20. Le plat pays

Det tydligaste beviset för hur bra den här låten är, är att den kan få en att längta till det där platta landet, den ändlösa horisontens sträckning ut i ingenstans och bortanför.
Det säger mer om musikens makt och ordens än vad jag kan göra här.

Vi brukade få lyssna på Brel på franskatimmarna i gymnasiet ibland. Det var den här sången, och – tror jag – Marieke.

En intressant paradox är att inte minst de små stråken av flamländska i den senare - Zonder liefde warme liefde lijdt het licht het donk're licht
En schuurt het zand over mijn land, mijn platte land mijn Vlaanderland -
bidrog till att fånga mig och binda mig vid denne franskspråkige sångare och poet.

Annars var det ju via McKuens engelska tolkningar som man kom till Brel:
Scott Walkers version av Jacky och – främst – Seekers av If you go away.

I If you go away har McKuen för övrigt en poetisk träff som inte återfinns i originalet: though the ”Good” is gone from the word ”Goodbye".

Via dessa sånger och franskalektionernas längtan ut till avlägsnare länder och mer lockande kuster kom man så småningom fram till mannen själv

Och fortfarande och alltid denna sång.
Avec un ciel si gris il faut lui pardonner.

Vinden från varje riktning, ständigt den samma, ständigt ny.

Den som har rest i detta platta land som sträcker sig från Blåvand till Dunkerque vet att den där låga grå himlen också kan vara hur hög som helst, en blå klocka av oändlighet, en himmel större än världen.

Och landskapet där under, i vinden, utsträckt bortom sina egna gränser.
Luften klar, en djupare genomskinlighet, ett undervattensljus fast på land.



Det finns många andra sånger att nämna.
I början var det förstås framför allt Ne me quittes pas. För sent förstod jag vilken fälla den sången är. Men många av oss har levt där.

Det finns också skäl till att Amsterdam är så ofta sjungen, så ofta spelad, så älskad på olika språk. Men själv har jag kanske hört den någon gång för mycket för att den riktigt skulle nå listan.

La chanson des vieux amants är nog närmare; il nous fallut bien de talent pour etre vieux sans etre adultes.
Och pendylens långsamma slag i Les Vieux och den bittra skärpan i Ce gens-la
Och så vidare.

Det finns förstås en sång till. Den kommer senare. Den är ännu bättre.





Och när allt skall summeras är jag nog nästan lika förtjust i versionen på flamländska.
…vaneer onder de wolken mensen dwergen zijn...




Plats 20: Le plat pays



                                                                               Vad handlar det här om?

Strössel 5: 60-talet, del 1

Det var några år där på 60-talet när ingenting var omöjligt. När så mycket strömmade emot oss.
När allt vred sig ur sina former och in i nya.

Jag var där med min rullbandspelare.

Emily har jag redan berättat om. Hon finns på listan. MacArthur Park hör också dit, och det kommer ytterligare någon.

Men de flesta fick inte riktigt riktigt plats. Och det som tas upp här är ändå inte allt, bara något som tillfälligt slungats ur virveln.
Sådana som var någorlunda nära en plats bland de 37.
Alla anspråk på fullständighet vore självmotsägande.



Familys Me my friend var 1968 års Emily, den där låten som fyllde sommarens Luxemburg-radio, som man levde för enstaka lyssningar av, som slog en i huvudet med att det kunde vara så bra.
Jag köpte LP:n så fort den kom den hösten, blev ärligt talat en smula besviken, men är numera ägare till en raritet i form av en tidig press av Music in a Doll´s House.

Family var ett band som på ett intressant sätt blandade ös och eftertanke. Lyssna t.ex. till The weaver´s answer.



Beat the clock var också ytterst nära att ta sig in på listan.
Det är lite ovanligt att en rock&gitarr-låt av den här sorten lever så mycket på sin text, men ibland träffar saker varandra på oväntade sätt.



Låter McCoys lite vagt bekant? Tänk Hang on Sloopy… Beat the clock var inte samma succé – den nådde som högst plats 92 på Billboards 100-lista.


