And when I am a grown man I will taste just what I please The honey from the bee The shellfish from the sea The earth, a wind, a girl - someone to share these things with me...
Om detta handlade om de vackraste låtarna och inte bara de bästa skulle denna sång nog klättra ytterligare några steg.
Och då ändå inte för hur gudomligt perfekt Michelle G såg ut, en tonårspojkes idealdröm cirka 1967.
Nej, men melodin, och arrangemangets svävan mellan dröm och vaka, den sublima klättringen från sotarpojkens instängda fasa över björndansens skräckåterhållna munterhet till skeppets seglats ut i drömfriheten och framtiden.
Då, när tiden lösgjorde sig ur Intet och började gå.
Detta är ett av de tillfällen där the words dont get in the way, som Paul Stookey elakt formulerade det om Cass & Michelle.
För att vara M&P är sångarrangemanget tämligen enkelt. Sången står mer på melodins styrka än på intrikata röstvävar.
Långt senare skrev jag en dikt som försökte fånga något av det där:
Dancing Bear Det finns ett liv i detta liv Tiden innesluten i ett kostbart relikvarium av förfluten tid, bara en doft av dagar Bråkdelen av en sekund innan skrinet öppnas, som den svindel som låter dig falla ned i ett schakt till nästa dröm, just under vakenhetens yta Det finns ett liv i detta liv Musslans skal som sluts och åter öppnas Och det betyder ingenting om pärlan finns i denna mussla eller nästa utan det att pärlor finns Och att de inte speglar, för en spegling skulle fylla hela världen Det finns ett liv i detta liv Det tunna flor som skiljer oss från världen, från varandra, kan få en färg som ger det mening Om en mening då behövs Jorden bär de dofter den vill Vinden bär de sånger den måste Havet bär ett skepp som lägger till där skepp kan lägga till Och den skatt som det för med sig är så enkel: närheten till havet Vi bär vår vilja som en ros, som körsbärsblom i regnet, som ett stråk av mening Det finns ett liv i detta liv Det finns ett möte som skall upphäva utplåningen genom att göra den möjlig En tyngdlöshet bortanför musiken, en berusning bortanför vinet och smekningarna, en förintelse som lever Ett liv i detta liv
Jag brukade också sjunga den som vaggvisa för pojkarna i egen svensk tolkning:
Jag vill inte vara Sotaren Så svart från topp till tå Som klättrar där i skorstenen All hans mörka tid går så Med stege, raka, kvast Vid en stenmur håller fast Och högt där uppe Ser han himlen blå
Nej låt mig vara Lekaren Som bor vid stadens rand Som har en björn som dansar Den följer i hans band Och den lyfter upp sin fot Och den sätter ned sin fot Och dan- sar runt På vinken av hans hand
Jag fann jag var en Skeppspojke I natt i drömmens famn Mönstrad på ett magiskt Skepp Som var på väg mot okänd hamn Och månen gav oss vind Och stjärnor satte kurs Och på vår stäv En gyllne häst sprang fram
En Drottning gav oss gåvor En Löpare sprang till Och när jag är en vuxen man Skall jag smaka vad jag vill Honungen som bina gav Frukter från ett hav En vind, en jord, en flicka En som delar vad jag har
Det här är en konstig kombo. Jag visste helt enkelt inte vilken sång jag skulle välja. Och för den delen finns det flera Decameron-låtar. Det kommer en till innan listan är slut, då när orden nästan går till tystnad.
Men ännu inte.
Om Decameron har jag skrivit förut, i andra sammanhang:
Musik från 70-talet. Kan man tänka sig nåt mera dött än musik från 70-talet som inte slog ens då? Decameron var, i mina ögon, ett av rockhistoriens mest underskattade band. De hade utmärkta låtskrivare, bra sångare, goda instrumentalister, och låg egentligen helt rätt i tiden vad beträffar stil.
Ändå slog de inte. Efter alla dessa år kan jag fortfarande inte riktigt begripa varför.
De hade åtminstone ett par låtar med klar ”radio-kvalitet”, de fick tid på sig på ett om inte stort så i alla fall etablerat skivbolag, de bör av skivorna att döma ha varit ett ganska bra live-band. Ändå slog de aldrig.
Det är t.o.m. svårt att hitta uppgifter om dem på nätet. Man hamnar, föga överraskande, i länkar till Boccaccio. På Spotify finns en låt, på Youtube några enstaka spår som man redan hade. Det är, som sagt, obegripligt, åtminstone för mig.
En ironi finns, som stämmer till eftertanke: en av deras bästa låtar är Ride a lame ponyfrån första LP:n. En låt som handlar om grabbarna som spelade pop, om deras drivkrafter, deras upplevelser och deras tillkortakommanden. Och om vad som hände sedan:
. . . and the family man, who brings the milk to you door, was probably almost a star…
Och det var väl vad som hände; en medlem, Johnny Coppin, fortsatte som studio- och solomusiker och radioman; de övriga är uppslukade, om av jorden eller av den brittiska mejeri-distributionen vet jag inte.
Det finns på nätet uppgifter kring en reunion-konsert, och möjligen finns den på skiva också. Men jag har aldrig lyckats hitta den. Och ett par sena låtar har jag hittat. men någon succé i efterhand tycks inte vara aktuell.
They talk of re-forming and starting afresh, the traveling, the sweat and the pain It was worth it before, so unbolt the door, ride a lame pony again… (Ride a lame pony, 1973)
Edit: Kanske finns det hopp. När jag började skriva listan fanns inte Tomorrow´s Pantomime på Youtube. Nu ligger den som synes där.
Bra så.
Om låtarna:
Tomorrow´s Pantomime – som lär vara skriven i samband med ett besök i Sverige, för övrigt – utgår från den svårbegripliga och urbrittiska pantomim-traditionen, men växer till en hymn om amatörens seger över omständigheterna och lika väl om nödvändigheten att spela med de omständigheter man har.
Om diktens makt att förvandla, och ändå inte:
I know just what you´ll say to me, I´m the one who wrote that line.
No matter who you think you are, I shall see you as Ophelia
Och så The Answer.
Den är däremot fortfarande totalt oåtkomlig på nätet, vad jag kan se.
Världen är således ändå inte den bästa av platser.
Också en sorts hymn.
Dave Bells röst.
Orden.
Och med svaret på så många frågor: I have the answer. The answer is: There is no answer.
Minst två till Decameronlåtar snuddar vid denhär listan, ovan nämnda Ride a lame pony och skilsmässobittra Shadows on the stairs.
Kanske Crazy seed.
Ingen av dessa hittar jag på nätet.
Någon eller några till.
Ask me tomorrow.
Och så kommer det som sagt en till, innan vi är färdiga med listan.
