En definition på en klassiker är en låt som står sig ännu efter en generation. Det är ett av skälen till att det är så få riktigt nya låtar på den här listan; det handlar alltså inte bara om att jag är en bakåtblickande stofil.
Men några små undantag finns det. Ett av dem är den ena låten på plats 13 – observera alltså inte ”som delar plats 13” utan ”på plats 13”. En delad plats skulle ju innebära att det var tomt på plats 14, eller hur.
Och det är det ju inte.
Nej, på trettonde plats ligger helt enkelt Wedding Song. Men den finns i två helt olika utföranden – olika melodier, olika text, olika upphovsmän.
Men den som lyssnar närmare skall finna att de båda sångerna har mer än titeln gemensamt.
Mer – och liksom ofrånkomligen inbyggt i titelns förutsättningar och ram.
Ett erbjudande om liv och en vädjan om att dela.
Och ett absolut, som suger in allt det förflutna och slungar det mot den gemensamma framtiden.
En rak och enkel melodi.
En totalt ärlig framställning.
Ett liv, utlagt.
Det möjliga, det möjligas seger.
Den ena är Bob Dylans klassiker, från den ojämna men underskattade LP:n Planet waves.
Den kan man höra här på Spotify. Och åtminstone i januari 2016här på youtube, (i en lite speciell liveversion.)
Första gången jag hörde den började jag gråta.
Ohejdbart.
Jag vet fortfarande inte varför.
Sedermera gjorde jag en mycket fri tolkning till svenska, som är en av mina relativt få publicerade dikter, se nedan.
Den andra sången är Andy Johnson Explosions variant.
Den hör du här
Dess intensiva vädjan: Promise me you wont change.
Dess enkla klara liksom oundvikliga melodi.
De vibrationer den skapar i själen hos den som någonsin älskat, som någonsin velat dela sin liv med någon.
Dess förening av kropp och själ.
Inte heller denna sång är purfärsk, jag tror faktiskt inte den är från detta årtusende. Fast närapå - 1999?
Det finns för övrigt ingen Andy Johnson i bandet. Men det var det väl ingen som trodde.
Det är uppenbarligen inte BARA jag som gillar den:
(Fast jag skulle ha trott att det var en annan sorts brudpar som valde Andy Johnson Explosion för bröllopsvalsen) /Edit - borta nu - det var tråkigt/
Kärlekslåt efter Bobby D (långt efter)
"Du är mer än galenskap och mer än gamla skor
mer än trottoarer och mer än vad du tror
mer än irländsk whiskey & undervattenstid
och du är mycket mer för mig än Trollkarlen från Id
Jag älskar dig som smultronsaft & schackspel utan torn
som en månskensmiddag och vals på engelskt horn
som spettekaksruiner & som en vattenpuss
och flockar av kaniner, och som en ljusblå buss
som ett brev på posten och som en cykeltur
som röken ur en skorsten och fiskar i en bur
mer än katedraler och såg vid såg jag såg
över alla under och mer än pendeltåg
mer än metaforer och spår i våt cement
mer än salt i såren och innan det har hänt
mer än August Strindberg & mer än rimmat fläsk
som ett moln på himlen & mer än Torne träsk
mer än plastspiraler och mer än Svenska Ord
som holländska kanaler och mer än pingisbord
som en våt november och mer än BLM
innan du har vaknat och när du kommer hem
som en vit tornado & mer än sötsur sås
mer än avocado och mer än Alingsås
mer än drontens kvitter och mer än La Rochelle
som Camparibitter, och nästan varje kväll
mer än gamla minnen och mer än rysk roulette
- även om jag vinner - och utan sans och vett
Mer än allt mitt vansinne, och lättare än luft
Från mitt sjätte sinne - och bortom allt förnuft"
En gång, en trött dag i Rom, efter lång vandring genom den dammiga stenstaden.
En ungdomskör utanför Santa Maria Maggiore.
Och den här sången.
Och många andra gånger
Reggio sommaren 1960 är ettsorts italienskt Ådalen -31.
Den 7 juli sköts fem demonstrerande arbetare ihjäl - alla deras namn räknas upp i sången: Lauro Farioli, Ovidio Franchi, Afro Tondelli, Maurino Serri, Emilio Reverberi, A diciainove anni e morto Ovidio Franchi...
