – inte den förgrämda sorten men den som ger skärpa. Som sanningen.

De är inga hits – utom kanske en av dem, i sin alldeles speciella genre. Ett par är ändå någorlunda hyfsat kända, framförda av någorlunda kända artister.

Men jag märker nu att orden börjar bli mer svårfunna. Inte för att jag har tröttnat eller slitit ut dem, snarare för att dessa sånger är så centrala i min tillvaro att jag har svårt att komma åt ”hur” och ”var” och ”varför”.
Spegeln vrider sig ur händerna.

Ibland tänker jag att det är samma låt, bara i olika tappningar.
Ibland tänkar jag att det är jag. Ibland någon annan, något annat.

Men det är ju bara en lista.

Fast…