Den som kan sin Decameron-katalog kan nog räkna ut det. Övriga får titta i månen…
Vet inte varför detta regn Faller så tungt från himlens grå Och varför dessa dova moln Vill nagla fast mig där jag står Och ändå denna klara vind Som spröda klockor, barnens skratt Och ändå sveper sig om oss Ett mörker som en vinternatt Vill inte veta allt det där Men att jag ännu har dig kär
Vet inte varför denna väg Vill dra mig genom denna stad En isig doft av möjlighet Alléer, steg i frusna blad Och varför slöjan som jag bär av frostig dimma minner mig Om katedraler där man ber För döda älskade För dig Vet inte vad det innebär Men att jag ännu har dig kär
Och varför nya vägar tar mig bort åt andra håll, mot nya mål Jungfruligt kalla, kalla och blå Bara ett eko och smaken av stål Och varför natten spelar mig Som en gitarr med sprucken ton Och sänder mig att gråta här Vid denna gråfrusna station Har inget annat ärende här Än att jag ännu har dig kär
Och vilken tid det tåget går Det trista tåg mot Amsterdam Som ett par ska ta i kväll Där du är kvinnan Med hans namn Vet inte vart det skepp skall gå Från Amsterdam med dig ombord Som tar min kärlek och mitt liv Min kropp och mina sista ord Vet inte något om det där Men att jag ännu har dig kär
(Brel/TJ)
Vad skulle det kunna finnas att säga mer?
Plats 7: Je ne sais pas
____________________
Samma sång med Barbara, i en snabb version som man först efter hand tar till sig.
På Spotify här. På Youtubehär:
Och, i Phoenix Concert-versionen, den ljuvliga, här. Den som egentligen har den här platsen på listan.
John Stewart sammanfattad. Och någonting om våra egna liv, de stapplande.
Något om vad du kan välja, och vad du bara inte kan undgå.
1978.
1979.
1980.
Orden. Melodin. Och rösten.
Tiden driver med floden, sjunk i den eller flyt på Du kan välja att förlåta, eller välja att förstå Ingen blir väl yngre, kanske mognar några få Allt beror på vart du kommer, Inte vart du ville gå Men det finns ingen väg till Kansas Jag har prövat och försökt Det finns ingen väg till Kansas, Det drev upp och bort som rök Men jag fortsätter att älska dig, för det blir lättast så Men det finns ingen väg till Kansas Jag hoppas du förstår Jorden snurrar under oss Solen stiger Och går ner Några föddes att förlora, kanske blir vi fler och fler Men inget mer skall hända dig som inte hänt förut Allt som är värt att gråta åt Det är sig likt till slut Men det finns ingen väg till Kansas Jag har prövat och försökt Det finns ingen väg tillbaka Det drev upp och bort som rök Men jag fortsätter att älska dig för det blir lättast så Vi kan bara färdas framåt Jag hoppas du förstår
Upphovsmännen Junsjö-Dahlman har faktiskt två låtar med på listan. De har uppenbarligen träffat något. Den 15 november är en mycket bra låt. Den nådde in på listan (plats 35).
Men här tar vi steget bortanför.
Som alltid är det legeringen av text och musik och röst det handlar om.
I yttersta mening samklangen.
Men nu börjar vi som redan skrivet nå den nivå på listan dår jag får svårt att analysera och övergår till att bara känna.
Man närmar sig ljusets hastighet och vanliga samband upplöses.
Ju högre vi når på listan, desto svårare har jag alltså att finna något att tillägga. Det är själva essensen av bra: som säger allt.
Och det är klart att platserna kanske kunde vara utbytbara. Det är något kvantmekaniskt över hela uppställningen här. Först när jag skriver ser jag vad jag skriver. Först när jag lyssnar hör jag. Först när jag ser.
Först och sist.
Men än så törs jag hoppas jag törs glädja mig och önska…
Det här är en sådan där låt som man först inte riktigt hör. Men sedan stannar man upp i steget, säger: vänta lite. Lyssnar en gång till.
Och sedan vet man något som man inte visste förut.
Om tillvaron, om sig själv, om natten som långsamt går mot morgon.
”Den vackraste arian i operalitteraturen” skrev Gösta Oswald.
Och från min okunniga horisont har jag svårt att säga emot.
eller:
Livets sista stegring in i döden.
When I am laid Am laid in earth
Det finns en rad versioner där ute.
Gösta O och jag är uppenbarligen inte ensamma.
Det förs ibland en inflammerad diskussion om de olika versionernas och sångerskornas företräden, som (alltför) ofta liknar den man kan möta på fotbollsforum.
Min personliga favoritversion är den med Vera Soukupova, mest kanske för att det var den första jag riktigt hörde.
Den kan jag inte hitta.
Men både Jessye Norman och Emma Kirkby gör väl ifrån sig, var och en på sitt vis, Kirkby kanske mer trogen vad samtiden tror sig veta om dåtiden, Norman med något mera dramatik.
Jag är också ganska förtjust i denna matter-of-fact-version från BBC, även om ms Krogius och hennes dirigent verkar ha lite bråttom igenom den:
Och tvärs över Kölen kan man höra man detta, inte dumt alls:
Remember me Remember me Remember me But oh, forget my fate
Det finns som sagt en hel rad versioner. Sök på ”Dido´s Lament”.
Hela operan är hörvärd.
Avslutningen With drooping wings låter minst trehundra år yngre än vad den är.
Och ja, det är tio låtar i samma stil; melankoliska, med ett eller några stänk av bitterhet – inte den förgrämda sorten men den som ger skärpa. Som sanningen.
De är inga hits – utom kanske en av dem, i sin alldeles speciella genre. Ett par är ändå någorlunda hyfsat kända, framförda av någorlunda kända artister.
Men jag märker nu att orden börjar bli mer svårfunna. Inte för att jag har tröttnat eller slitit ut dem, snarare för att dessa sånger är så centrala i min tillvaro att jag har svårt att komma åt ”hur” och ”var” och ”varför”. Spegeln vrider sig ur händerna.
Ibland tänker jag att det är samma låt, bara i olika tappningar. Ibland tänkar jag att det är jag. Ibland någon annan, något annat.
Det mesta som jag har att säga om Kari Bremnes har jag redan sagt.
Utom att: Den här låten är min favorit.
De flesta dagar.
(Andra dagar är det kanske ändå Folk i Husan. Även detta har jag redan skrivit)
Det är naturligtvis allra mest på textens poetiska styrka som denna låt placerar sig.
Vi skulle begynt på nytt skulle øvd oss litt før livet blei alvorlig Skulle visst hva som gjør ondt og hva som gjør nesten usårlig hvor vi skal hente ei tru Hva som er blindvei og hva som er bru Hva vi skal drep og hva vi skal beskytt Vi skulle begynt på nytt
Tillägnat alla som någon gång prövat att begynne på nytt, med den djupnande glädje och smärta det ger, den svåra hemkomsten, i livet, i närheten, i närvaron.
Och alla som inte gjort det: vi skulle begynt på nytt
Det är orden.
Men det är också och alltid Kari Bremnes sätt att sjunga, hennes sätt att bära orden och låta dem bära, det oförlikneligt självklara med vilket dessa ord utsägs.
Være hos hverandre ganske stille Være den du innest inne ville Ikkje snakke, ikkje flire, ikkje gråte Være bare gåte ved gåte
Som i allt som är riktigt bra; sammansmältningen. Konst kommer av kunna.
Och Kari Bremnes kan.
Ett blogginlägg bör inte bli för långt.
Berättelsen om sånger kan bli oändligt lång.
Min, din, andras, allas.
Därför fick jag klippa av. Annars är dettta egentligen bara fortsättningen av berättelsen om sångerna som kom lite i skuggan. Det som är den näst bästa eller tredje bästa eller -
De som fortfarande får en att stanna upp, minnas eller glömma, att le eller att gråta.
Minnesvärda - och ihågkomna.
Men lite bakom några andra, som är ännu lite (eller mycket) bättre.
Så ungefär.
Jag lovade något i utkanten av francofonin.