Det var kulmen på oroliga veckor, som började med protester mot den reaktionära Tambroni-regeringen, som hade tillträtt samma vår, en kristdemokratisk regering som kunde tillträda bara med stöd av nyfascisterna i MSI och gick ut med ett hårt lag-och-ordning-program.
Protesterna utlöstes framför allt av att nyfascisterna fick tillstånd att förlägga sin partikongress till ”partisanstaden” Genua, något som uppfattades som en provokation.
Detta var bara femton år efter världskrigets slut och fascismens slutliga fall i Italien, måste man hålla i minnet. Det var inte historia då, det var nyss förfluten samtid.
Alla de dödade, även den nittonårige Ovidio Franchi, var födda under Mussolinis tid.
Oron spred sig över norra Italien och Tambroni beslöt sig för att sätta hårt mot hårt och ge ordningsmakten order att skjuta skarpt.
Fler än de fem i Reggio dödades under protesterna, men det var om dem som Fausto Amodei skrev denna sång, och det var också den händelsen mer än något annat som tvingade Tambroni att inom kort avgå.
Det var länge sedan och nyss, och är en del av den bild som krävs för att förstå de motsättningar mellan höger och vänster som ännu råder i Italien.
För mig var sången en uppenbarelse, musikaliskt, poetiskt och politiskt, när jag hörde den först med Duo di Piadena i slutet av 1970-talet. Den verisionen saknas på nätet, men den som spelas ovan ger någonting liknande.
Sången förblir den samma.
Och som sagt, en dag vid Santa Maria Maggiore, efter en trött dammig törstig vandring genom halva Rom, hörde jag en ungsocialistisk ungdomskör framföra den.
Som en ljud-hägring genom och över stadens brus.
Som förde mig genom den bittra berättelsen, fram till slutstrofens nästan apokalyptiska lyft:
Morti di Reggio Emilia, uscite dalla fossa, fuori a cantar con noi Bandiera rossa, fuori a cantar con noi Bandiera rossa!
1994 var Ungern för första gången med i Eurovisionsschlagern. Och kom fyra, med denna vackra melodi. Var med i racet om förstaplats ett kortare tag, vill jag minnas.
(I sammanhanget likaledes färska Polen gjorde ännu bättre ifrån sig – den också hyfsat minnesvärda To nie ja kom tvåa. )
Vem som vann har jag glömt, men det var väl på den tiden då Irland alltid tog hem det?
Friderikas melodi fastnade i alla fall.
Och blev kvar.
Och kvar.
Hemkänslan i den goda men ibland något förvirrande staden B bidrog kanske, och jag tillhör de konstiga människor som kan finna det ungerska språket vackert med sin ovana melodi och sina nyanserade svårfångade volkalljud.
Och naturligtvis handlar det om tonerna.
Titeln Kinek mondjam el vétkeimet översattes till engelska som ”Who will be there” men jag har ingen aning om huvurvida det är en någorlunda rimlig översättning av hela eller delar av frasen, eller om det bara är en sångbar engelsk text som till äventyrs kan vara helt annan än det ungerska originalet.
Min ungerska är inget vidare. Det låter som om hon sjunger ”kettö”, dvs ”två”, på väg mot refrängen, men två av vad?
Någonstans sjunger hon om barn – gyermek – också, tror jag. Men min ungerska är som sagt väldigt rudimentär. Ber alla ungerskspråkiga läsare om ursäkt för alla accenter som kan ha hamnat fel. Jag vet att de är högst betydelsebärande, inte bara någonsorts grafisk utsmyckning som i svenska.
Men. I alla fall.
Strunt i det. Man måste inte alltid förstå.
Melodin är fin, Friderika sjunger bra och liksom rättframt sakligt vackert.
Och orden är vackra som ornament, som arabesker, som smycken.
Som musik.
Något liknande gäller även för en annan Friderika-favorit: Edenkert
Där vet jag dock att titeln betyder Edens trädgård, och ordet ”igen” som återkommer ett antal gånger är helt enkelt ungerska för ”ja”.
Katalogen är annars ganska ojämn, så långt jag satt mig in i det.
En hel del slätstruken schlager (och en del kristligt, tycker jag mig förstå)(fast det är fortfarande det där med den begränsade kunskapen i ungerska).