Vilket av de där åren som egentligen var den musikaliska höjdpunkten kan man ha olika meningar om. De flesta skulle troligen säga som Uffe L
Men det började tidigare.

Jag vet åtminstone en person som det kommer att misshaga att Mr Tambourine Man i Byrds version inte dyker upp här. Men det gör den inte. Från 65 är det snarare Marianne Faithfulls Summer Nights som skulle ha varit aktuell. Men det är före rullbandsspelarens tid.

Sommaren 1966 älskade jag David & Jonathans Lovers of the world unite, tillräckligt orienterad för att roas av titelns allusion men ännu omedveten nog att inte irritera mig över banaliserandet av den.
Det skulle bli annorlunda.

I dag är den mig något väl sötaktig. Tänk på att jag var tolv år. Men lite kul ändå.


En text på lite samma tema hade Grassroots Let´s live for today

(En rolig liten poäng med den här låten är att den faktiskt lär ha skrivits för det Italien-baserade bandet The Rokes och kan hittas i sin italienska form Piangi con me här.
Med pikant brittisk brytning.)

Men det var Grassroots version som för en yrvaken trettonåring sammanfattade blomstersommarens aprés nous-stämning.
Mycket lämpad för målbrottsröster i bilens baksäte.


Vintern är en allvarligare historia.
Någonting hände där – mer om detta nedan – och plötsligt var man på ett annat sätt mottaglig för låtar som:



Hur länge det scenariot förblev en utopisk dröm skall vi inte gå in på här.
Inte i evighet.

Men vintern kan också, oväntat nog, vara en tid att flyga drakar.



Så var det, just så kunde det kännas; leken blir till kärlek.

1967 är också det år då en kanadensisk poet och romanförfattare presenterar sig, allra först genom Noel Harrisons benägna förmedling:

Det är mycket som börjar där. Jfr plats 22 på listan.

Noel Harrison är lite orättvist bortglömd, tycker jag. Han är så mycket mer än ledmotivet till The Thomas Crown Affair.
I min värld är han inte minst introduktören till en låt som kommer väldigt högt upp på listan.
Väldigt högt.


Syd Barrett producerade ju mer än Emily under dessa korta år, de enda då han alls producerade. Mer om detta i annat sammanhang.


Det började förstås inte 67. Det började inte ens 66, fast det var då jag köpte den där bandspelaren.
Det var dock då som redan nämnda Grassroots gjorde PF Sloans (jfr plats 25 ) Where were you when I needed you.
Även kompositören kan hittas med ett kortare utdrag av denna låt, som btw står sig väl så bra som Grassroots.

Naturligtvis finns Electric Prunes med här i närheten, men I had too much too dream last night har ni förstås redan hört för många gånger.
Hade listan gjorts för 40 år sedan hade den garanterat varit med bland de 37.

Och så Morning Dew.
Hur många versioner finns det? Redan då, dendär sommaren, for ett antal runt i radion.
Bäst tyckte man kanske om Tim Roses version. Bland annat därför att vi trodde att det var originalet.
Det hävdade ju Rose själv, till exempel. Först långt senare blev vi varse att han mer eller mindre stulit Bonnie Dobsons sång.
Så i stället för en väldigt stark version av en Dobson-låt är hans version evigt solkad av ojusthet.

Och den version man oftast hörde på Luxemburg i juli 1967 var nog den här:

.

Den är inte dum
Deep Purple- och Jesus Christ Superstar-fans må notera Ian Gillan.

Medan man tämligen sorglöst och vilset planlöst vandrade där i morgondaggen hände något.



Tiden.
Någonting hände den där hösten: tiden började gå.

Torsdagen den 19 oktober 1967.
Klassfest i klass 8e i Gubbängens skola.
To Love Somebody
Gång på gång och återigen To Love Somebody.

Då som är nu som är alltid som är kvar i då som finns i nu.

Tiden börjar gå i samma ögonblick som nuet tar form.

There´s a light.





to be continued…

21: Folk i husan

  /Edit 4.1.13: Nu också på Youtube:
                                                        (På Spotify här (i en tyvärr lite tunn 90-talsversion)


Kari Bremnes, ja vad säger man?