Först från det platta landet:
Les vieux är redan nämnd men tål att nämnas igen. Ces gens-la också. Liksom La chanson de vieux amants. Marieke glömde jag kanske att länka upp förra gången. Flera versioner finns.
Annorstädes har jag nämnt hur 1967 en kanadensisk författare och sångare dök upp vid horisonten, förmedlad av Noel Harrison först.
Det var Suzanne förstås. De första åren där var det mycket Suzanne. Men hela den första skivan svepte ju sig om en som röken från det tunna gröna stearinljuset.
Och inte minst:
I think your playing far too rough, for a lady who´s been to the moon.
Till sist är det ändå en något senare sång som ligger ännu närmare
Den var oerhört nära att komma med på den riktiga listan.
Cohens oeuvre är i mycket en helhet, och det är sällan som enskilda låtar står ut så mycket, även om det alltså finns några som sitter lite närmare i hjärtats mörker.
Utöver de nämnda ochså till exempel Night comes on.
Men The captain från samma skiva verkar faktiskt inte finnas på Youtube i skivans original.
Joan of Arc håller ju alltid.
Och så finns det två rader från Anthem som liksom i förbigående förklarar alltihop : There´s a crack in eveything, that´s where the light gets in.
Och så Priests, den bästa sång Cohen aldrig spelat in (eller åtm gett ut). Här med Judy Collins på Spotify.
Den finns också i en version med AlbionDavid som är en ganska intressant Youtube-cover-artist; framför allt har han god smak.
Om lovsånger och gudarop lika lite som tidigare om katter.
Det var följeslagarna till plats 20 och 22 det. Bland annat
Nico gjorde också en riktigt riktigt bra version av Bowies Heroes, där hon liksom plockar fram en velvetundergroundsk kvalitet som Bowie kanske siktade mot, kanske inte.
På snespår är rätt oemotståndlig i sin berättarglädje och ett lyckat exempel på tolkning, när man tar låten någon helt annanstans än den ursprungliga texten var.
Dylan ja. Jag vet att Dylan redan är genomgången.
Men i alla fall:
(Fast originalet är bättre. Mycket bättre. Det tycks dock som hr Zimmerman har låtit rensa ut det från nätet. Undrar vad det kan bero på?)
Jag såg dig i himlen, jag låg på en strand Så jag sträcktes ut men kvävdes av sand Hur du kom till mig, hur du försvann: så ofta långt borta Så nära ibland
Det finns ju en massa låtar med favoritartister som också är bra, fast inte lika bra, inte riktigt lika bra.
Som kanske hamnat i skuggan av en annan.
Som helt enkelt bara är den näst bästa eller tredje bästa eller nåt.
Det skulle också se mycket egendomligt ut om listan bara upptog sådär fyra artister. Inte riktigt sant och inte riktigt ”rättvist”, fast nu ingen rättvisa finns i denna värld (och knappast i några andra heller).
Vad mera?
Det finns argument för Clifton in the rain, Love Chronicles, Apple Cider Reconstitution, Old Admirals, Last Day of June 1934 och några till. Roads to Moscow, kanske. Samuel Oh How You´ve changed. Gethsemane again. Laughing into 1939.
Många finns det.
Om katter absolut ingenting.
Men det finns fler som heter Stewart
They were standing in line at the Bank of America, nobody spoke, they were in the house of God.
Och alltid, alltid: Oldest living son. Det är mer än den personliga erfarenheten i ämnet. Det är blandningen av självklarhet och mystik, och hur tiden stiger in i berättelsen, liksom i förbigående; tre minuters musik och hela världen finns där bakom.
För alla som undrar var vi är har Neil haft svaret klart i närmare ett halvsekel:
Fast Neil Young skulle ju egentligen inte vara med här. Han har ju faktiskt ingen sång på listan. Och inte de närmaste följande artisterna heller.
Nå, av Sanning och Konsekvens väljer jag Sanning. Nu är det så här. Och just nu är vi hos Neil Young.
Elller kanske hos Buffalo Springfield.
För vad nu det kan vara värt.
Samma sång dyker upp gång på gång (av Broken Arrow finns också ett antal intressanta senare versioner, inkl live-versioner från i år).
Naturligtvis Expecting to fly. Smärtans uttryck.
Neil Young har aldrig varit exakthetens apostel. Men här är han det: Exakt så. På intet annat vis.
För fyrtio år sedan hade Country Girl varit nånstans i toppen på listan. En vacker melodi, en text mellan svidande och svindlande - och naturligtvis en flicka.
Oändligt länge sedan.
Och i samma sällskap, och på samma tema:
(Songs for beginners är en liten pärla till skiva, f.ö.)
Här skulle det ligga nära till hands att fortsätta med Joni Mitchells ”Willy”, men den är inte riktigt i nivå.
Att Joni liksom Neil inte riktigt hör hemma här, eftersom hon egendomligt nog saknas på listan, bortser vi ifrån.
Även han har f.ö. skrivit en låt om henne, det visste inte jag förrän härom dagen.
Tvärs över scenen från den kontrollerade och eviga Joni finns det tragiskt sorglösa fyrverkeri som var Syd Barrett. Vi har ju redan träffat Emily.
Men det fanns mer
Och nästan vad som helst från andra LP:n, t.ex. denna.
Och tidigare än så, de där PF-singlarna från 67.
Först Arnold Layne. Sedan Emily ja, och i den mörknande hösten Apples and Oranges.
Där Syd finner det enda ord som kan rimma på "supermarket stores".
Och sedan som ett ssta fyrverkeriuppflammande från PF-eran: Jugband blues.
En som i likhet med Barrett försvann från scenen – men faktiskt kom tillbaka - var den gåtfulle Tom Rapp.
Efter ett par strålande skivor med varierande konstellationer under namnet Pearls Before Swine och ett par soloalbum försvann han under horisonten nån gång mot slutet av sjuttiotalet.
Bisarra rykten gick bland de inte så många men ofta desto mer hängivna fansen. Ett av dem var att han arbetade som dödgrävare i Italien.
Det passade på något sätt in på hans persona. Död, förgängelse, det gamla Europa.
Men det var inte sant, förstås.
Det var inte sant att han var död heller.
I själva verket jobbade han som advokat.
Gitarren låg under sängen.
Men nån gång på 90-talet började han spela igen, och skivan Journal of the plague year var en fullvärdig återkomst.
Rapp kommer från en småstad i Minnesota. Sådana har fostrat även andra namn på listan.
Två låtar dyker upp bland de 37 – Space har vi redan hört på 12:e plats.
Men det fanns några fler som var väldigt nära, snuddande nära: Snow Queen är alltid nära, nära. Berättelsen med sin återhållna sorg och återhållna vrede får mig att tänka på Nico.
Och på oss alla: We must touch each other in our blindness
Guardian Angel var den första av Rapps sånger jag hörde. Den har stannat kvar.
På skivan står det att den är inspelad i Guadalajara 1929. Det tror jag inte riktigt på. Den är mer tidlös än så.
För att komma från det lantliga Minnesota ger Rapp ett väldigt europeiskt intryck.
Som till exempel i sången om flickan från en liten stad nära Turin, och hennes upplevelser i utkanten av det stora kriget
It saw the 14-18 war heter det för övrigt i en annan sång här i skuggan, Beaus The painted vase.
En definition på en klassiker är en låt som står sig ännu efter en generation. Det är ett av skälen till att det är så få riktigt nya låtar på den här listan; det handlar alltså inte bara om att jag är en bakåtblickande stofil.
