“Nostalgia is a disease of the heart”
Att skriva om en favorit och inte kunna länka upp den bästa av hans låtar är förstås en smula surt.
Men så är det. Med Peter Daltrey.
Hans största stund i mina ögon är Diamonds Everywhere. Jag har skrivit om den förut, i den andra bloggen.
Här sammanfattar han på drygt sju minuter en hel epok och de ekon den avger än i dag.
Det är mirakulöst och det är väldigt enkelt.
Men den finns inte att länka till någonstans på nätet.
Att den låten toppar säger något om en man som skapat Aries:
…och Flight from Ashiya:
…och Tambourine Days:
Jag tänker inte berätta hela storyn om Sidekicks - Kaleidoscope (UK) – Fairfield Parlour – I Luv Wight – Peter Daltreys solokarriär – Link Bekka - the Morning Set Band och allt annat vad det nu kan vara. Det finns på Daltreys egen sajt och det finns på Wikipedia.
Bara peka på ett fantastiskt litet band i utkanten av de brittiska psykedelia- och folk/progg-vågorna i slutet av 60-talet, OCH en ännu verksam spännande mångsysslare i flera genrer och konstarter.
Och på några låtar.
De riktiga favoriterna är de som jag lagt upp här ovan, men även en sång som the Sky Children fångar så väl den där blomster- och rökelsedoftande växlingen mellan dämpad belysning och strålande solsken som vi andrahandshippies älskade. Då och kanske även nu.
Texten har drag av Antonioni-film: en massa bilder glider långsamt förbi och sammanhanget är oklart men de fastnar ändå och hakar i varandra på ett sätt som man inte riktigt kan förklara. Efteråt är man kanske inte klokare men känner sig så.
Kaleidoscope balanserade på genombrottets rand, men slog aldrig riktigt riktigt riktigt.
De spelades hyfsat flitigt i radio och delade scen med kändare namn ibland, så vi talar inte om något obskyrt och totalt bortglömt band, men det räckte inte för att etablera dem.
Kanske bidrog Daltreys uppenbara rastlöshet till det. Kanske fanns det också lite för mycket trendkänslig anpassning uppblandad i sökandet efter det rätta uttrycket.
Men det avsatte mycket minnesvärt. Här en litet stycke från Fairfield Parlour-epoken:
(jag har en speciell förkärlek för alla sånger som handlar om någon som heter Emily. Vet inte riktigt varför. Men troligen är det Syd Barretts fel)
Efter några år och ett antal namnbyten upplöstes bandet. Men Daltrey har fortsatt i olika spår.
Den samtide Peter Daltreys tillbakablickande sånger som Tambourine Days, Kubrick Letter eller favoriten Diamonds Everywhere har lärt mig något oväntat om den avlägsna tid som var vår gemensamma ungdom (även om Daltrey är ett antal år äldre än jag):
Man – åtminstone jag – kunde ju inte föreställa sig att de där avlägset upphöjda personerna som gjorde musiken man älskade också själva var beundrare, som väntade vid skivspelaren eller den luxemburginställda transistorn, unga människor som var vilsna och hoppfulla, som var lite kära i någons syster i smyg, och som i dag själva minns den där tiden med just den sortens såriga glädje som vi.
Men just det gör PD så himla tydligt.
Att så var det.
Det tycker jag om.
My God, the spiders are everywhere
27 mars 2012
22 mars 2012
Mellan raderna
Vissa skivor gör avtryck.
Vissa skivor gör ett avtryck som hänger ihop med en tid, med tiden.
Vissa skivor förblir ändå tidlösa.
En sådan är Janis Ians Between the lines. I en tidigare strösseltext har jag länkat upp In the winter. Den är fortfarande lika bra.
Men skivan innehåller i stort sett inget annat än fullträffar. Kanske några som bara är nästintill, en åtta eller nia på måltavlan.
En av de absolut stora skivorna. Och en av dem jag återvänder till.
Den är inte bara en blåsig vår i en söderförort en gång för många år sedan, ett rött runt köksbord och utsikt över ett skogsområde.
Den är inte bara en stor säng och någon att dela den med.
Den är inte bara frihet, svindel och segelvind.
Den är allt det, visst, men den är också här och nu och stora brottstycken av evigheten, sjok av total närvaro även i vår tid.
Som titellåten:
Så illusionslöst, så bejakande, så sorgset och så glatt.
Ett porträtt av någon som verkligen ser.
En skärva verklighet, nedfallen i våra liv.