Denna lysande sångerska är så jävla okänd här i landet att det är ingenting annat än pinsamt.
Det framträdande hon gjorde på Gustav Adolfs torg i somras var hennes första någonsin i Sverige.
Och hon har sjungit och spelat in skivor i väl över ett kvarts sekel.

Detta var den första av hennes sånger som jag hörde, en gång på radio, på 80-talet.
Strängt taget var det inte Kari Bremnes då, utan syskonen Ola, Lars och Kari.
Och sångens titel var inte Folk i husan, utan ”Bruksnr 3”, som är en fastighetsbeteckning – på det hus vars ensamma förfall texten skildrar:

Pipa på hustaket ho e på raus,
en stein ligg i graset og sleng
Torvhallet sprængt sæ jernan e laus
Tel års så vil torvtaket heng

Det sku bo folk i husan
Husan e som folk
Folk treng hus og hus treng folk
I all si tid

Et vindu på sørveggen sleppte inn sola
Nu e det åpent før regn
Når vøta kjem inn vil det snart komme floa
av råte og mått ifra næraste egn

Det sku bo folk i husan…

Døra mot nord e skeiv i karmen
Sylla på bislaget tærtes bort
Ingen går inn førr å komme i varmen
I dørlause hus man kjølner fort

Det sku bo folk i husan…

Grunnmurn e sprukken. Hell ikkje stangen
tela har heve han opp og ned
Et stormkast blir tel begravelsessangen
når heile huset går bort - i fred

Det sku bo folk i husan
Husan e som folk
Folk treng hus og hus treng folk
I all si tid

Sant.


Så gick det ett antal år innan nätet på nytt bragte mig i förbindelse med Kari Bremnes konst.

Togsang, September, Grå Gåse, De halve setningers gudinner, Mörke midt på dagen.
Och hennes tonsättningar av Edvard Munch-texter: Skrik, Angst…

Och alltid, alltid Folk i husan.

Förlorad i detta. Och fortfarande förbryllad över att denna skatt förblivit gömd.

Det kommer en sång till högre upp på listan.
Så är det nu. En annan gång kunde dessa sånger byta plats. Allt flyter.
Men nu är det så här.





Originalet saknas på Youtube. Men många andra av hennes sånger finns. Och däribland så skilda som Skrik…



…och Fyret ved Tornehamn….



Kari Bremnes är en värld.
Och någonstans i den världen står ett hus, som sakta förgås av brist på människor.


På plats 21: Bruksnr 3 – Folk i husan

22. The Traitor

Jag vet inte riktigt vad det är jag älskar i den här låten.

Ibland tror jag bara det handlar om slutstrofen och om orden i den:

And daily I renew my idle duty.
I touch her here and there, I know my place
I kiss he open mouth and praise her beauty
And people call me “Traitor” to my face…

Det ligger mycket i det där. Resignation utan nederlag. Nederlag utan resignation. Segrar utan triumf. Segrar utan bitterhet. Tillbakadragande utan sorg. En utsikt som vidgar sig inifrån och först efter hand.
Något av det som också finns i Ash Wednesday.
Något som de alltför snabba människorna aldrig kommer att förstå.

Ibland tror jag att det är för att melodin är vacker. Och enkel.
Och vacker. Och mycket enkel.
Och riktigt vacker.
Och.

Ibland tror jag att det är för att den liksom sammanfattar poetens och sångarens hela oeuvre, på något vis. Fast jag kan inte riktigt förklara hur.


Det är svårt att föreställa sig att man en gång i tiden var nästan ensam om Leonard Cohen. Ganska ensam om sångerna och alldeles alldeles ensam om dikterna.

Mitt specialarbete i gymnasiet var översättningar av Cohens dikter, i urval från de fyra samlingar som då hade kommit.
Med baktanken förstås, att bli den som introducerade Cohen som poet i Sverige.

Ja, ja.
Medan jag slet med mina gymnasistiska tolkningar kom ju Söderbloms och Tunströms översiktsvolym.
Och allt med Tunström och berättelserna om Hydra.

Avundsjuka var inte ens ett förnamn.