Men några små undantag finns det. Ett av dem är den ena låten på plats 13 – observera alltså inte ”som delar plats 13” utan ”på plats 13”. En delad plats skulle ju innebära att det var tomt på plats 14, eller hur.
Och det är det ju inte.
Nej, på trettonde plats ligger helt enkelt Wedding Song. Men den finns i två helt olika utföranden – olika melodier, olika text, olika upphovsmän.
Men den som lyssnar närmare skall finna att de båda sångerna har mer än titeln gemensamt.
Mer – och liksom ofrånkomligen inbyggt i titelns förutsättningar och ram.
Ett erbjudande om liv och en vädjan om att dela.
Och ett absolut, som suger in allt det förflutna och slungar det mot den gemensamma framtiden.
En rak och enkel melodi.
En totalt ärlig framställning.
Ett liv, utlagt.
Det möjliga, det möjligas seger.
Den ena är Bob Dylans klassiker, från den ojämna men underskattade LP:n Planet waves.
Den kan man höra här på Spotify. Och åtminstone i januari 2016här på youtube, (i en lite speciell liveversion.)
Första gången jag hörde den började jag gråta.
Ohejdbart.
Jag vet fortfarande inte varför.
Sedermera gjorde jag en mycket fri tolkning till svenska, som är en av mina relativt få publicerade dikter, se nedan.
Den andra sången är Andy Johnson Explosions variant.
Den hör du här
Dess intensiva vädjan: Promise me you wont change.
Dess enkla klara liksom oundvikliga melodi.
De vibrationer den skapar i själen hos den som någonsin älskat, som någonsin velat dela sin liv med någon.
Dess förening av kropp och själ.
Inte heller denna sång är purfärsk, jag tror faktiskt inte den är från detta årtusende. Fast närapå - 1999?
Det finns för övrigt ingen Andy Johnson i bandet. Men det var det väl ingen som trodde.
Det är uppenbarligen inte BARA jag som gillar den:
(Fast jag skulle ha trott att det var en annan sorts brudpar som valde Andy Johnson Explosion för bröllopsvalsen) /Edit - borta nu - det var tråkigt/
Kärlekslåt efter Bobby D (långt efter)
"Du är mer än galenskap och mer än gamla skor
mer än trottoarer och mer än vad du tror
mer än irländsk whiskey & undervattenstid
och du är mycket mer för mig än Trollkarlen från Id
Jag älskar dig som smultronsaft & schackspel utan torn
som en månskensmiddag och vals på engelskt horn
som spettekaksruiner & som en vattenpuss
och flockar av kaniner, och som en ljusblå buss
som ett brev på posten och som en cykeltur
som röken ur en skorsten och fiskar i en bur
mer än katedraler och såg vid såg jag såg
över alla under och mer än pendeltåg
mer än metaforer och spår i våt cement
mer än salt i såren och innan det har hänt
mer än August Strindberg & mer än rimmat fläsk
som ett moln på himlen & mer än Torne träsk
mer än plastspiraler och mer än Svenska Ord
som holländska kanaler och mer än pingisbord
som en våt november och mer än BLM
innan du har vaknat och när du kommer hem
som en vit tornado & mer än sötsur sås
mer än avocado och mer än Alingsås
mer än drontens kvitter och mer än La Rochelle
som Camparibitter, och nästan varje kväll
mer än gamla minnen och mer än rysk roulette
- även om jag vinner - och utan sans och vett
Mer än allt mitt vansinne, och lättare än luft
Från mitt sjätte sinne - och bortom allt förnuft"
En gång, en trött dag i Rom, efter lång vandring genom den dammiga stenstaden.
En ungdomskör utanför Santa Maria Maggiore.
Och den här sången.
Och många andra gånger
Reggio sommaren 1960 är ettsorts italienskt Ådalen -31.
Den 7 juli sköts fem demonstrerande arbetare ihjäl - alla deras namn räknas upp i sången: Lauro Farioli, Ovidio Franchi, Afro Tondelli, Maurino Serri, Emilio Reverberi, A diciainove anni e morto Ovidio Franchi...
Det var kulmen på oroliga veckor, som började med protester mot den reaktionära Tambroni-regeringen, som hade tillträtt samma vår, en kristdemokratisk regering som kunde tillträda bara med stöd av nyfascisterna i MSI och gick ut med ett hårt lag-och-ordning-program.
Protesterna utlöstes framför allt av att nyfascisterna fick tillstånd att förlägga sin partikongress till ”partisanstaden” Genua, något som uppfattades som en provokation.
Detta var bara femton år efter världskrigets slut och fascismens slutliga fall i Italien, måste man hålla i minnet. Det var inte historia då, det var nyss förfluten samtid.
Alla de dödade, även den nittonårige Ovidio Franchi, var födda under Mussolinis tid.
Oron spred sig över norra Italien och Tambroni beslöt sig för att sätta hårt mot hårt och ge ordningsmakten order att skjuta skarpt.
Fler än de fem i Reggio dödades under protesterna, men det var om dem som Fausto Amodei skrev denna sång, och det var också den händelsen mer än något annat som tvingade Tambroni att inom kort avgå.
Det var länge sedan och nyss, och är en del av den bild som krävs för att förstå de motsättningar mellan höger och vänster som ännu råder i Italien.
För mig var sången en uppenbarelse, musikaliskt, poetiskt och politiskt, när jag hörde den först med Duo di Piadena i slutet av 1970-talet. Den verisionen saknas på nätet, men den som spelas ovan ger någonting liknande.
Sången förblir den samma.
Och som sagt, en dag vid Santa Maria Maggiore, efter en trött dammig törstig vandring genom halva Rom, hörde jag en ungsocialistisk ungdomskör framföra den.
Som en ljud-hägring genom och över stadens brus.
Som förde mig genom den bittra berättelsen, fram till slutstrofens nästan apokalyptiska lyft:
Morti di Reggio Emilia, uscite dalla fossa, fuori a cantar con noi Bandiera rossa, fuori a cantar con noi Bandiera rossa!
1994 var Ungern för första gången med i Eurovisionsschlagern. Och kom fyra, med denna vackra melodi. Var med i racet om förstaplats ett kortare tag, vill jag minnas.
(I sammanhanget likaledes färska Polen gjorde ännu bättre ifrån sig – den också hyfsat minnesvärda To nie ja kom tvåa. )
Vem som vann har jag glömt, men det var väl på den tiden då Irland alltid tog hem det?
Friderikas melodi fastnade i alla fall.
Och blev kvar.
Och kvar.
Hemkänslan i den goda men ibland något förvirrande staden B bidrog kanske, och jag tillhör de konstiga människor som kan finna det ungerska språket vackert med sin ovana melodi och sina nyanserade svårfångade volkalljud.
Och naturligtvis handlar det om tonerna.
Titeln Kinek mondjam el vétkeimet översattes till engelska som ”Who will be there” men jag har ingen aning om huvurvida det är en någorlunda rimlig översättning av hela eller delar av frasen, eller om det bara är en sångbar engelsk text som till äventyrs kan vara helt annan än det ungerska originalet.
Min ungerska är inget vidare. Det låter som om hon sjunger ”kettö”, dvs ”två”, på väg mot refrängen, men två av vad?