Och så plötsligt små fullträffar.
Med denna melodi som oöverträffad höjdpunkt.
Plats 15: Bayer Friderika - Kinek mondjam el vetkeimet
En kärlekssång till Dublin, en hyllning till Phil Lynott och en elegi över tidens obevekliga gång. Way back then we thought we were all so outstanding.
Dr Strangely Strange har försett oss med många vackra, egensinniga och förvirrande stycken.
Här är det skönheten som dominerar och egensinnet är nedtonat.
Sorgen driver som ett dis över utsikten från Howth Hill.
Och det är time to let that old black eagle free
Hur skall man egentligen beskriva Dr Strangely Strange? Det går nog inte. Psykedelisk irländsk folkmusik med en smula jazzton och många lekfulla infall, med texter ägnade just därtill.
Kanske
A baker in Ferrara Thought he was composed of butter And dareth not sit in the sun or come near the fire For fear of being melted
Att de dessutom samarbetade med en purung hårdrockshjälte i vardande (Gary Moore) kompletterar liksom bilden på ett lagom komplicerande sätt.
Just den här låten är dock – således - lite annorlunda; enklare, sorgsnare, mer fylld av saknad än av lust.
Jag börjar inse att det finns en viss tendens i den riktningen på denna lista.
Nå, det är ju så livet är.
DSS är ett paradexempel på band som varken är riktigt kända eller totalt obskyra.
I begränsade kretsar är de kult, särskilt sedan de återvänt till scenen på allvar i samband med den tredje skivan ”That difficult third album” som kom 25 år efter den andra.
Det är där man hittar Epilog.
Inte på Youtube, där dock en del av låtarna från första skiva finns:
En definition på en klassiker är en låt som står sig ännu efter en generation. Det är ett av skälen till att det är så få riktigt nya låtar på den här listan; det handlar alltså inte bara om att jag är en bakåtblickande stofil. (text till plats 13)
Så finns det några lösa låtar från olika tider som inte passar in i någon kategori.
De är inte gamla 60-talsminnen.
De är inte exempel på bra material från artistfavoriter som bara inte riktigt räckte till.
De är inte ens de där nästan-lika-bra från artister som redan har en eller par låtar på listan.
Det handlar således om enstaka minnesvärda låtar, som fanns med i diskussionen, och som i en parallell värld eller kanske bara en annan dag – eller åtminstone ett annat år, ett tidigare år, för det skall medges att vi rör oss mot det förgångna här – kunde ha kommit med på listan.
Vi talar om väldigt bra låtar. Vi talar om slitstarka favoriter. Vi talar om klassiker.
Som bara inte nådde riktigt ända fram.
Som den här. Nio och en halv minut av ren närvaro /Edit nov 14 - tyvärr oåtkomlig just nu.../.
/...Jomen, här är den igen + lite till./
Chapman har gjort flera bra saker, men ingenting riktigt liknande. Aviator stiger liksom ut ur tiden, in i tillvaron. Eller om det är tvärtom.
Och bara inledningsraden: Desperation sits just like a friend upon the floor…
Jag mins hur en god vän i gymnasiet blev så förtjust i den raden att han smög in den i en uppsats.
Allt är inte lika gammalt förstås
Skivversionen är nog snäppet bättre, men vad fasen.
Tack till Birgitta A som pekade på Caroline Herring.
Det kunde varit till exempel MGM Grand också med dess flygande panorering över öknen och staden, och dess kunskap om hur hjärtan rör sig.
Men Magnolias bär också på en kunskap av den där sorten som man bara först efter hand blir varse. Om den finns i melodin i första hand eller också i texten kan jag inte säga. Den finns.
Och växer.
We´ll hatchet down the window if we have to, and stand and watch together till the morning
Och på tal om gränstrakterna mellan country, folk och rock. Varje gång vi kör till Hogdal, och svänger av vid Noran – eller numera något före, vid det förvirrade och måttligt inbjudande virrvarr som är Tönnebro – nåväl varje gång vi svängt av där och kör mot nordväst på 83:an, så spelar vi Grievous Angel.
Resan är inte på riktigt om man glömmer det; då kommer man aldrig riktigt fram.