Det fanns punkter där jag tyckte att mina översättningar var bättre, och jag tror faktiskt att jag skulle kunna träffa på sådana än i dag, om jag nu hittade pappersbunten.
Det skall dock inte döljas att det fanns fler fall som gick åt andra hållet.

Men det fanns hos de andra ett drag av kameral torrhet, en bismak av offentlig utsmyckning, som i mina öron inte tonade så väl med Cohens lite råa sensualism.
Tyckte jag.
Då.

Sedan kom en tid när varenda jävel skulle lira Suzanne på gitarr.
Och så försvann Lennie lite långsamt ut ur strålkastarljuset.

Enstaka återkomster. Ny fade.

Och sedan var det helt plötsligt ”Halleluja” alla skulle sjunga.
(Det är nog Jeff Buckleys fel.
Tror jag, jag vet inte så mycket om honom.
Men jag gillade hans pappa.)


Och i dag är vi gamla män, både Lennie och jag.
And people call me Traitor to my face…



Plats 22: The Traitor

Edit: "Love is" nu på Spotify

Edit 21 oktober:
Har nu i alla fall hittat Beaus ”Love is” på Spotify – nämligen här.

Sedan jag kollade har flera av hans skivor kommit upp där.
Man kan alltså även hitta den melankoliska The wine was sweeter then, som alla vi gamla män kan känna igen oss i, och hela den fina första skivan med 1917 Revolution, Painted Vase och Ways of Winter.

Fortfarande verkar den andra skivan Creation saknas, dock.


Mer om Beau och Love is på plats 27.

Man kan också höra och se Beau framföra St Elisabet of Hungary på min andra blogg

23. Till en näktergal i Malmö

På Spotify  här.

Om nu någon hade sagt till mig när jag var, säg, femton år, att Östen Warnerbring skulle dyka upp på den här listan, så hade jag inte ens skrattat. Jag hade bara gapat.
Visserligen var Östen en av de mera uthärdliga schlagersångarna som strömmade ut ur Melodiradion vid svensktoppstid på söndagsförmiddagar, men ändå!

Men jag kunde ju inte veta då att han skulle skriva ”Till en näktergal i Malmö”.

Att Gullberg hade skrivit texten, dikten, kanske jag visste, nej inte vid femton men vid sjutton så där, men melodin, melodin, och helheten, summan, träffen!

Tänkte ha tagit några citat ur dikten, men de bryts sönder och fragmenteras om man inte lyfter upp helheten.
Läs den, och lyssna.


Det är en sång om döden förstås, och således om livet.

Det är också en sång om att lyfta från saknaden och gå upp i något annat.
Inte egentligen något som har med tro att göra, utan mer med frihet, med frihet och den trygghet som frihet ger, kan ge.

Och det är inte i första hand Hjalmar Gullberg som ger oss den känslan, utan Östen: hans svårbegripligt enkla melodi som sitter så fast i Gullbergs strofer som hade de varit en enhet från begynnelsen, och hans intensiva men fullkomligt sakliga leverans.

Igen den där känslan: Vad skulle finnas mer att säga?


Plats 23: Till en näktergal i Malmö.



(Nämnas bör också sången om Ales stenar på samma skiva. Den når inte riktigt samma höjder, men inte så förtvivlat långt ifrån heller. ÖW har hittat Österlings ton lika väl som Gullbergs.
Stort)


                                                                               Vad handlar det om?

24. See Emily Play

Sommaren 1967.
Jag kommer alltid att vara tretton år. Det knastrar om radion, men det går att höra Luxemburg ändå.
Och Syd Barrett har skapat någonting som går rakt in i min trettonåriga själ.

Den sommaren.
Den sista barndomen, sommaren som aldrig tar slut. Randiga skjortor från Carnaby Street eller från närmaste butik.
Sergeant Pepper was real to me...

Och Emily. Att någonting kunde vara så bra!
Ett rus innan rusen, en fullbordan utan beröring, en svindel liksom inifrån.

