5. Dancing bear

And when I am a grown man
I will taste just what I please
The honey from the bee
The shellfish from the sea
The earth, a wind,
a girl - someone to share these things with me...


Om detta handlade om de vackraste låtarna och inte bara de bästa skulle denna sång nog klättra ytterligare några steg.
Och då ändå inte för hur gudomligt perfekt Michelle G såg ut, en tonårspojkes idealdröm cirka 1967.

Nej, men melodin, och arrangemangets svävan mellan dröm och vaka, den sublima klättringen från sotarpojkens instängda fasa över björndansens skräckåterhållna munterhet till skeppets seglats ut i drömfriheten och framtiden.

Då, när tiden lösgjorde sig ur Intet och började gå.

Detta är ett av de tillfällen där the words dont get in the way, som Paul Stookey elakt formulerade det om Cass & Michelle.
För att vara M&P är sångarrangemanget tämligen enkelt. Sången står mer på melodins styrka än på intrikata röstvävar.


Långt senare skrev jag en dikt som försökte fånga något av det där:

Dancing Bear

Det finns ett liv i detta liv
Tiden innesluten i ett kostbart relikvarium
av förfluten tid, bara en doft
av dagar     Bråkdelen av en sekund
innan skrinet öppnas, som den svindel
som låter dig falla ned i ett schakt
till nästa dröm, just under vakenhetens yta
Det finns ett liv i detta liv
Musslans skal som sluts och åter öppnas
Och det betyder ingenting om pärlan finns
i denna mussla eller nästa
utan det att pärlor finns
Och att de inte speglar, för en spegling
skulle fylla hela världen
Det finns ett liv i detta liv
Det tunna flor som skiljer oss från världen,
från varandra, kan få en färg
som ger det mening     Om en mening då behövs
Jorden bär de dofter den vill
Vinden bär de sånger den måste
Havet bär ett skepp som lägger till
där skepp kan lägga till     Och den skatt
som det för med sig är så enkel:
närheten till havet
Vi bär vår vilja som en ros,
som körsbärsblom i regnet, som ett stråk av mening
Det finns ett liv i detta liv
Det finns ett möte
som skall upphäva utplåningen
genom att göra den möjlig     En tyngdlöshet
bortanför musiken, en berusning bortanför vinet
och smekningarna,
en förintelse som lever
Ett liv i detta liv

Jag brukade också sjunga den som vaggvisa för pojkarna i egen svensk tolkning:

Jag vill inte vara Sotaren
Så svart från topp till tå
Som klättrar där i skorstenen
All hans mörka tid går så
Med stege, raka, kvast
Vid en stenmur håller fast
Och högt
där uppe
Ser han himlen blå

Nej låt mig vara Lekaren
Som bor vid stadens rand
Som har en björn som dansar
Den följer i hans band
Och den lyfter upp sin fot
Och den sätter ned sin fot
Och dan-
sar runt
På vinken av hans hand

Jag fann jag var en Skeppspojke
I natt i drömmens famn
Mönstrad på ett magiskt Skepp
Som var på väg mot okänd hamn
Och månen gav oss vind
Och stjärnor satte kurs
Och på
vår stäv
En gyllne häst sprang fram

En Drottning gav oss gåvor
En Löpare sprang till
Och när jag är en vuxen man
Skall jag smaka vad jag vill
Honungen som bina gav
Frukter från ett hav
En vind,
en jord,
en flicka
En som delar vad jag har

Tid, tid, tid…

6. Tomorrow´s pantomime och The Answer

Det här är en konstig kombo. Jag visste helt enkelt inte vilken sång jag skulle välja. Och för den delen finns det flera Decameron-låtar. Det kommer en till innan listan är slut, då när orden nästan går till tystnad.

Men ännu inte.
Om Decameron har jag skrivit förut, i andra sammanhang:

Musik från 70-talet. Kan man tänka sig nåt mera dött än musik från 70-talet som inte slog ens då?
Decameron var, i mina ögon, ett av rockhistoriens mest underskattade band. De hade utmärkta låtskrivare, bra sångare, goda instrumentalister, och låg egentligen helt rätt i tiden vad beträffar stil.

Ändå slog de inte. Efter alla dessa år kan jag fortfarande inte riktigt begripa varför.