Don't spoil it all, I can't recall a time when you were
struck without an answer
We'll live a quiet peaceful time between the lines
and go together
Men det finns så många sånger. Det storögda och intagande underbarnet Janis har vuxit upp, tagit emot några törnar och omformat dem till melodisk vishet.
Som Watercolours:
Go on, be a hero, be a photograph.
Make your own myths,
Christ, I hope they last
Long than mine, wider than the sky,
We measure time by.
Eller Lover´s lullaby:
Eller Tea & Sympathy (här i live-verson):
Jag vet inte vilken som är bäst. Eller ibland vet jag. Men det är olika saker jag vet.
Allt efter stämning, situation, tankar.
Allt efter vilken sida av myntet som kommer upp.
Eller om myntet aldrig stannar, utan fortsätter att snurra i luften.
Eller i tystnaden efteråt.
Det finns så många platser.
Och Janis Ian sjunger om platserna, situationerna, föhållandena, lägena. Om skiften, förskjutningar, perspektiv.
Och om kärlek. Kärleks fullbordan och kärleks brist.
Och är det inte det som alltihopa handlar om?
I haven't been loved by a man in quite a while
You know it ain't easy making me smile
Friends have their lovers, men on a string
There must be something terribly wrong with me
Sometimes I feel like I haven't learned anything
How do you do would you like to be friends?
No, I just want a bed for the night
Someone to tell me they care
You can fake it, that's all right
In the morning I won't be here
It's a sacrificial alter
And I'm laying down my head
And I'm telling you up front
That I haven't much to give
Is that how it's done?
Or shall I sing and dance?
Give me a chance
How do you do, do you want to be friends?
Yes, that might be very nice
Maybe we'll fall in love
Ev'ry body has its price
Mine is yours for free
If you'll be in love with me
I haven't been loved by a man in quite a while
You know it ain't easy making me smile
All my friends have their lovers
They've got men on a string
There must be something terribly wrong with me
How do you do, would you like to be friends
18 mars 2012
David Ackles - dramatik i litet format
Letandes efter godnattsånger häromveckan träffade jag på en bekant. Eller rättare sagt: letandes eften en speciell godnattsång påmindes jag om hur bra han är, mannen som gjort den.
Sången som passade så bra för just den fredagskvällen var Another Friday Night, och mannen var David Ackles.
Det var flera sånger som dök upp från den skiva där Another Friday Night återfinns, den som heter American Gothic med en allusion på en bekant målning. Bland dem Waiting for the moving van och Montana song.
Men framför allt påmindes jag om den fantastiska debutskivan, som egentligen saknar svaga punkter. I växlande men ändå sammanhållna stillägen framför Ackles berättelser ur livet, om människor, berättelser som hela tiden känns liksom självbiografiska fast de rimligen inte kan vara det, små noveller eller korta dramer – som i hans mest kända sång The road to Cairo, en liten enaktare med bara den ena aktörens repliker utskrivna.
Den blev mera känd – fast det var länge länge sedan – i Julie Driscolls version, som var uppföljare till hennes hitversion av This wheel´s on fire.
Ackles gjorde i den vevan också en version på franska som hette La route a Chicago som tyvärr inte står att uppbringa på nätet.
Det besjungna Cairo ligger i Ohio och har alls ingenting med Egypten att göra.
Samma teknik, en partiellt avlyssnad dialog, använder Ackles i Down river. De två sångerna är som en diptyk kring återvändandets vånda.
Men den bästa låten på skivan – tror jag – är nog ändå Blue ribbons:
Om Road to Cairo eller den något udda politiska betraktelsen Laissez-faire representerar Ackles mer dramatiska sida så står Blue ribbons närmare innerligheten.
Fler sånger i samma anda eller snarlik finns på skivan, om än inte lika storslaget sorgsna utan mer återhållna.
Som till exempel When love is gone om ett förhållande som torkat ut och tagit slut fast ändå fortsätter - eller?
And now is the end...
Och Sonny come home, som är ytterligare en turnering av återvändadets dilemma fast mer spöklikt och mindre vardagligt.
De tomma kalla rummen - huset som ett själstillstånd.
His name is Andrew, Be my friend - hela första skivan är full av små pärlor.
Den andra, Subway to the country, är inte lika stark. Det är ingen dålig skiva, men placerad mellan debuten och American Gothic bleknar den, trots några starka nummer som t.ex. Main line saloon, som tyvärr saknas på Youtube men finns på Spotify här.
Här och på de flesta av skivans låtar lyfter Ackles fram det dramatiska, ja teatrala draget. Man kan komma att tänka på Scott Walker. Eller Peter Hammill.