Det är en sommar inskriven i diabilder.
I klaraste djupaste grönt och flammigaste orangelilarost.
Färger långt bortanför färgerna, morgonklar luft dallrande av dagens aningar.
Vi reste genom Europa. Det var första gången jag såg Alperna, första gången jag såg Donau.
Det var första gången för så mycket.
Allt var stort.

Men framför allt var det musiken. Luxemburg varje kväll. Knastrigt, klart, alltomfattande.

Emily.
Och Morning Dew i flera versioner.
Och Let´s live for today.
Beat the clock. Tiny Goddess.
Och alla dedär andra låtarna, de som alla minns, inte bara jag – San Francisco, All you need is love, Light my fire, Randy Scouse Git, Waterloo sunset, Paper Sun, Strange Brew...

Men Emily.
Emily.

De där inledningsackorden sänder fortfarande en signal.
Flyttar mig ett stycke.
En mjuk rysning, en mild långsam skakning. En begynnande lust.

Tiden rullar igång som ett tåg.
Livet kan börja.
Gör era insatser – three games for May.

Det första gången är också alltid den sista.

Plats 24: See Emily Play








Han hade ett hyfsat kompband också.
Jag har hört att de fortsatte att lira sedan. Undrar hur det gick för dem?


                                                                               Vad handlar det om?

Strössel 4 - alla talar svenska!

Som sagt, det finns många sånger på svenska som alldeles nästan kom med. Bubblare på plats 43 eller 178 eller i den trakten.

Långt ifrån alla finns på Youtube. Jag skulle gärna ha länkat upp Tore Bergers suggestiva ”Här är ett rum” till exempel, eller Alf Hambes ”Kung Odysseus” med dess svävande insikter om ödet, och inte minst Miramars klassiker ”Fjärde maj på månen”.

Dem får vi vänta på (fast Berger finns på Spotify: här).

Men Cirkusen har faktiskt kommit till stan:




För er som tycker att Sis Morphene är för sorgmodig så kan vi dra till med Fattiga barn med hjärna. Den är i alla fall arg.




Not 2024: Även Hambes "Kung Odysseus" finns nu på Youtube. Gjordes listan i dag skulle den ha varit med bland de 37 (eller kanske 38, då?):



En lista av en medelålders vit intellektuell man i 2000-talets Sverige skulle förstås inte vara komplett utan en Winnerbäck-låt.
Här är den.



Man kommer inte undan ordet innerlighet.




Och har man sagt Winnerbäck så måste man ju säga Lundell. Jag väjer absolut inte för det oundvikliga.
Fast egentligen har UL aldrig hört till mina riktiga favoriter. Det är bara det att i den väldiga katalogen måste det ju med nästan statistisk oundviklighet finnas godbitar. Och visst gör det det.

Det här skulle kanske egentligen ha varit Kärlekens hundar, men den hittar jag bara i en ganska medioker liveversion (och som cover); det kunde också möjligen ha varit Rialto, Ljusstrålen under färd eller Altaret i Maria, eller ett par-tre andra låtar. Men jag väljer den här, eftersom texten uppfyller det viktigaste kravet – den handlar om mig.




Och lika oundviklig som dessa elegiska och nostalgiska män är förstås proggen.
En låt som länge halkade omkring i nederkant av 37-listan var följande.

Mycket vatten har flutit i Mekong sedan de dagarna, och en hel del nya lärdomar har man tvingats till av nya insikter.
Men samtidigt finns det vissa sanningar som är – om inte eviga, så oerhört slitstarka och väsentliga.

En av dem är den som sägs ut i sista versraderna av denna mer längtansfulla än stridslystna sång om en stad som vill ha fred.




Och på tal om längtan, på tal om oundvikligt, på tal om låtar som har följt oss länge länge:


Många föredrar Monica Zetterlunds version, men för mig är detta oundvikligen en mans sång – och inte bara för att jag har varit mycket nära den sortens Trubbel i mitt eget högst prosaiska och svindlande poetiska liv.
Och därmed landar vi vid originalet.

Jag prövade en gång att översätta denna sång till engelska, i tanken att den kunde hjälpa till att förklara ett och annat för en vän som jag en gång hade i en stor stad i väster.