Men det händer inte. Svängen vid Noran är Gram och Emmylou, så är det.
Sedan hör vi på Grillbaren och Farväl till Katalonien och då är man redan snart i Kilafors, i alla fall förbi Skog. Twenty thousand miles I went down, down, down, and they all brought me straight back home to you…
Från en helt annan förfluten värld:
Maddy Priors röst.
Hennes tvära kast, med bibehållen styrka och bibehållen klarhet. Hennes säkerhet.
Och så de där gitarrerna som tar oss långt långt från folkmusikrötterna och ändå djupt in ibland dem.
Steeleye Span var alltid ett band som kunde överraska. Och samtidigt alltid leverera.
Aldrig bättre än här.
Många gånger bra. Riktigt bra. Men aldrig bättre än så här.
Har man sagt A, så får man väl fortsätta en smula framåt i alfabetet, och från Steeleye Span hamnar vi oundvikligen hos Fairport. Sloth är nära de 37, svidande skimrande flimrande vinande nära –
Swarbs röst, så långt från Maddy Prior man kan komma i genren men med all äkthet som finns att uppbringa, och Thompsons kontrasterande, muntertsorgsna.
Och deras samspel i instrumentalpartierna in och ut i melodin, gitarr och fiol, fiol och gitarr, möten och skilsmässor, sanning och djupare sanning, rörelse utan riktning eller riktning utan rörelse, man vet inte. Inte längre
Vackert är det. And the war has begun
Det engelska ordet haunting kommer till ytan.
(edit 1.6: Youtube har tagit bort klippet. En ganska bra liveversion från senare år finns här. Originalet på Spotify här. Och en spännande sen version med upphovsmännen här.)
Här skulle jag vilja inflika Scaffolds Life is far too fast, en liten dysterglad melodi om tidens gång, så långt från de skojfriska 60-tals singlarna om Lily the Pink och andra dylika figurer som tänkas kan. Men den står inte att uppbringa.
Jag kan skicka en fil till den som vill.
Nå, Sloth pågår ju i nio minuter så vi får fortsätta att lyssna till den.
Annars finns ju alltid Poet & the one man band, som lånat sitt namn från en Paul Simon-sång men inte mycket annat.
Den långa första vintern på 70-talet innehöll många saker inneslutna i sitt mörker; bland annat den här sången:
Något senare i folkmusikhistorien, och något tidigare i den verkliga historien:
En påminnelse om de hundratusentals män som lades till vila på the fields of France.
Och som författaren Eric Bogle konstaterar i följande sång, it has happened again and again and again and again...
Här med June Tabor; det finns en rad fina versioner.
Västfrontens slagmarker är fortfarande en bister upplevelse efter nära hundra år.
Man blir inte glad vid Douaumont.
Sången idylliserar inte, heroiserar inte, försöker inte blanda bort korten.
Men stänger inte ute heller.
Vidare på historietemat.
James Keelaghans Cold Missouri Waters bygger på en faktisk händelse, kallad Tha Mann Gulch Fire; finns att läsa om på nätet. Kring detta dystra minne har Keelaghan bygget en vacker berättelse om ansvar och skuld och samvete.
Och död.
Här i Richard Shindells version.
Från det kollektiva minnet till den individuella hävdelsen.
Det finns en liveversion från TV också, tyvärr något överstyrd inspelning men med en genomträngande inlevelse. Såg programmet när det var nytt och glömmer det aldrig.
Men alla solitärer är alltså inte riktigt lika gamla.
Alla är inte som ekar som som stått i femhundra år (”it takes such a long long time for trees like that grow”).
Now to me everything else sounds like a lie….
Och till sist avskedet. Mötet och avskedet. Återseendet och avskedet.
Saknadens närvaro i allt.
Egentligen en aria ur Madame Butterfly, men i Mary Hopkins händer något annat.
Inte mer, inte mindre: annat.
En sång om längtan, redan laddad med all besvikelse som längtan innehåller – vare sig den sviks (som i Butterflys fall) eller går i uppfyllelse.
Och spegelvänt all den tillit som ändå finns: It´ll all come to pass as I tell you
Historien är förstås djupt tragisk. Jag tror att det var Stephen Fry som sade ”All Puccini operas are the same: ”Young girl falls in love. Is unhappy. Dies”.
