29: Walk on the moon

Var inte orolig. Det är klart att John Stewart är med.

Här är en sammanfattning av det som Richard Brautigan i all enkelhet kallar ”the condition of it all”.

Här i en live-version som bara nästan matchar originalet, men det finns inte på Youtube.

Jag vet inte om man måste ha suttit uppe och följt den första månlandningen för att riktigt ta till sig den här låten, men möjligen måste man vara gammal nog att kunna ha gjort det.
Nåväl. Det är ju jag.

Dock handlar det inte om himlakroppar, utan om mer jordisk kroppslighet, och framför allt om de svävande drömmar som hjälpligt stagar upp den bräckliga kroppsligheten.

JS säger i introduktionen ”har ni noterat att ju äldre man blir, desto mer skriver man om att bli äldre?”.
Och vissa saker i livet är förstås inte märkvärdigare än så.

Det är John Stewart: inte märkvärdigare än så.

Det blir så enkelt när han berättar, så självklart, så uppenbart just så.
Det behövdes inga andra ord och inga flera toner.

Man behöver inte dyrka Amerika, varken den glättade bokmärkesbild som så många i vårt eget land tycks bära med sig eller John Stewarts egen mer problematiserande, mer sammansatta, mer motspänstiga (och samtidigt mer översvallande) för att älska hans sånger.

Det räcker med att vara en liten smula intresserad av mänskligheten.
Och av mänsklighet.

Det är nästan, men bara nästan, samma sak.


Plats 29: Walk on the moon

30: Mr Zero

Pojkrumsromantik.

Bob Lind vet allt om hur det är att vara sjutton och kroniskt olyckligt kär (det var i själva verket han som talade om det för mig).
Men pojkrumslockelsen utgår också från att han berättar det ur ett vuxet perspektiv: man sugs framåt i tidens tunnel.

En osviklig förmåga att hitta den vackra vägen för melodin spelar förstås också in. Och träffande bilder: …the hands of the autumn undresses the trees…

Du kan säga att det är för vackert, för känslosamt, kanske till och med för insmickrande.
Men jag håller inte med dig.

Kanske finns det en annan, större, friskhet över megahiten Elusive Butterfly – den som gör att Bob Lind inte är riktigt bortglömd än i dag – men Mr Zero är min låt, den som sade allt, förklarade allt, sammanfattade allt, då när det faktiskt var jag som var sjutton år (och kroniskt olyckligt kär, ja).

Den är som en sommar med Gösta Oswald och Mäster Eckehardt och flickor som hette Birgitta eller Karen eller –

Den är som en egen metaberättelse: ett mjukt mollackord

Den är alldeles bestämt en av de 37 bästa.

Plats 30: Mr Zero



(Bonus - Dale Anne & Cheryl's going home, För all del bra låtar, men inte i närheten. Den senare finns en ganska lång rad covers av)


Mera att lyssna på: alla tiders uppbrottssång Remember the rain, längtans lyrik i Counting eller mystiken i Since there were circles.

Av de senaste årens återkomstlåtar finns till exempel I´m wearing you och några andra, och sedan någon tid även den kanske allra bästa, The gravity of the world.


Mer om Bob Lind i en särskild bloggpost här.




                                                                               Vad handlar det om?

31: Förfalskare finns

Vem sade att proggen var enkelspårig och o-problematiserande?

Här finns på tre minuter mer analys av vänsterns drömmar och vänsterns tillkortakommanden än vad armbågshögern har lyckats åstadkomma på trettio år.

Invävd i en mollstämd eftertanke, en vårljus avgrundsmörk stund på Västerbron och i livet.

Plats 31: Förfalskare finns



                                                                                                          Vad handlar det om?

Strössel 2 - Dylan och sånt

Ja, det kommer en dylanlåt också så småningom. Men det är klart att det finns en hel massa som också kunde ha kommit med.

Jag vet de som skulle överväga att sätta in 37 dylanlåtar på en sådan här lista.
Det är begripligt.
Men det är fel.

Emellertid skall det inte fördöljas att några stycken kom väldigt väldigt nära. Jag har redan nämnt Never say goodbye, en låt som för övrigt ingen jävel känner till – men det är inte snobberi från min sida, jag tycker bara den är väldigt bra.
Naturligtvis påminde den om någon.