I sit here, lost in my Pompei-of-the-remnants
I walk about among the ruins of my past (...)
So here´s to failure and the coming of the new day
Which is our only chance to live a life that´s real
And through all hardship and through all the things that haunt us
I will love you for my life – now, that´s a deal…

Det är oklart om någon blev klokare av det.

Nånstans här finns förstås också Janne Hammarlunds När kan vi dela (…mig har dom aldrig gett nånting, mig har dom alltid cirklat kring, men vänta bara, jag ska ge igen…) och Valarna som sjunger (…Jag reser utan karta och är inte rädd för död och liv…). Bara den senare finns dock på Youtube, och inte i orginalupplagan.
Däremot finns ett antal varianter på dendär låten om Europa, som man verkligen älskade de första sjuttontusen gångerna.
(Jag inbillar mig för övrigt att jag faktiskt har åkt i dendär slitna gamla Renaulten.)

Men ännu närmare stämningen från de dagar då man gick omkring i resterna av sitt liv, innan en ny vind blåste in genom det pompejanska, kommer den här sången – en svårt överraskande liten pärla från eurovisionsschlagern. Den finns med på flera listor.

Ja, dendär texten spelar in. Men låten är bra i sig. Också. Tycker jag. Än i dag.
(varning dock för att Bengt Bedrup, av alla människor, förekommer i bild...)


Det finns förstås fler.
Lena Anderssons version av Om du nånsin kommer fram till Samarkand finns inte på Youtube men på Spotify.


Edit nov 2014. Nu har Youtube hittat fram till Samarkand:

Detsamma gäller Bergmans original – eller vilket som nu är originalet, för Bergman skrev väl denna sång för unga Lena - liksom densammes version av Spelmannen, ännu oöverträffad trots ett mycket fint försök av Sofia Karlsson.

Vissa dagar också Ragnar Borgedal. Alla minns "Hum, Hum..." men alla har glömt "Annorlunda nu". Utom jag.

1980.
Och vägen dit.



Rekyls rockrekviem "Ett liv" hittar jag ingenstans, utom på den egna datorn,
/Edit: Nu finns den/
Elisabet Hermodssons Vandring i ett gotländskt änge finns på Spotify, liksom Norrbottens Järns Jag och du.
 /Edit: Även denna finns numera, men under namnet Du och Jag/


Fina saker som man gärna lyssnar till och gärna minns.
Men alldeles, alldeles utanför listan.


Koppången.
Den som vill kan hitta ett antal versioner av Koppången på Youtube, men inte Ann Sophie von Otters.
Och det är den som gäller.
Den finns faktiskt inte ens på Spotify.
Dåligt.

/Edit: Nu finns den på Youtube: Koppången - Ann-Sofie von Otter//

Jag brukar spela Moraei version vid passage av platsen i fråga.
Sedan är det tio mil av skog.
Och ännu mera skog

Tills man plötsligt ser Sånfjället vid horisonten, som ett vilsegånget gudsbevis.

Men det är en annan historia, och nu är det slut på redovisningen av svenska strösselkorn.

25: MacArthur Park

Douglas MacArthur var förstås en speciell person. Vi får väl vara glada att han aldrig fick igenom det där med atombomber mot Nordkorea och Kina.
Tack, Harry!

Hur parken egentligen ser ut har jag ingen aning om, om det alls någonsin funnits gamla män som spelar dam där, till exempel.

Men sången är odödlig och envar som någonsin gått bredvid en älskad varelse måste känna igen sig i inledningsraderna, och hela scenen

Spring was never waiting for us, girl, it ran one step ahead, as we followed in the dance...

I recall your yellow cotton dress, foaming like a wave, on the ground around your knees…

Och envar som någonsin tvekat i steget vet samma sak som sångaren.
And wondering: Why…?

Men det är inte texten som är det mest väsentliga, och inte Richard Harris sånginsats heller fast han visar hur långt man kan komma med dramatisk skolning.
Det är den arrangerade helheten.

Seven minutes and tewenty seconds of sheer musical experience hette det i releasetexterna när låten släpptes i den sena och otåliga vårens tid 1968.
Sant då och lika sant i dag.