”Att Hopkin inte är Maria Callas – bara nästan... - är ingen nackdel, hon gör en låt av en aria” har jag visst redan skrivit på den andra bloggen.
Det gäller fortfarande. Den här versionen växer ut över opera- och ariaformatet.
Paradoxen är att den nästan har mera sammanhang som enskild sång, där vi lyssnare får fylla i framåt och bakåt, än som ett aria-avsnitt i en föreställning, där sopranen liksom stiger fram till scenkanten och vill övertyga oss. Un bel di är en operafavorit. One fine day är en av de stora låtarna.
Ibland när jag tittar på listan är det flera jag saknar än återfinner.
Hur kan till exempel Sandy Denny inte finnas på listan, annat än som låtskrivare och med-på-ett-hörn? Hur kan Jackson Browne vara helt förbigången? Varihelvete är Nick Drake och Kate Wolf?
Neil Young, någon? Phil Ochs! (fast det är nog ett handhavandefel vid konstruktionen, jag misstänker att åtminstone Crucifixion skulle varit med.) Bruce Murdoch, min vän Bruce Murdoch. Janis Ian. Van Morrison. Jag har fler LP-skivor med Van Morrison än med någon annan artist men här är han visst inte med. Peter Hammill. Incredible String Band. Earth Opera. Peter Daltrey.
Men nu handlar det ju om låtar.
Artislistan blir en annan gång.
Men OK – vi ger dem var sin chans.
Sandy har vi ju ändå mött på plats 18.
Vem sedan? Jackson Browne, var det. Många låtar att välja på. Kanske älskar jag mest de tidiga Fairest of the seasons och Somewhere there´s a feather, men då i Nicos versioner. Steve Noonans Shadow Dream Song är inte dum heller.
Jacksons egna upplagor känns nästan lite tafatta i jämförelse, åtminstone ofärdiga. Inget under att The Nina Demos blev liggande, kanske.
Så när det kommer till mannen själv handlar det främst om tredje LP:n Late for the sky. Hela den första sidan är så… …bra.
Men det handlar om någonsorts helhet där ingen av låtarna riktigt står ut. Det står mellan titelmelodin och Farther on, tror jag. Fast Fountain of Sorrow är ju också bra.
Och The late show sluter helheten så perfekt.
Äsch jag vet inte.
Kanske skulle man ta Sleep´s dark and silent gate istället?
Eller…
Nick Drake är lika svår.
Five Leaves Left är en av de absolut finaste skivor som har givits ut, och Pink Moon är också en lysande skiva – Bryter Layter är jag inte riktigt lika fäst vid även om den förstås slår ut mycket annat.
Men återigen, helheten. Ingen enskild låt står fram, eller kanske alla gör det.
Hjulet snurrar och stannar på:
Kate. Kate Wolf.
Borta och saknad redan när jag hittade henne, med Nanci Griffiths och nätets hjälp.
På något vis måste Kate W vara släkt med John Stewart. Det är än en gång dendär speficika kvalitén: det kunde inte vara på något annat sätt.
Green Eyes.
Neil Young, var det.
Problemet med den mannen är inte bara att han är så jäkla produktiv och har varit med så länge.
Det är också att hans verk drar åt så många håll. Jag menar – Broken Arrow, Here we are in the years, Down by the river, Running dry…
Och då handlar det om en avgränsad period på ett par år.
Jag måste nog ändå lyfta fram Running Dry.
För att den är så annorlunda. Som längst ifrån det som alla vet om Neil Young. Bara det att det bärande instrumentet inte är en elektrisk gitarr, inte en akustisk gitarr, inte ens ett piano, utan en elektrisk violin - som inte ens Neil själv spelar, utan en snubbe vid namn Bobby Notkoff.
En violin som svider av skönhet, alldeles som melodin gör, och så en text som balanserar just hitom.
Jag bär visserligen alltid med mig Down by the river också, efter att för länge länge sedan ha hört en sanslös liveversion med Young och Stills i duell. Men det blir Running Dry:
Phil Ochs.Visst tusan borde Cucifixion ha varit med på listan. Det blev tydligen något fel där.
Några rader om Phil O till den 70årsdag han aldrig fick uppleva har jag skrivit här, och där finns också Crucifixion (och Changes).