Men det är alltid något eget.
Dramat kan avlyssnas också i en annan av skivans starkare låtar, Inmates of the instituiton.
Bra, men den paradoxalt bräckliga skönhet som den första skivans sånger äger går förlorad.
På tredje skivan, American Gothic, är balansen återställd. Här finns låtar där sorgsenhetens skönhet närmar sig gränsen, som Waiting for the moving van:
...men här finns också dramatisk framställning, ibland som i Blues for Billy Whitecloud kryddad med en portion galghumor, ibland som i titellåten med mer ett stänk av uppgivenhet över livets förvecklingar och tillkortakommanden.
En trött inblick i hur det kan bli when love is gone.
Och ändå: "They suffer least who suffer what they chose".
Den bästa balansen når i mina ögon alltså Another Friday Night, även om Waiting for the moving van är en personlig favorit (jag vet dock de som skulle avfärda den som alltfär sentimental)
Favoriten i den mer renodlat dramatiska genren är Ballad of the Ship of State:
För att vara David Ackles snubblande nära en politsk sång. Kanske är det därför något i musiken får mig att tänka på Kurt Weill?
Den sista skivan, Five & Dime, är åter lite blekare, som ett svagare eko av American Gothic. Fast det är en David Ackles-skiva; den är bra. Det absolut starkaste stycket är Aberfan, en lamentation över raskatastrofen i den lilla walesiska staden 1966, då över 100 barn omkom.
Betydligt mer privat men ändå minnesvärd är One good woman´s man:
Fler skivor blev det aldrig. Först ställde skivbolagstrassel och högt uppskruvade egna förväntningar till det. Sedan skadades David Ackles svårt när hans bil blev påkörd av en rattfyllerist, och fick svårt att både skapa och framföra musik.
David Ackles avled 1999.
Vi börjar om... Spånor
Naturligtvis känner man ensorts fantomsmärtor när ett så stort projekt som 37 låtar är avslutat.
Och naturligtvis finns det spånor och stycken som inger lust att fortsätta, i någon rikting, framåt, bakåt, utåt, ett stycke åt sidan, lite av allt på en gång.
En kategori har ju behandlats hyfsat ingående i strösselartiklar, nämligen dedär sångerna som nästan kom med, de som var nära men inte riktigt riktigt platsade, åtminstone just då när listan gjordes upp. Det känns avklarat; inte så att man inte skulle kunna gräva upp ytterligare något, och även den absoluta och objektiva smaken förändras ju med tiden.
Men det känns, som sagt. ändå avklarat.
Emellertid väcks ju andra tankar under ett arbete som detta, man får påminnelser, stöter på gamla halvt bortglömda bekantskaper, tycker sig upptäcka samband, eller hittar helt enkelt något man skulle vilja berätta.
Det ligger i sakens natur att det blir ostrukturerat. Vi talar om spånor.
På ett annat plan finns det naturligtvis samband. Det finns det alltid i världen. Konsten är att hitta dem, ibland att veta när man skall avstå från att lägga ned mödan på att söka dem.
Här skall nu några spånor redovisas.
Först ut är en påminnelse om David Ackles, sorgligt bortglömd, evigt minnesvärd.
Här också en samlad lista över de 37 låtarna.
Den samlade listan
Ja, och så var det den samlade listan. den finns i och för sig samlad här till höger i marginalen, men för enkelhetens och överblickens skull (och faktiskt även på begäran) har jag samlat ihop den, med länkar till de enskilda sidorna.
1. Sparrow
2. The moon´s in A
3. Song about a rose
4. Bologna 77
5. Dancing bear
6. Tomorrow´s Pantomime/The Answer
7. Je ne sais pas
8. Kansas
9. Natt mot morgon
10. Didos klagan
11. Gåte ved gåte
12. Space
13. Wedding song
14. Morti di Reggio Emilia
15. Kinek mondjam el vétkeimet
16. Epilog
17. One Fine Day
18. Aleine/Solo
19. Echoes
20. Le plat pays
21. Folk i husan
22. The Traitor
23. Till en näktergal i Malmö
24. See Emily Play
25. MacArthur Park
26. Thunder Road
27. Love is
28. Ash Wednesday
29. A walk on the moon
30. Mr Zero
31. Förfalskare finns
32. Your mind and we belong together
33. Tomma tunnor
34. Santiago
35. 15 november
36. Beleeka Doodle day
37. Facing the wind
Och så en massa strössel.
Länkar i marginalen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)