Någonstans sjunger hon om barn – gyermek – också, tror jag. Men min ungerska är som sagt väldigt rudimentär. Ber alla ungerskspråkiga läsare om ursäkt för alla accenter som kan ha hamnat fel. Jag vet att de är högst betydelsebärande, inte bara någonsorts grafisk utsmyckning som i svenska.
Men. I alla fall.
Strunt i det. Man måste inte alltid förstå.
Melodin är fin, Friderika sjunger bra och liksom rättframt sakligt vackert.
Och orden är vackra som ornament, som arabesker, som smycken.
Som musik.
Något liknande gäller även för en annan Friderika-favorit: Edenkert
Där vet jag dock att titeln betyder Edens trädgård, och ordet ”igen” som återkommer ett antal gånger är helt enkelt ungerska för ”ja”.
Katalogen är annars ganska ojämn, så långt jag satt mig in i det.
En hel del slätstruken schlager (och en del kristligt, tycker jag mig förstå)(fast det är fortfarande det där med den begränsade kunskapen i ungerska).
Och så plötsligt små fullträffar.
Med denna melodi som oöverträffad höjdpunkt.
Plats 15: Bayer Friderika - Kinek mondjam el vetkeimet
En kärlekssång till Dublin, en hyllning till Phil Lynott och en elegi över tidens obevekliga gång. Way back then we thought we were all so outstanding.
Dr Strangely Strange har försett oss med många vackra, egensinniga och förvirrande stycken.
Här är det skönheten som dominerar och egensinnet är nedtonat.
Sorgen driver som ett dis över utsikten från Howth Hill.
Och det är time to let that old black eagle free
Hur skall man egentligen beskriva Dr Strangely Strange? Det går nog inte. Psykedelisk irländsk folkmusik med en smula jazzton och många lekfulla infall, med texter ägnade just därtill.
Kanske
A baker in Ferrara Thought he was composed of butter And dareth not sit in the sun or come near the fire For fear of being melted
Att de dessutom samarbetade med en purung hårdrockshjälte i vardande (Gary Moore) kompletterar liksom bilden på ett lagom komplicerande sätt.
Just den här låten är dock – således - lite annorlunda; enklare, sorgsnare, mer fylld av saknad än av lust.
Jag börjar inse att det finns en viss tendens i den riktningen på denna lista.
Nå, det är ju så livet är.
DSS är ett paradexempel på band som varken är riktigt kända eller totalt obskyra.
I begränsade kretsar är de kult, särskilt sedan de återvänt till scenen på allvar i samband med den tredje skivan ”That difficult third album” som kom 25 år efter den andra.
Det är där man hittar Epilog.
Inte på Youtube, där dock en del av låtarna från första skiva finns:
En definition på en klassiker är en låt som står sig ännu efter en generation. Det är ett av skälen till att det är så få riktigt nya låtar på den här listan; det handlar alltså inte bara om att jag är en bakåtblickande stofil. (text till plats 13)
Så finns det några lösa låtar från olika tider som inte passar in i någon kategori.
De är inte gamla 60-talsminnen.
De är inte exempel på bra material från artistfavoriter som bara inte riktigt räckte till.
De är inte ens de där nästan-lika-bra från artister som redan har en eller par låtar på listan.
Det handlar således om enstaka minnesvärda låtar, som fanns med i diskussionen, och som i en parallell värld eller kanske bara en annan dag – eller åtminstone ett annat år, ett tidigare år, för det skall medges att vi rör oss mot det förgångna här – kunde ha kommit med på listan.
Vi talar om väldigt bra låtar. Vi talar om slitstarka favoriter. Vi talar om klassiker.
Som bara inte nådde riktigt ända fram.
Som den här. Nio och en halv minut av ren närvaro /Edit nov 14 - tyvärr oåtkomlig just nu.../.
/...Jomen, här är den igen + lite till./
Chapman har gjort flera bra saker, men ingenting riktigt liknande. Aviator stiger liksom ut ur tiden, in i tillvaron. Eller om det är tvärtom.
Och bara inledningsraden: Desperation sits just like a friend upon the floor…
Jag mins hur en god vän i gymnasiet blev så förtjust i den raden att han smög in den i en uppsats.
Allt är inte lika gammalt förstås
Skivversionen är nog snäppet bättre, men vad fasen.
Tack till Birgitta A som pekade på Caroline Herring.
Det kunde varit till exempel MGM Grand också med dess flygande panorering över öknen och staden, och dess kunskap om hur hjärtan rör sig.
Men Magnolias bär också på en kunskap av den där sorten som man bara först efter hand blir varse. Om den finns i melodin i första hand eller också i texten kan jag inte säga. Den finns.
Och växer.
We´ll hatchet down the window if we have to, and stand and watch together till the morning
Och på tal om gränstrakterna mellan country, folk och rock. Varje gång vi kör till Hogdal, och svänger av vid Noran – eller numera något före, vid det förvirrade och måttligt inbjudande virrvarr som är Tönnebro – nåväl varje gång vi svängt av där och kör mot nordväst på 83:an, så spelar vi Grievous Angel.
Resan är inte på riktigt om man glömmer det; då kommer man aldrig riktigt fram.
Men det händer inte. Svängen vid Noran är Gram och Emmylou, så är det.
Sedan hör vi på Grillbaren och Farväl till Katalonien och då är man redan snart i Kilafors, i alla fall förbi Skog. Twenty thousand miles I went down, down, down, and they all brought me straight back home to you…
Från en helt annan förfluten värld:
Maddy Priors röst.
Hennes tvära kast, med bibehållen styrka och bibehållen klarhet. Hennes säkerhet.
Och så de där gitarrerna som tar oss långt långt från folkmusikrötterna och ändå djupt in ibland dem.
Steeleye Span var alltid ett band som kunde överraska. Och samtidigt alltid leverera.
Aldrig bättre än här.
Många gånger bra. Riktigt bra. Men aldrig bättre än så här.
Har man sagt A, så får man väl fortsätta en smula framåt i alfabetet, och från Steeleye Span hamnar vi oundvikligen hos Fairport. Sloth är nära de 37, svidande skimrande flimrande vinande nära –
Swarbs röst, så långt från Maddy Prior man kan komma i genren men med all äkthet som finns att uppbringa, och Thompsons kontrasterande, muntertsorgsna.
Och deras samspel i instrumentalpartierna in och ut i melodin, gitarr och fiol, fiol och gitarr, möten och skilsmässor, sanning och djupare sanning, rörelse utan riktning eller riktning utan rörelse, man vet inte. Inte längre
Vackert är det. And the war has begun
Det engelska ordet haunting kommer till ytan.
(edit 1.6: Youtube har tagit bort klippet. En ganska bra liveversion från senare år finns här. Originalet på Spotify här. Och en spännande sen version med upphovsmännen här.)
Här skulle jag vilja inflika Scaffolds Life is far too fast, en liten dysterglad melodi om tidens gång, så långt från de skojfriska 60-tals singlarna om Lily the Pink och andra dylika figurer som tänkas kan. Men den står inte att uppbringa.
Jag kan skicka en fil till den som vill.
Nå, Sloth pågår ju i nio minuter så vi får fortsätta att lyssna till den.
Annars finns ju alltid Poet & the one man band, som lånat sitt namn från en Paul Simon-sång men inte mycket annat.
Den långa första vintern på 70-talet innehöll många saker inneslutna i sitt mörker; bland annat den här sången:
Något senare i folkmusikhistorien, och något tidigare i den verkliga historien:
En påminnelse om de hundratusentals män som lades till vila på the fields of France.