MacArthur Park är på sätt och vis en låt som inte tävlar på samma villkor som övriga.
Att den hamnar på just denna plats betraktar jag som rätt mycket av en slump.
Den kunde ha glidit utanför. Den kunde ha hamnat högre upp. Det är märkligt att denna låt, som är så exakt, också är så svårfångad.

Den svävar liksom fritt.

Den är som all musik: den bara är.

På plats 25, och lite överallt: MacArthur Park

Bonus
Apropå Jimmy Webb, som skrev låten och många andra minnesvärda – till exempel uppföljaren Didn´t We – så kan jag inte undanhålla er hans PF Sloan, sången om och till.

Och Richard H fick så småningom en egen text i bloggen. (Webb är med på ett hörn där också)

26: Thunder Road

Jag vet.
Det är så förutsägbart
Men det är ju sant!


En bröllopssång.
En sång om trots allt.

Alltså: kärlek
Alltså: ren närvaro.

Ni som har hört den live vet allt om vilken intensitet som kan uppnås i ett enda ögonblick.
En del av er andra kanske har upplevt detta i andra sammanhang…


Det känns som om alldeles för många har sagt alldeles för mycket om Bruce S redan. Särskilt medelålders vita män. Gärna i flanellskjorta.
Alternativt sagt om vita medelålders män. I flanellskjorta.

Man kunde se det som en utmaning, att försöka hitta något som ännu inte sagts.
Jag tror att det finns vissa utmaningar som man skall vara försiktig med att anta.




Det finns massor med versioner därute. Jag föredrar faktiskt den ursprungliga skivversionen. Det är den som präglat mig och min bild av sången.

Några helt akustiska finns det också, som är riktigt bra.
Min vän Jan, som är en av de få som faktiskt var på dendär konserten 1975 som jag inte lyckades uppbringa biljetter till, han talade redan då om en fantastisk version med bara Bruce och piano.
Hade gärna varit där.

Men nu är jag här.

Det finns förstås några andra låtar av Bruce S som snurrade i närheten av listan, även om de aldrig kom riktigt riktigt nära.

Närmast kommer nog den här. 

Lost in the flood är inte så jäkla dum den heller.
Jungleland finns med i den gänget också.

Och för den som föredrar desperat romantik, förstås Racing in the street

Men till sist och i begynnelsen, liggande ned på marken med hela himlen ovanför oss, alltid detta:

Plats 26: Thunder Road.



                                                                               Vad handlar det om?

27: Love is

Edit nov 2014: Här är den!


Det finns ett antal Beau-låtar på Youtube.
Somliga under det namnet, andra som John Trevor.
Clive John Trevor Midgely är hela namnet.

Bara inte denna, som är hans bästa. I alla fall somliga dagar, som den dagen då listan gjordes.

Som ringa ersättning erbjuds här en äldre sång, som också har sina poänger. Till exempel titeln, som öppnar nya schakt i tiden.


Men, alltså, den vackra Love is.

Att bygga en bild av negationer är en gammal metod, som fortfarande fungerar.

…not in the words you use
but in the the way the rain falls
on your window…

Men unge hr Midgely tar den ett stycke till, när han vänder negationerna i något som inte är motsats, snarare direkt syntes.

Vi vet ju alla mycket om vad världen inte är. Och kärleken. Och det där.

Det är ju alltid detta med att hålla fast det förlorade.
Är det dumt? Eller ofrånkomligt? Eller nödvändigt? Saknadens oblat, som en novemberdag tvingade in under min tunga, skriver Gösta O.

Men – nu är det kärlekens närvaro som Beau besjunger. Den finns.
Därav titeln.

…not in the words you use
but in the way you hold your cloak
around your body…

Plats 27: Love is



edit: På något vis hänger den här låten ihop med Tom Rapps sorgsetlyckliga småleende Hopelessly Romantic
Och, förstås, med samme mans Space, som vi möter senare

28: Ash Wednesday

Vem sade att alla sånger skulle gå att sjunga? Och vem att det inte fanns en melodi i denna dikt?