Lika nära kommer alltid Visions of Johanna. Uppriktigt sagt är jag lite förvånad att finna att den inte är med på listan. Men, här sysslar vi inte med tycke och smak utan med hårda objektiva fakta. Och uppenbarligen nådde Visions of Johanna inte ända fram.

Det gjorde inte heller någon av Johannas egna låtar heller, fast även några av dem kom nära. Mer om detta nedan.


(Originalet bortplockat - här en live från 1966:)

Ulf Lundell beskrev en gång Visions of Johanna i en tidningsenkät så här: Skalpellen på källans botten. Jag vet inte vad han menar, bara att det stämmer.

En annan evig favorit är Sara. På annat ställe har jag citerat min egen fria tolkning av den texten, eller dess känsla. Eller min känsla.
Eller.    (Tyvärr inte åtkomlig på Youtube längre...  /T nov 2014)



Det finns förstås också den i Sara omsjungna Sad Eyed Lady of the Lowlands. Men med all sin tyngd ligger den nog ändå ett litet lite steg ned.

Nej närmare till hands ligger When the ship comes in. Det finns ett stycke av Johanna där också; historien lär nämligen vara den att Robert Z gick in på ett hotell för att kolla om det fanns ett rum bokat för miss Baez. Och blev avsnäst av hotellpersonalen som tog honom för ett påträngande fan, i stället för mannen i stjärnans sällskap.

En timme senare var denna pärla av biblisk metaforik och allmängiltig revanschlystnad på hela jävla världen färdig.

Sägs det.
 (Tyvärr inte åtkomlig på Youtube längre...  /T nov 2014)

Och, ja - To Ramona, Idiot Wind, Highlands, I want you, Shelter from the storm, Boots of Spanish leather, Chimes of freedom, Lay lady lay och så vidare. Ja, jag vet. Men någon ordning måste ändå råda.

Johanna har ju skildrat relationen i några egna sånger. Från den bittert bitska Oh Brother över sorgmodiga Winds of the old days till nästan-örhänget Diamonds & Rust.
Den senare har en särskild plats I mitt hjärta eftersom jag faktiskt har bott på “that crummy little hotel over Washington Square”.

Och långt tidigare i "To Bobby".

Och om Joanie kommer nära, så är det nog i några av de egna låtarna, och tankarna rinner oundvikligen iväg till Sweet Sir Galahad.


Jag tänker också lite på Gulf winds och flera andra låtar från den skivan, Time is passing us by, Kingdom of childhood, Stephanie´s room.

Fast det finns några covers också. Det finns på Youtube en liveversion av Sad Eyed Lady som är väldigt fin. Och en ironi hur Joan B sjunger denna sång till Sara Dylan (your lady dressed in dear skin, and had an amazing way about her).

Och så förstås The 33rd of August.
Mickey Newburys original går inte av för hackor. Men det var Baez jag först hörde.
Oräkneliga gånger spelade jag den på jukeboxen på vandrarhemmet i Bern, ensam i den fuktiga alpkvällen, dovt fuktigt sommarmörker invid alla korsordslösares favoritflod.

32: Your mind and we belong together

Det är troligen listans enda riktiga rocklåt – men å andra sidan innehåller den allt.

Arthur Lee kanske var en knäppskalle, och han hade definitivt problem med hur han skulle avsluta låtar som han hade inlett så bra.
Men han var också ett geni.
Och så förtvivlat mångsidig att han inte riktigt höll ihop.

Det som är speciellt med den här låten är att här han klumpat ihop alltihopa på fyra minuter.

Bara titeln kunde nästan ha säkrat en plats på listan...

Det finns givetvis andra Love-låtar som nästan kunde ha kommit med.

Signed DC är väl den mest uppenbara. Eller Seven & seven is om man är på det humöret. Men jag har också en klockarkärlek till Gather round, och från Arthur Lees senare verk finns ju alltid Five string serenade.

Eller Andemoreagain förstås, och den slamrigt osaligt krängande A house is not a motel och så Bryan MacLeans bidrag, till exempel Old Man.

Love var ett band för sig. Det påstås att två av medlemmarna hamnade i fängelse efter att ha försökt råna – en korvkiosk.
Och Arthur Lee som blev Arthurly och sedan Lee igen, han fick ju livstid för att ha viftat med en pistol. Third strike, liksom.
/Not  2020: Han fick faktiskt "bara" tolv år, har jag senare lärt mig/

En Free Arthur Lee-konsert ordnades nån gång runt sekelskiftet av bland andra Don Conka, annars mest känd som ”DC”.
Jag var nog inte den enda som blev förvånad.