Och som författaren Eric Bogle konstaterar i följande sång, it has happened again and again and again and again...
Här med June Tabor; det finns en rad fina versioner.
Västfrontens slagmarker är fortfarande en bister upplevelse efter nära hundra år.
Man blir inte glad vid Douaumont.
Sången idylliserar inte, heroiserar inte, försöker inte blanda bort korten.
Men stänger inte ute heller.
Vidare på historietemat.
James Keelaghans Cold Missouri Waters bygger på en faktisk händelse, kallad Tha Mann Gulch Fire; finns att läsa om på nätet. Kring detta dystra minne har Keelaghan bygget en vacker berättelse om ansvar och skuld och samvete.
Och död.
Här i Richard Shindells version.
Från det kollektiva minnet till den individuella hävdelsen.
Det finns en liveversion från TV också, tyvärr något överstyrd inspelning men med en genomträngande inlevelse. Såg programmet när det var nytt och glömmer det aldrig.
Men alla solitärer är alltså inte riktigt lika gamla.
Alla är inte som ekar som som stått i femhundra år (”it takes such a long long time for trees like that grow”).
Now to me everything else sounds like a lie….
Och till sist avskedet. Mötet och avskedet. Återseendet och avskedet.
Saknadens närvaro i allt.
Egentligen en aria ur Madame Butterfly, men i Mary Hopkins händer något annat.
Inte mer, inte mindre: annat.
En sång om längtan, redan laddad med all besvikelse som längtan innehåller – vare sig den sviks (som i Butterflys fall) eller går i uppfyllelse.
Och spegelvänt all den tillit som ändå finns: It´ll all come to pass as I tell you
Historien är förstås djupt tragisk. Jag tror att det var Stephen Fry som sade ”All Puccini operas are the same: ”Young girl falls in love. Is unhappy. Dies”.
”Att Hopkin inte är Maria Callas – bara nästan... - är ingen nackdel, hon gör en låt av en aria” har jag visst redan skrivit på den andra bloggen.
Det gäller fortfarande. Den här versionen växer ut över opera- och ariaformatet.
Paradoxen är att den nästan har mera sammanhang som enskild sång, där vi lyssnare får fylla i framåt och bakåt, än som ett aria-avsnitt i en föreställning, där sopranen liksom stiger fram till scenkanten och vill övertyga oss. Un bel di är en operafavorit. One fine day är en av de stora låtarna.
Ibland när jag tittar på listan är det flera jag saknar än återfinner.
Hur kan till exempel Sandy Denny inte finnas på listan, annat än som låtskrivare och med-på-ett-hörn? Hur kan Jackson Browne vara helt förbigången? Varihelvete är Nick Drake och Kate Wolf?
Neil Young, någon? Phil Ochs! (fast det är nog ett handhavandefel vid konstruktionen, jag misstänker att åtminstone Crucifixion skulle varit med.) Bruce Murdoch, min vän Bruce Murdoch. Janis Ian. Van Morrison. Jag har fler LP-skivor med Van Morrison än med någon annan artist men här är han visst inte med. Peter Hammill. Incredible String Band. Earth Opera. Peter Daltrey.
Men nu handlar det ju om låtar.
Artislistan blir en annan gång.
Men OK – vi ger dem var sin chans.
Sandy har vi ju ändå mött på plats 18.
Vem sedan? Jackson Browne, var det. Många låtar att välja på. Kanske älskar jag mest de tidiga Fairest of the seasons och Somewhere there´s a feather, men då i Nicos versioner. Steve Noonans Shadow Dream Song är inte dum heller.
Jacksons egna upplagor känns nästan lite tafatta i jämförelse, åtminstone ofärdiga. Inget under att The Nina Demos blev liggande, kanske.
Så när det kommer till mannen själv handlar det främst om tredje LP:n Late for the sky. Hela den första sidan är så… …bra.
Men det handlar om någonsorts helhet där ingen av låtarna riktigt står ut. Det står mellan titelmelodin och Farther on, tror jag. Fast Fountain of Sorrow är ju också bra.
Och The late show sluter helheten så perfekt.
Äsch jag vet inte.
Kanske skulle man ta Sleep´s dark and silent gate istället?
Eller…
Nick Drake är lika svår.
Five Leaves Left är en av de absolut finaste skivor som har givits ut, och Pink Moon är också en lysande skiva – Bryter Layter är jag inte riktigt lika fäst vid även om den förstås slår ut mycket annat.
Men återigen, helheten. Ingen enskild låt står fram, eller kanske alla gör det.
Hjulet snurrar och stannar på:
Kate. Kate Wolf.
Borta och saknad redan när jag hittade henne, med Nanci Griffiths och nätets hjälp.
På något vis måste Kate W vara släkt med John Stewart. Det är än en gång dendär speficika kvalitén: det kunde inte vara på något annat sätt.
Green Eyes.
Neil Young, var det.
Problemet med den mannen är inte bara att han är så jäkla produktiv och har varit med så länge.
Det är också att hans verk drar åt så många håll. Jag menar – Broken Arrow, Here we are in the years, Down by the river, Running dry…
Och då handlar det om en avgränsad period på ett par år.
Jag måste nog ändå lyfta fram Running Dry.
För att den är så annorlunda. Som längst ifrån det som alla vet om Neil Young. Bara det att det bärande instrumentet inte är en elektrisk gitarr, inte en akustisk gitarr, inte ens ett piano, utan en elektrisk violin - som inte ens Neil själv spelar, utan en snubbe vid namn Bobby Notkoff.
En violin som svider av skönhet, alldeles som melodin gör, och så en text som balanserar just hitom.
Jag bär visserligen alltid med mig Down by the river också, efter att för länge länge sedan ha hört en sanslös liveversion med Young och Stills i duell. Men det blir Running Dry:
Phil Ochs.Visst tusan borde Cucifixion ha varit med på listan. Det blev tydligen något fel där.
Några rader om Phil O till den 70årsdag han aldrig fick uppleva har jag skrivit här, och där finns också Crucifixion (och Changes).
Men minns också denna, här i ned-arrad liveversion
Och så Bruce.
Jag har lite svårt att ta till mig att jag står i fortlöpande kontakt med Bruce Murdoch. Bruce Murdoch!
Jag ser bilden på honom där på omslaget till Singer Songwriter Project, lite nonchalant och mycket 17-årig lutad mot en dörrpost, bredvid Richard Farina och David Blue. De var de grabbarna han hängde med då.
Och jag hör de rasande bittra och rasande vackra styckena från 33 1/3 Revolutions…
Och så funderar jag över de små mailen som kommer från Ormston, Qb.
Tyvärr finns inte särskilt många av Bruces sånger på Youtube (att inte tala om Spotify…), varken de nya eller gamla, och tyvärr inte den finaste av dem alla, Angela.
Men en sång till samma dam finns där i alla fall: /fanns... Vi får ta denna från samma skiva: /
Tack, Bruce!
/edit - Nu finns den!/
Tack igen, Bruce!
Janis Ian.
Vad som helst från “Between the lines". Men allra mest denna:
(skivversionen numera borta - här en helt OK liveupplaga)
Eller Tea & Sympathy, The Come-on, Between the lines, Lovers lullaby…
Det finns några låtar på andra skivor också, Stars, Snowbird m fl, men inget når den skivan. Om bloggen handlade om skivor istf låtar…
…så skulle den inledas med antingen Astral Weeks…
eller Appaloosa:
…men varken Morrison eller Compton lyckades krångla sig in på listan.