De hade åtminstone ett par låtar med klar ”radio-kvalitet”, de fick tid på sig på ett om inte stort så i alla fall etablerat skivbolag, de bör av skivorna att döma ha varit ett ganska bra live-band.
Ändå slog de aldrig.

Det är t.o.m. svårt att hitta uppgifter om dem på nätet. Man hamnar, föga överraskande, i länkar till Boccaccio. På Spotify finns en låt, på Youtube några enstaka spår som man redan hade. Det är, som sagt, obegripligt, åtminstone för mig.

En ironi finns, som stämmer till eftertanke: en av deras bästa låtar är Ride a lame pony från första LP:n. En låt som handlar om grabbarna som spelade pop, om deras drivkrafter, deras upplevelser och deras tillkortakommanden. Och om vad som hände sedan:

. . . and the family man, who brings the milk to you door,
was probably almost a star…

Och det var väl vad som hände; en medlem, Johnny Coppin, fortsatte som studio- och solomusiker och radioman; de övriga är uppslukade, om av jorden eller av den brittiska mejeri-distributionen vet jag inte.

Det finns på nätet uppgifter kring en reunion-konsert, och möjligen finns den på skiva också. Men jag har aldrig lyckats hitta den. Och ett par sena låtar har jag hittat. men någon succé i efterhand tycks inte vara aktuell.

They talk of re-forming and starting afresh, the traveling, the sweat and the pain
It was worth it before, so unbolt the door, ride a lame pony again…
(Ride a lame pony, 1973)


Edit: Kanske finns det hopp. När jag började skriva listan fanns inte Tomorrow´s Pantomime på Youtube. Nu ligger den som synes där.
Bra så.

Om låtarna:
Tomorrow´s Pantomime – som lär vara skriven i samband med ett besök i Sverige, för övrigt – utgår från den svårbegripliga och urbrittiska pantomim-traditionen, men växer till en hymn om amatörens seger över omständigheterna och lika väl om nödvändigheten att spela med de omständigheter man har.

Om diktens makt att förvandla, och ändå inte:

I know just what you´ll say to me, I´m the one who wrote that line.

No matter who you think you are, I shall see you as Ophelia



Och så The Answer.
Den är däremot fortfarande totalt oåtkomlig på nätet, vad jag kan se.
Världen är således ändå inte den bästa av platser.

Också en sorts hymn.
Dave Bells röst.
Orden.

Och med svaret på så många frågor:
I have the answer.
The answer is: There is no answer.



Minst två till Decameronlåtar snuddar vid denhär listan, ovan nämnda Ride a lame pony och skilsmässobittra Shadows on the stairs.
Kanske Crazy seed.

Ingen av dessa hittar jag på nätet.
Någon eller några till.
Ask me tomorrow.


Och så kommer det som sagt en till, innan vi är färdiga med listan.
Den som kan sin Decameron-katalog kan nog räkna ut det. Övriga får titta i månen…

7. Je ne sais pas

Vet inte varför detta regn
Faller så tungt från himlens grå
Och varför dessa dova moln
Vill nagla fast mig där jag står
Och ändå denna klara vind
Som spröda klockor, barnens skratt
Och ändå sveper sig om oss
Ett mörker som en vinternatt
Vill inte veta allt det där
Men att jag ännu har dig kär

Vet inte varför denna väg
Vill dra mig genom denna stad
En isig doft av möjlighet
Alléer, steg i frusna blad
Och varför slöjan som jag bär
av frostig dimma minner mig
Om katedraler där man ber
För döda älskade    För dig
Vet inte vad det innebär
Men att jag ännu har dig kär

Och varför nya vägar tar mig bort
åt andra håll, mot nya mål
Jungfruligt kalla, kalla och blå
Bara ett eko och smaken av stål
Och varför natten spelar mig
Som en gitarr med sprucken ton
Och sänder mig att gråta här
Vid denna gråfrusna station
Har inget annat ärende här
Än att jag ännu har dig kär

Och vilken tid det tåget går
Det trista tåg mot Amsterdam
Som ett par ska ta i kväll
Där du är kvinnan    Med hans namn
Vet inte vart det skepp skall gå
Från Amsterdam med dig ombord
Som tar min kärlek och mitt liv
Min kropp och mina sista ord
Vet inte något om det där
Men att jag ännu har dig kär

(Brel/TJ)



Vad skulle det kunna finnas att säga mer?


Plats 7: Je ne sais pas

____________________

Samma sång med Barbara, i en snabb version som man först efter hand tar till sig.