Men minns också denna, här i ned-arrad liveversion
Och så Bruce.
Jag har lite svårt att ta till mig att jag står i fortlöpande kontakt med Bruce Murdoch. Bruce Murdoch!
Jag ser bilden på honom där på omslaget till Singer Songwriter Project, lite nonchalant och mycket 17-årig lutad mot en dörrpost, bredvid Richard Farina och David Blue. De var de grabbarna han hängde med då.
Och jag hör de rasande bittra och rasande vackra styckena från 33 1/3 Revolutions…
Och så funderar jag över de små mailen som kommer från Ormston, Qb.
Tyvärr finns inte särskilt många av Bruces sånger på Youtube (att inte tala om Spotify…), varken de nya eller gamla, och tyvärr inte den finaste av dem alla, Angela.
Men en sång till samma dam finns där i alla fall: /fanns... Vi får ta denna från samma skiva: /
Tack, Bruce!
/edit - Nu finns den!/
Tack igen, Bruce!
Janis Ian.
Vad som helst från “Between the lines". Men allra mest denna:
(skivversionen numera borta - här en helt OK liveupplaga)
Eller Tea & Sympathy, The Come-on, Between the lines, Lovers lullaby…
Det finns några låtar på andra skivor också, Stars, Snowbird m fl, men inget når den skivan. Om bloggen handlade om skivor istf låtar…
…så skulle den inledas med antingen Astral Weeks…
eller Appaloosa:
…men varken Morrison eller Compton lyckades krångla sig in på listan.
Avsikten med denna strösselsida är att visa att de är i gott sällskap.
En i det sällskapet, ännu en som har gjort en av tidernas bästa LP-skivor, och ändå inte dyker upp bland de 37, är Peter Hammill. Vi har träffat honom som mannen bakom People you were going to, då utklädd till Van der Graaf Generator, men hans stora stund är Over:
Än en gång är svårigheten att bryta ut något ur ett helgjutet stycke. Jag valde Time Heals (här i en tät liveupplaga), för att slå an en något mer optimistisk ton än skivan ger i sin helhet…
The Edinboro lads – Incredible String Band. Dem kunde man skriva en hel bok om. Men det är redan gjort, jag fick den i present för en del år sedan av en vänligt sinnad vän.
Stepping out of the grey day she came.
Earth Opera gör det åtminstone enkelt. Av tänkbara favoriter finns bara en åtkomlig, och jag tror det är den som jag numera älskar mest. 1968 var det Dreamless. Men i dag är det The Child Bride.
Om Peter Daltrey har jag redan skrivit annorstädes. Där finns Tambourine Days, men tyvärr hittar jag ingenstans den ännu finare Diamonds Everywhere som annars skulle ha fått representera Daltrey här.
I en tidigare strösseltext om 60-talet återfinns Kaleidoscopes Flight from Ashyia, och jag tror att jag nämnde även den här låten:
Och ja, just det, Joni Mitchell. Och Harvey Andrews. Tim Buckley. Gordon Lightfoot. Dave Cousins. Richard Thompson...
Kjell Höglund. Magna Carta.
Och de andra.
(bortse gärna från den töntiga bilden) På Spotify här.
Så är Sandy med på ett hörn i alla fall.
Men jag älskar alltså mest den här norska versionen, delvis i sviterna av en fin resa uppe i Nordnorge en sommar i början av århundradet, när den var en del av soundtracket – tillsammans med så disparata saker som Thåströms Djävulen & jag och Anna Oxas Tutto e un attimo.
Men den står sig fint i sig utan dessa minnen.
Lynni T tar mer fasta på ilskan än Sandy själv, och definitivt mer än Carin Kjellman gör i den svenska versionen (som tyvärr är alldeles oåtkomlig på nätet), där handlar det mer om ”en vacker klockren röst”.
Æ kunn ha sagt at gresset e grønt og friskt om vi kløyv over bakka å fjell Men æ når jo aldri inn te dæ og no orke æ`kje held på hell
Och så besvikelsen som ilskan bottnar i: Ein gang va ord som ein gave, medisin for sjæl og sinn Men alle ordan dæm e oppbrukt å no trænge dæm`kje længer inn.
För det är ju besvikelsen som är den drivande kraften bakom vreden, här som så ofta; hoppet, sveket, vreden.