Avsikten med denna strösselsida är att visa att de är i gott sällskap.
En i det sällskapet, ännu en som har gjort en av tidernas bästa LP-skivor, och ändå inte dyker upp bland de 37, är Peter Hammill. Vi har träffat honom som mannen bakom People you were going to, då utklädd till Van der Graaf Generator, men hans stora stund är Over:
Än en gång är svårigheten att bryta ut något ur ett helgjutet stycke. Jag valde Time Heals (här i en tät liveupplaga), för att slå an en något mer optimistisk ton än skivan ger i sin helhet…
The Edinboro lads – Incredible String Band. Dem kunde man skriva en hel bok om. Men det är redan gjort, jag fick den i present för en del år sedan av en vänligt sinnad vän.
Stepping out of the grey day she came.
Earth Opera gör det åtminstone enkelt. Av tänkbara favoriter finns bara en åtkomlig, och jag tror det är den som jag numera älskar mest. 1968 var det Dreamless. Men i dag är det The Child Bride.
Om Peter Daltrey har jag redan skrivit annorstädes. Där finns Tambourine Days, men tyvärr hittar jag ingenstans den ännu finare Diamonds Everywhere som annars skulle ha fått representera Daltrey här.
I en tidigare strösseltext om 60-talet återfinns Kaleidoscopes Flight from Ashyia, och jag tror att jag nämnde även den här låten:
Och ja, just det, Joni Mitchell. Och Harvey Andrews. Tim Buckley. Gordon Lightfoot. Dave Cousins. Richard Thompson...
Kjell Höglund. Magna Carta.
Och de andra.
(bortse gärna från den töntiga bilden) På Spotify här.
Så är Sandy med på ett hörn i alla fall.
Men jag älskar alltså mest den här norska versionen, delvis i sviterna av en fin resa uppe i Nordnorge en sommar i början av århundradet, när den var en del av soundtracket – tillsammans med så disparata saker som Thåströms Djävulen & jag och Anna Oxas Tutto e un attimo.
Men den står sig fint i sig utan dessa minnen.
Lynni T tar mer fasta på ilskan än Sandy själv, och definitivt mer än Carin Kjellman gör i den svenska versionen (som tyvärr är alldeles oåtkomlig på nätet), där handlar det mer om ”en vacker klockren röst”.
Æ kunn ha sagt at gresset e grønt og friskt om vi kløyv over bakka å fjell Men æ når jo aldri inn te dæ og no orke æ`kje held på hell
Och så besvikelsen som ilskan bottnar i: Ein gang va ord som ein gave, medisin for sjæl og sinn Men alle ordan dæm e oppbrukt å no trænge dæm`kje længer inn.
För det är ju besvikelsen som är den drivande kraften bakom vreden, här som så ofta; hoppet, sveket, vreden.
Det är någonting i Lynni Treekrems norska som passar väldigt bra till den här sången, något träsnideriaktigt vrenskande påtagligt.
Orden har en form, en plats i rummet.
Det där som så många tycker är plågsamt och jobbigt: ett allvar.
Detta är på riktigt.
Om Lynni med det svårstavade efternamnet vet jag inte särdeles mycket.
Och hon är ju om möjligt ännu mera obekant på denna sida vattendelaren än landsmaninnan Kari Bremnes.
Hon har en annan fin låt som heter Fotspor i sand, som man dessvärre inte ens hittar på Spotify.
Annars finns en hel del, av skiftande intresse; Engler i snen tillsammans med Jonas Fjeld är inte alls dum, om än långt ifrån några topplistor - men mera hans än hennes låt.
Det är sällan, mycket sällan, som man kan sätta en cover före originalet. Här är ett av dessa sällsynta tillfällen.
Plats 18: Aleine
Och Sandy… Alexandra Elene Maclean Denny.
Hon var den största sångerskan som rocken/popen/whatever har frambringat.
Hennes låtskrivande går heller inte av för hackor. North Star Grassman & the Ravens är en av de bästa LP-skivor som gjorts.
Jag skulle kunna länka upp sådär sjuttio låtar här.
Här är i alla fall originalet till Lynni Treekrems Aleine:
(en live-version med en sen upplaga av Fairport finns här.
Jag kan inte undanhålla er No End heller:
They said that it was snowing, in astounded tone upon the news. I wonder why they´re always so surpised, cause every year it snows...
I övrigt: botanisera på nätet. Fotheringay, Maybe the ocean, Bushes & Briars, White Dress, Late November, One way donkey ride, Tomorrow is such along time, Wretched Wilbur, Crazy man Michael, Matty Groves…
I alla enkelhet tycker jag att Gene Clark hade den bästa rösten. Det finns en inspelning från en livekonsert där han sjunger skjortan och hela uniformen av McGuinn i Mr Tambourine Man, vilket inte är det allra lättaste.
Sedan gör han om det i Knockin on heaven´s door, som för att visa att det inte var någon slump. (just den upplaga jag tänker på finns inte på youtube – en version där sånginsatsen är mera jämn, och där Chris Hillman också är med, finns här - eller lyssna på Clarks egen version av Byrdsklassikern)
Men de flesta andra – som bryr sig – hyllar honom kanske främst som låtskrivare.
Under sin relativt korta tid i Byrds, sina korta tider – alla utom McGuinn hade ju egentligen bara kort tid i Byrds – hann han liksom sätta ljudet, hann han definiera hur Byrds skulle låta (vid sidan av dendär Rickenbackern.)
De låtarna, ”Set You Free This Time," "I'll Feel A Whole Lot Better” och allt vad de nu heter, är dock inte riktigt min kopp te. Eller mitt glas whiskey, när vi nu talar Gene Clark.
De är lite lite för lätta, och lite lite för mycket där och då.
De snuddar vid en aggressiv lycka, som kanske är kul att känna, men som till sist inte riktigt går att vrida den största konsten ur.
(Här får man naturligtvis bortse från Eight Miles High som Clark i hög grad var delaktig i.
Nåväl.)
Inte heller countryvägarna tillsammans med Doug Dillard och andra är riktigt min grej (även om Radio Song är en höjdare), en utflykt som man dock inte får glömma bort när man talar om Gram Parsons och hans betydelsefulla insats.
Apropå.
Nej, det är soloskivorna, och särskilt den som heter White Light som visar honom som bäst. With Tomorrow, Spanish Guitar...
Och så och framför allt den här sången, en något tidigare historia, från nånstans runt 67 när han ganska nyss hade klivit av Byrds första gången, fångad av sin flygrädsla.
Gene Clarks finaste stund.
On the street you look again at the places you have been, all the moments that you thought ”where am I going?”
Det är en tät text. Och Clarks röst sluter sig så tätt intill den så inte ens ett skalpellblad skulle kunna tränga emellan.
The lights go on, commence the cold, as your senses will be sold, to the parrot watchers mimicking no reasons To pretend that what they are from the fact completely far, while the truth may be betrayal, lies and treason
Det tydligaste beviset för hur bra den här låten är, är att den kan få en att längta till det där platta landet, den ändlösa horisontens sträckning ut i ingenstans och bortanför.
Det säger mer om musikens makt och ordens än vad jag kan göra här.