8. Kansas

På Spotify här. På Youtube här:


Och, i Phoenix Concert-versionen, den ljuvliga, här. Den som egentligen har den här platsen på listan.


John Stewart sammanfattad. Och någonting om våra egna liv, de stapplande.
Något om vad du kan välja, och vad du bara inte kan undgå.

1978.
1979.
1980.

Orden. Melodin. Och rösten.

Tiden driver med floden, sjunk i den eller flyt på
Du kan välja att förlåta, eller välja att förstå
Ingen blir väl yngre, kanske mognar några få
Allt beror på vart du kommer,
Inte vart du ville gå
Men det finns ingen väg till Kansas
Jag har prövat och försökt
Det finns ingen väg till Kansas,
Det drev upp och bort som rök
Men jag fortsätter att älska dig, för det blir lättast så
Men det finns ingen väg till Kansas
Jag hoppas du förstår

Jorden snurrar under oss    Solen stiger   Och går ner
Några föddes att förlora, kanske blir vi fler och fler
Men inget mer skall hända dig som inte hänt förut
Allt som är värt att gråta åt
Det är sig likt till slut
Men det finns ingen väg till Kansas
Jag har prövat och försökt
Det finns ingen väg tillbaka
Det drev upp och bort som rök
Men jag fortsätter att älska dig för det blir lättast så
Vi kan bara färdas framåt
Jag hoppas du förstår

(JS/TJ)




En liveversion från 1981:

9. Natt mot morgon

På Spotify här.

Än har vi några kvällar, och gryningar och dagar




Upphovsmännen Junsjö-Dahlman har faktiskt två låtar med på listan. De har uppenbarligen träffat något. Den 15 november är en mycket bra låt. Den nådde in på listan (plats 35).

Men här tar vi steget bortanför.

Som alltid är det legeringen av text och musik och röst det handlar om.
I yttersta mening samklangen.

Men nu börjar vi som redan skrivet nå den nivå på listan dår jag får svårt att analysera och övergår till att bara känna.
Man närmar sig ljusets hastighet och vanliga samband upplöses.

Ju högre vi når på listan, desto svårare har jag alltså att finna något att tillägga. Det är själva essensen av bra: som säger allt.

Och det är klart att platserna kanske kunde vara utbytbara. Det är något kvantmekaniskt över hela uppställningen här. Först när jag skriver ser jag vad jag skriver. Först när jag lyssnar hör jag. Först när jag ser.
Först och sist.

Men än så törs jag hoppas
jag törs glädja mig och önska…

Det här är en sådan där låt som man först inte riktigt hör. Men sedan stannar man upp i steget, säger: vänta lite. Lyssnar en gång till.
Och sedan vet man något som man inte visste förut.

Om tillvaron, om sig själv, om natten som långsamt går mot morgon.


Plats 9: Natt mot morgon



_____________________________________________________________

Edit februari 2012: Nu också på Youtube:

10. Didos klagan

”Den vackraste arian i operalitteraturen” skrev Gösta Oswald.
Och från min okunniga horisont har jag svårt att säga emot.

eller:

Livets sista stegring in i döden.

When I am laid
Am laid in earth

Det finns en rad versioner där ute.
Gösta O och jag är uppenbarligen inte ensamma.

Det förs ibland en inflammerad diskussion om de olika versionernas och sångerskornas företräden, som (alltför) ofta liknar den man kan möta på fotbollsforum.

Min personliga favoritversion är den med Vera Soukupova, mest kanske för att det var den första jag riktigt hörde.
Den kan jag inte hitta.

Men både Jessye Norman och Emma Kirkby gör väl ifrån sig, var och en på sitt vis, Kirkby kanske mer trogen vad samtiden tror sig veta om dåtiden, Norman med något mera dramatik.

Jag är också ganska förtjust i denna matter-of-fact-version från BBC, även om ms Krogius och hennes dirigent verkar ha lite bråttom igenom den:

Och tvärs över Kölen kan man höra man detta, inte dumt alls:

Remember me
Remember me
Remember me
But oh, forget my fate

Det finns som sagt en hel rad versioner. Sök på ”Dido´s Lament”.

Hela operan är hörvärd.
Avslutningen With drooping wings låter minst trehundra år yngre än vad den är.


Plats 10: Didos klagan.





                                                                               Vad handlar det om?