Eliot läser Ash Wednesday

Någon skrev i tidningen härom året att just Ash Wednesday innehöll det närmaste den modernistiska poesin har kommit ett rockriff, och det ligger någonting i det.

Men var och en har sin egen väg in, och min går via förtvivlans lugn i inledningsraderna:

Because I do not hope to turn again
Because I do not hope
Because I do not hope to turn

Det är inte bara resignation, det är insikt också, och det är ett hopp bortom hoppet.
Eliot brukar ofta beskrivas som en torr och cerebral poet, och det är kanske sant i vissa fall, i alla fall för dem som tror att alla träd står i skogen.

Men den som bara tror så har aldrig tagit till sig Ash Wednesday.

Och förmodligen aldrig hoppats, aldrig trott. Säkert aldrig bett och troligen aldrig älskat.

Då finns bara förtvivlan kvar.


Plats 28: Ash Wednesday



                                                                     Ett tidigare inlägg om samma stycke

                                                                     Mer om Eliot och hans verk



                                                                     Vad handlar det om?

Strössel 3 - de som talar andra språk

Jag ser av anteckningarna att häpnadsväckande många av dem som nästan, men bara nästan, kom med är sånger på svenska.

Men det finns ju andra språk.

Roberto Vecchioni har gjort en fantastisk liten berättelse om kärleken, om träd och hotell i Venedig och barn och annat sådant som hör till.
Titeln är dock lite oväntad.



...quando i figli non c'erano ancora
ed io solo baciavo i tuoi seni...


Mary Hopkins fina Aderyn Llwyd går bort just här, av skäl som senare skall uppenbaras. Älskare av Mary Hopkin må icke förtvivla, hon kommer att dyka upp i listan. Och det handlar då INTE om den där låten, ni vet.

Liesbet List förstås.
Flera fina Brel-tolkningar, men min favorit är nog ändå Meisjes van dertig. Den finns inte på Youtube, vad jag kan förstå. Här i stället och åtminstone en Brelsång, den kändaste av dem alla.
(Man får tåla att Ramses Shaffy pratar lite i början. Å andra sidan får man De Verzoening på köpet.)
/Edit: ny länk, ingen Shaffy, ingen Vorzoening - men Mijn Vader sei/

Liesbet L ska ha spelat in en nederländsk version av Nirvanas (UK) Pentecost Hotel, med titeln Pinksterdaghotel. Om någon som läser detta har tillgång till den, kontakta gärna mig. (Edit 2014 - har hittat den!)

Men apropå Breltolkningar, här Barbaras mycket speciella tolkning av samma sång på orginalspråket. Först bli man lätt störd av hur hon rusar genom texten, men efter hand förstår man brådskan.
Så kort är verkligen tiden.
Så utsatt är kärleken och den som älskar.



Barbara gör något liknande med Je ne sais pas. Det fungerar också.

Otelo Profazios ”Iu poeta fazzu” betydde mycket en tid. Saknas dock på Youtube.
30 sekunder kan höras hos Amazon - här.
Youtube erbjuder som tröst Qua si campa d´aria. Den är ju mera bitter och mera satirisk. Men inte dum.
Hela skivan ”Qua si campa d´aria” rekommenderas. Gli Uomini di domani, la Tristizza, Tu e la curpa…



Men ändå och alltid Io poeta lo faccio:

Edit: hittad!

 

Non mi manca niente
Non desidero niente
Solo un coruna
Per recitare la rosario da sera


Naturligtvis alltid också Der Wind auf der Warschauer Brücke. DDR-chansons kommer dock sällan i närheten av Youtube, så jag har fått ge den ett alldeles eget inlägg här.

Vem har inte också ett gott öga till ”En dansevise” – den näst bästa sång som deltagit i schlagerfestivalen.



Och så finns det ju språk man inte förstår ett dugg av. Man får gå helt in i musiken.
Kanske är Zin Es Gourmeden inte riktigt uppe här. Eller så är den faktiskt det. Jag vet inte.
Men något är det.
Ibland fastnar låtar. Men med Zin Es Gourmeden är det tvärtom: man fastnar i låten.