Vi brukade få lyssna på Brel på franskatimmarna i gymnasiet ibland. Det var den här sången, och – tror jag – Marieke.
En intressant paradox är att inte minst de små stråken av flamländska i den senare - Zonder liefde warme liefde lijdt het licht het donk're licht En schuurt het zand over mijn land, mijn platte land mijn Vlaanderland -
bidrog till att fånga mig och binda mig vid denne franskspråkige sångare och poet.
Annars var det ju via McKuens engelska tolkningar som man kom till Brel:
Scott Walkers version av Jacky och – främst – Seekers av If you go away.
I If you go away har McKuen för övrigt en poetisk träff som inte återfinns i originalet: though the ”Good” is gone from the word ”Goodbye".
Via dessa sånger och franskalektionernas längtan ut till avlägsnare länder och mer lockande kuster kom man så småningom fram till mannen själv
Och fortfarande och alltid denna sång. Avec un ciel si gris il faut lui pardonner.
Vinden från varje riktning, ständigt den samma, ständigt ny.
Den som har rest i detta platta land som sträcker sig från Blåvand till Dunkerque vet att den där låga grå himlen också kan vara hur hög som helst, en blå klocka av oändlighet, en himmel större än världen.
Och landskapet där under, i vinden, utsträckt bortom sina egna gränser.
Luften klar, en djupare genomskinlighet, ett undervattensljus fast på land.
Det finns många andra sånger att nämna.
I början var det förstås framför allt Ne me quittes pas. För sent förstod jag vilken fälla den sången är. Men många av oss har levt där.
Det finns också skäl till att Amsterdam är så ofta sjungen, så ofta spelad, så älskad på olika språk. Men själv har jag kanske hört den någon gång för mycket för att den riktigt skulle nå listan.
La chanson des vieux amants är nog närmare; il nous fallut bien de talent pour etre vieux sans etre adultes.
Och pendylens långsamma slag i Les Vieux och den bittra skärpan i Ce gens-la
Och så vidare.
Det finns förstås en sång till. Den kommer senare. Den är ännu bättre.
Och när allt skall summeras är jag nog nästan lika förtjust i versionen på flamländska. …vaneer onder de wolken mensen dwergen zijn...
Det var några år där på 60-talet när ingenting var omöjligt. När så mycket strömmade emot oss.
När allt vred sig ur sina former och in i nya.
Jag var där med min rullbandspelare.
Emily har jag redan berättat om. Hon finns på listan. MacArthur Park hör också dit, och det kommer ytterligare någon.
Men de flesta fick inte riktigt riktigt plats. Och det som tas upp här är ändå inte allt, bara något som tillfälligt slungats ur virveln.
Sådana som var någorlunda nära en plats bland de 37.
Alla anspråk på fullständighet vore självmotsägande.
Familys Me my friend var 1968 års Emily, den där låten som fyllde sommarens Luxemburg-radio, som man levde för enstaka lyssningar av, som slog en i huvudet med att det kunde vara så bra.
Jag köpte LP:n så fort den kom den hösten, blev ärligt talat en smula besviken, men är numera ägare till en raritet i form av en tidig press av Music in a Doll´s House.
Family var ett band som på ett intressant sätt blandade ös och eftertanke. Lyssna t.ex. till The weaver´s answer.
Beat the clock var också ytterst nära att ta sig in på listan.
Det är lite ovanligt att en rock&gitarr-låt av den här sorten lever så mycket på sin text, men ibland träffar saker varandra på oväntade sätt.
Låter McCoys lite vagt bekant? Tänk Hang on Sloopy… Beat the clock var inte samma succé – den nådde som högst plats 92 på Billboards 100-lista.
Vilket av de där åren som egentligen var den musikaliska höjdpunkten kan man ha olika meningar om. De flesta skulle troligen säga som Uffe L
Men det började tidigare.
Jag vet åtminstone en person som det kommer att misshaga att Mr Tambourine Man i Byrds version inte dyker upp här. Men det gör den inte. Från 65 är det snarare Marianne Faithfulls Summer Nights som skulle ha varit aktuell. Men det är före rullbandsspelarens tid.
Sommaren 1966 älskade jag David & Jonathans Lovers of the world unite, tillräckligt orienterad för att roas av titelns allusion men ännu omedveten nog att inte irritera mig över banaliserandet av den.
Det skulle bli annorlunda.
I dag är den mig något väl sötaktig. Tänk på att jag var tolv år. Men lite kul ändå.
En text på lite samma tema hade Grassroots Let´s live for today
(En rolig liten poäng med den här låten är att den faktiskt lär ha skrivits för det Italien-baserade bandet The Rokes och kan hittas i sin italienska form Piangi con me här.
Med pikant brittisk brytning.)
Men det var Grassroots version som för en yrvaken trettonåring sammanfattade blomstersommarens aprés nous-stämning.
Mycket lämpad för målbrottsröster i bilens baksäte.
Vintern är en allvarligare historia.
Någonting hände där – mer om detta nedan – och plötsligt var man på ett annat sätt mottaglig för låtar som:
Hur länge det scenariot förblev en utopisk dröm skall vi inte gå in på här.
Inte i evighet.
Men vintern kan också, oväntat nog, vara en tid att flyga drakar.
Så var det, just så kunde det kännas; leken blir till kärlek.
1967 är också det år då en kanadensisk poet och romanförfattare presenterar sig, allra först genom Noel Harrisons benägna förmedling:
Noel Harrison är lite orättvist bortglömd, tycker jag. Han är så mycket mer än ledmotivet till The Thomas Crown Affair.
I min värld är han inte minst introduktören till en låt som kommer väldigt högt upp på listan. Väldigt högt.
Syd Barrett producerade ju mer än Emily under dessa korta år, de enda då han alls producerade. Mer om detta i annat sammanhang.
Det började förstås inte 67. Det började inte ens 66, fast det var då jag köpte den där bandspelaren.
Det var dock då som redan nämnda Grassroots gjorde PF Sloans (jfr plats 25 ) Where were you when I needed you.
Även kompositören kan hittas med ett kortare utdrag av denna låt, som btw står sig väl så bra som Grassroots.
Naturligtvis finns Electric Prunes med här i närheten, men I had too much too dream last night har ni förstås redan hört för många gånger.
Hade listan gjorts för 40 år sedan hade den garanterat varit med bland de 37.
Och så Morning Dew.
Hur många versioner finns det? Redan då, dendär sommaren, for ett antal runt i radion.
Bäst tyckte man kanske om Tim Roses version. Bland annat därför att vi trodde att det var originalet.
Det hävdade ju Rose själv, till exempel. Först långt senare blev vi varse att han mer eller mindre stulit Bonnie Dobsons sång.
Så i stället för en väldigt stark version av en Dobson-låt är hans version evigt solkad av ojusthet.
Och den version man oftast hörde på Luxemburg i juli 1967 var nog den här:
.
Den är inte dum
Deep Purple- och Jesus Christ Superstar-fans må notera Ian Gillan.
Medan man tämligen sorglöst och vilset planlöst vandrade där i morgondaggen hände något.
Tiden.
Någonting hände den där hösten: tiden började gå.
Torsdagen den 19 oktober 1967.
Klassfest i klass 8e i Gubbängens skola.
To Love Somebody
Gång på gång och återigen To Love Somebody.
Då som är nu som är alltid som är kvar i då som finns i nu.
Tiden börjar gå i samma ögonblick som nuet tar form.