Tio låtar kvar

Tio låtar kvar.

Och ja, det är tio låtar i samma stil; melankoliska, med ett eller några stänk av bitterhet – inte den förgrämda sorten men den som ger skärpa. Som sanningen.

De är inga hits – utom kanske en av dem, i sin alldeles speciella genre. Ett par är ändå någorlunda hyfsat kända, framförda av någorlunda kända artister.

Men jag märker nu att orden börjar bli mer svårfunna. Inte för att jag har tröttnat eller slitit ut dem, snarare för att dessa sånger är så centrala i min tillvaro att jag har svårt att komma åt ”hur” och ”var” och ”varför”.
Spegeln vrider sig ur händerna.

Ibland tänker jag att det är samma låt, bara i olika tappningar.
Ibland tänkar jag att det är jag. Ibland någon annan, något annat.

Men det är ju bara en lista.

Fast…

11. Gåte ved gåte

Det mesta som jag har att säga om Kari Bremnes har jag redan sagt.

Utom att: Den här låten är min favorit.
De flesta dagar.

(Andra dagar är det kanske ändå Folk i Husan. Även detta har jag redan skrivit)

Det är naturligtvis allra mest på textens poetiska styrka som denna låt placerar sig.

Vi skulle begynt på nytt
skulle øvd oss litt før livet blei alvorlig
Skulle visst hva som gjør ondt
og hva som gjør nesten usårlig
hvor vi skal hente ei tru
Hva som er blindvei og hva som er bru
Hva vi skal drep og hva vi skal beskytt
Vi skulle begynt på nytt

Tillägnat alla som någon gång prövat att begynne på nytt, med den djupnande glädje och smärta det ger, den svåra hemkomsten, i livet, i närheten, i närvaron.
Och alla som inte gjort det: vi skulle begynt på nytt

Det är orden.

Men det är också och alltid Kari Bremnes sätt att sjunga, hennes sätt att bära orden och låta dem bära, det oförlikneligt självklara med vilket dessa ord utsägs.

Være hos hverandre ganske stille
Være den du innest inne ville
Ikkje snakke, ikkje flire, ikkje gråte
Være bare gåte ved gåte

Som i allt som är riktigt bra; sammansmältningen.
Konst kommer av kunna.
Och Kari Bremnes kan.

Som få andra.



På plats 11: Gåte ved gåte



                                                                               Vad handlar det om?

Strössel 8b - I skuggan, forts

Ett blogginlägg bör inte bli för långt.
Berättelsen om sånger kan bli oändligt lång.
Min, din, andras, allas.

Därför fick jag klippa av. Annars är dettta egentligen bara fortsättningen av berättelsen om sångerna som kom lite i skuggan. Det som är den näst bästa eller tredje bästa eller -

De som fortfarande får en att stanna upp, minnas eller glömma, att le eller att gråta.
Minnesvärda - och ihågkomna.
Men lite bakom några andra, som är ännu lite (eller mycket) bättre.

Så ungefär.

Jag lovade något i utkanten av francofonin.
Först från det platta landet:




Les vieux är redan nämnd men tål att nämnas igen. Ces gens-la också. Liksom La chanson de vieux amants.
Marieke glömde jag kanske att länka upp förra gången. Flera versioner finns.

Det finns också flera sånger.
Prochain amour, till exempel. Eller Mon pere disait.
Starka på var sitt sätt är också La colombe och Jef.

Men Brel är inte alltid Brel. Och ändå...

 (JB:s egen version, eller en av dem, här)

Över Atlanten.

Annorstädes har jag nämnt hur 1967 en kanadensisk författare och sångare dök upp vid horisonten, förmedlad av Noel Harrison först.

Det var Suzanne förstås. De första åren där var det mycket Suzanne. Men hela den första skivan svepte ju sig om en som röken från det tunna gröna stearinljuset.
Och inte minst:



I think your playing far too rough, for a lady who´s been to the moon.


Till sist är det ändå en något senare sång som ligger ännu närmare

Den var oerhört nära att komma med på den riktiga listan.

Cohens oeuvre är i mycket en helhet, och det är sällan som enskilda låtar står ut så mycket, även om det alltså finns några som sitter lite närmare i hjärtats mörker.

Utöver de nämnda ochså till exempel Night comes on.
Men The captain från samma skiva verkar faktiskt inte finnas på Youtube i skivans original.