Det är någonting i Lynni Treekrems norska som passar väldigt bra till den här sången, något träsnideriaktigt vrenskande påtagligt.
Orden har en form, en plats i rummet.
Det där som så många tycker är plågsamt och jobbigt: ett allvar.
Detta är på riktigt.
Om Lynni med det svårstavade efternamnet vet jag inte särdeles mycket.
Och hon är ju om möjligt ännu mera obekant på denna sida vattendelaren än landsmaninnan Kari Bremnes.
Hon har en annan fin låt som heter Fotspor i sand, som man dessvärre inte ens hittar på Spotify.
Annars finns en hel del, av skiftande intresse; Engler i snen tillsammans med Jonas Fjeld är inte alls dum, om än långt ifrån några topplistor - men mera hans än hennes låt.
Det är sällan, mycket sällan, som man kan sätta en cover före originalet. Här är ett av dessa sällsynta tillfällen.
Plats 18: Aleine
Och Sandy… Alexandra Elene Maclean Denny.
Hon var den största sångerskan som rocken/popen/whatever har frambringat.
Hennes låtskrivande går heller inte av för hackor. North Star Grassman & the Ravens är en av de bästa LP-skivor som gjorts.
Jag skulle kunna länka upp sådär sjuttio låtar här.
Här är i alla fall originalet till Lynni Treekrems Aleine:
(en live-version med en sen upplaga av Fairport finns här.
Jag kan inte undanhålla er No End heller:
They said that it was snowing, in astounded tone upon the news. I wonder why they´re always so surpised, cause every year it snows...
I övrigt: botanisera på nätet. Fotheringay, Maybe the ocean, Bushes & Briars, White Dress, Late November, One way donkey ride, Tomorrow is such along time, Wretched Wilbur, Crazy man Michael, Matty Groves…
I alla enkelhet tycker jag att Gene Clark hade den bästa rösten. Det finns en inspelning från en livekonsert där han sjunger skjortan och hela uniformen av McGuinn i Mr Tambourine Man, vilket inte är det allra lättaste.
Sedan gör han om det i Knockin on heaven´s door, som för att visa att det inte var någon slump. (just den upplaga jag tänker på finns inte på youtube – en version där sånginsatsen är mera jämn, och där Chris Hillman också är med, finns här - eller lyssna på Clarks egen version av Byrdsklassikern)
Men de flesta andra – som bryr sig – hyllar honom kanske främst som låtskrivare.
Under sin relativt korta tid i Byrds, sina korta tider – alla utom McGuinn hade ju egentligen bara kort tid i Byrds – hann han liksom sätta ljudet, hann han definiera hur Byrds skulle låta (vid sidan av dendär Rickenbackern.)
De låtarna, ”Set You Free This Time," "I'll Feel A Whole Lot Better” och allt vad de nu heter, är dock inte riktigt min kopp te. Eller mitt glas whiskey, när vi nu talar Gene Clark.
De är lite lite för lätta, och lite lite för mycket där och då.
De snuddar vid en aggressiv lycka, som kanske är kul att känna, men som till sist inte riktigt går att vrida den största konsten ur.
(Här får man naturligtvis bortse från Eight Miles High som Clark i hög grad var delaktig i.
Nåväl.)
Inte heller countryvägarna tillsammans med Doug Dillard och andra är riktigt min grej (även om Radio Song är en höjdare), en utflykt som man dock inte får glömma bort när man talar om Gram Parsons och hans betydelsefulla insats.
Apropå.
Nej, det är soloskivorna, och särskilt den som heter White Light som visar honom som bäst. With Tomorrow, Spanish Guitar...
Och så och framför allt den här sången, en något tidigare historia, från nånstans runt 67 när han ganska nyss hade klivit av Byrds första gången, fångad av sin flygrädsla.
Gene Clarks finaste stund.
On the street you look again at the places you have been, all the moments that you thought ”where am I going?”
Det är en tät text. Och Clarks röst sluter sig så tätt intill den så inte ens ett skalpellblad skulle kunna tränga emellan.
The lights go on, commence the cold, as your senses will be sold, to the parrot watchers mimicking no reasons To pretend that what they are from the fact completely far, while the truth may be betrayal, lies and treason