Joan of Arc håller ju alltid.
Och så finns det två rader från Anthem som liksom i förbigående förklarar alltihop : There´s a crack in eveything, that´s where the light gets in.

Och så Priests, den bästa sång Cohen aldrig spelat in (eller åtm gett ut). Här med Judy Collins på Spotify.

Den finns också i en version med AlbionDavid som är en ganska intressant Youtube-cover-artist; framför allt har han god smak.

Om lovsånger och gudarop lika lite som tidigare om katter.


Det var följeslagarna till plats 20 och 22 det. Bland annat


Det fanns ju en annan hjälte på plats 26 också.



Det går knappt att räkna hur många versioner det finns av olika Springsteen-låtar där ute. En annan fin version av The River finns här.

Många liveversioner, men ibland föredrar man faktiskt skivan: Lost in the flood. Ibland är det hugget som stucket: Jungleland.


Som jag skrev på plats 37 skulle nästan vad som helst från Nicos Marble Index kunna passa.



eller:



Men det finns även några fina träffar annorstädes. Nico var en de första, möjligen den allra första, som spelade in Jackson Browne.

Somewhere there´s a feather är bra. The fairest of the seasons är riktigt bra.

Nico gjorde också en riktigt riktigt bra version av Bowies Heroes, där hon liksom plockar fram en velvetundergroundsk kvalitet som Bowie kanske siktade mot, kanske inte.



Även poeten på plats 33 har fler fullträffar.



Skomakarvals har den svårglömda bilden av "Josefssons pojk". Och en del andra kvaliteter därutöver.

Och Trasten. En besvärjelse i frostens tid.

På snespår är rätt oemotståndlig i sin berättarglädje och ett lyckat exempel på tolkning, när man tar låten någon helt annanstans än den ursprungliga texten var.


Dylan ja. Jag vet att Dylan redan är genomgången.
Men i alla fall:

(Fast originalet är bättre. Mycket bättre. Det tycks dock som hr Zimmerman har låtit rensa ut det från nätet. Undrar vad det kan bero på?)

Jag såg dig i himlen,
jag låg på en strand
Så jag sträcktes ut
men kvävdes av sand
Hur du kom till mig,
hur du försvann:
så ofta långt borta
Så nära ibland

                                                                               Vad handlar det om?

Strössel 8 - i skuggan av

Det finns ju en massa låtar med favoritartister som också är bra, fast inte lika bra, inte riktigt lika bra.
Som kanske hamnat i skuggan av en annan.
Som helt enkelt bara är den näst bästa eller tredje bästa eller nåt.

Det skulle också se mycket egendomligt ut om listan bara upptog sådär fyra artister. Inte riktigt sant och inte riktigt ”rättvist”, fast nu ingen rättvisa finns i denna värld (och knappast i några andra heller).

Om Dylan är redan talat.

Så har vi några grabbar som heter Stewart.



And Mandi and I stood and stared at he overcast sky…

Trains finns bara på Spotify. och Coldest winter in memory bara i en ganska rasslig (men kul) live-version på youtube.
 /Edit   Nu finns Coldest Winter här/
/och Trains finns här/

They may have the numbers, but it´s Charles shall have the day


Beleeka Doodle Day och England 1915 har vi ju redan mött.

Vad mera?
Det finns argument för Clifton in the rain, Love Chronicles, Apple Cider Reconstitution, Old Admirals, Last Day of June 1934 och några till. Roads to Moscow, kanske. Samuel Oh How You´ve changed. Gethsemane again.
Laughing into 1939.
Många finns det.

Om katter absolut ingenting.


Men det finns fler som heter Stewart



They were standing in line at the Bank of America, nobody spoke, they were in the house of God.

Och alltid, alltid: Oldest living son. Det är mer än den personliga erfarenheten i ämnet. Det är blandningen av självklarhet och mystik, och hur tiden stiger in i berättelsen, liksom i förbigående; tre minuters musik och hela världen finns där bakom.

Naturligtvis The last campaign.

Skjut alla vargar
Och vad har vi kvar?
Hejda vårt vatten
Och vad har vi kvar

Eller kärleken: Bringing down the moon.
Långsamt ser vi vår lonesome picker vandra iväg.

Och apropå lonesome pickers:



En alternativ version finns här.

För alla som undrar var vi är har Neil haft svaret klart i närmare ett halvsekel:



Fast Neil Young skulle ju egentligen inte vara med här. Han har ju faktiskt ingen sång på listan. Och inte de närmaste följande artisterna heller.
Nå, av Sanning och Konsekvens väljer jag Sanning. Nu är det så här. Och just nu är vi hos Neil Young.
Elller kanske hos Buffalo Springfield.
För vad nu det kan vara värt.

Samma sång dyker upp gång på gång (av Broken Arrow finns också ett antal intressanta senare versioner, inkl live-versioner från i år).

Naturligtvis Expecting to fly. Smärtans uttryck.
Neil Young har aldrig varit exakthetens apostel. Men här är han det: Exakt så. På intet annat vis.

För fyrtio år sedan hade Country Girl varit nånstans i toppen på listan. En vacker melodi, en text mellan svidande och svindlande - och naturligtvis en flicka.
Oändligt länge sedan.

Och i samma sällskap, och på samma tema:


(Songs for beginners är en liten pärla till skiva, f.ö.)

Här skulle det ligga nära till hands att fortsätta med Joni Mitchells ”Willy”, men den är inte riktigt i nivå.
Att Joni liksom Neil inte riktigt hör hemma här, eftersom hon egendomligt nog saknas på listan, bortser vi ifrån.
Även han har f.ö. skrivit en låt om henne, det visste inte jag förrän härom dagen.



Roses blue, Rainy night house, A case of you, Songs to aging children är några andra kandidater.

Och kanske alldeles särskilt Urge for going.


Tvärs över scenen från den kontrollerade och eviga Joni finns det tragiskt sorglösa fyrverkeri som var Syd Barrett. Vi har ju redan träffat Emily.
Men det fanns mer



Eller: Golden hair. Barrett meets Joyce.

Och nästan vad som helst från andra LP:n, t.ex. denna.

Och tidigare än så, de där PF-singlarna från 67.
Först Arnold Layne. Sedan Emily ja, och i den mörknande hösten Apples and Oranges.
Där Syd finner det enda ord som kan rimma på "supermarket stores".

Och sedan som ett ssta fyrverkeriuppflammande från PF-eran: Jugband blues.


En som i likhet med Barrett försvann från scenen – men faktiskt kom tillbaka - var den gåtfulle Tom Rapp.

Efter ett par strålande skivor med varierande konstellationer under namnet Pearls Before Swine och ett par soloalbum försvann han under horisonten nån gång mot slutet av sjuttiotalet.

Bisarra rykten gick bland de inte så många men ofta desto mer hängivna fansen. Ett av dem var att han arbetade som dödgrävare i Italien.
Det passade på något sätt in på hans persona. Död, förgängelse, det gamla Europa.

Men det var inte sant, förstås.
Det var inte sant att han var död heller.
I själva verket jobbade han som advokat.
Gitarren låg under sängen.

Men nån gång på 90-talet började han spela igen, och skivan Journal of the plague year var en fullvärdig återkomst.



Rapp kommer från en småstad i Minnesota. Sådana har fostrat även andra namn på listan.
Två låtar dyker upp bland de 37 – Space har vi redan hört på 12:e plats.

Men det fanns några fler som var väldigt nära, snuddande nära:
Snow Queen är alltid nära, nära. Berättelsen med sin återhållna sorg och återhållna vrede får mig att tänka på Nico.
Och på oss alla:
We must touch each other in our blindness

Guardian Angel var den första av Rapps sånger jag hörde. Den har stannat kvar.
På skivan står det att den är inspelad i Guadalajara 1929. Det tror jag inte riktigt på. Den är mer tidlös än så.

För att komma från det lantliga Minnesota ger Rapp ett väldigt europeiskt intryck.
Som till exempel i sången om flickan från en liten stad nära Turin, och hennes upplevelser i utkanten av det stora kriget

It saw the 14-18 war heter det för övrigt i en annan sång här i skuggan, Beaus The painted vase.

Beau, CJT Midgely, vars starkaste låt återfinns på listans tjugosjunde plats är också mannen bakom medelåldermannens igenkänningshymn The wine was sweeter then och annat som meddelats i ett redaktionellt tillägg 21 oktober.

Sedan jag skrev det har även Creation kommit på plats. Lyssna t.ex. på rysaren Nine minutes eller dansande vackra The once was a time.


To be continued - fr.a. med två namn i utkanten av francofonin...


                                                                               Vad handlar det om?