Plats 32: Your mind and we belong together

                                                                                        Vad handlar det om?

33: Tomma tunnor

                                                                                                       (På Spotify här.)

Det är väl oundvikligt att jag skulle ha men en låt av Magnell på den här listan.
Proggfarbror som proggfarbror, liksom.

Nu var ju Ola M en av dem – de ganska många – som vrenskade sig ur proggens påstådda tvångströja redan när det begav sig (tänk på texten till "På snespår" eller arrangemanget till ”Kliff”, till exempel).

Men, men –

Det kan ibland låta som om felet med all musik från det svenska sjuttio- och tidiga åttiotalet var att texterna var meningsfulla. Att de innehöll något, sade något.

Och en därav liksom oavsiktligt oundvikligt följande slutsats, att hur detta sades – musikaliskt, lyriskt – var ovidkommande, ointressant, meningslöst.

Så är det ju inte. Det räcker med ganska få sekunder av till exempel just Ola Magnells musik för att inse det.

Dock är Tomma tunnor en otäckt profetisk låt vad avser samhällsklimatet; aldrig har det väl spelat så liten roll vad man gör och så stor roll vad man säger att man gör.

Ja, jag är medveten om att denna kommentar snarare skulle passa i min andra blogg.

So what?

Plats 33: Tomma tunnor

                                                                                                          Vad handlar det om?


Edit 2014 - en live-version från 2012. Inte riktigt i klass med originalet men helt OK:

34: Santiago

Nu närmar sig minnet av den förfärliga 11 september.
Hur planen kom vrålande fyllda av död.
Hur alla höll andan.

Och hur drömmen dog i La Moneda.

Vi är några stycken för vilka den här dagen har fler innebörder än en enda.
David Rovics är en av oss.

Hans sånger har ofta sin styrka i orden, det är sant, och bland orden ofta i skärpan, sältan, attacken, de bittra insikterna.

Det finns också i Santiago.
Men det är också en vacker sång, en lyrisk sång om hopp och förtvivlan. Och som ställer saker i relation till varandra som faktiskt står i relation.

Den väjer inte heller för det personliga. För det som är giltigt är allmängiltigt.


För den som inte bryr sig lika mycket om det lyriska och det melodiska finns det skärpa och svärta så det räcker i sånger som The Commons eller Who would Jesus bomb?
Och bittert hånskratt i Operation Iraqi Liberation, småleende självironi i I´m a better anarchist... .
Och tung sorg i Four Blank Slates. Rent raseri i Haliburton Boardroom Massacre.

Samt en gnutta hopp i We are everywhere och Resistance.


Men för alla dem som en enda gång begärde allt:
på plats 34: David Rovics – Santiago.

35: 15 november

Kan det bli mer dystert än mitten av november?

Skrivarparet Junsjö/Dahlman fångar det perfekt, redan i anslaget är allting klart: Han hade huvudvärk i morse när han vaknade, spaningsplanen flyger alldeles för lågt.

Och den där raden ”Och hans avsked blev till höstens sista dikt” har följt mig ända sedan jag hörde låten första gången, på den tiden när Monica T var en ung spännande sångerska från provinsen med en annorlunda röst, före vinterresor och före schlagerfinaler.

Allt finns där: den avgrundsvemodiga antydningsvackra evighetsenkla texten, den svävande trampande melodin och Monica T:s alldeles annorlunda röst som tar helheten ända fram.

Det tog många år tills jag fick tag på den, köpte aldrig skivan då och sedan var den utgången.
Inte förrän nätet erbjöd oss nya möjligheter fann jag den igen.

Det var för övrigt den 14 november, ett annat år.

Här är också en live-version från det sena sjuttiotalet, som håller sig ganska nära skivans original.



Plats 35: 15 november

                                                                               Vad handlar det om?

36: Beleeka Doodle Day

För sådär hundra år sedan brukade vi säga att man blev klokare av att lyssna på denna sång.
Det visar kanske bara att vi inte var klokare då.

Det fanns en tid när man var i övre tonåren – Al Stewart är för övrigt en av de få artister som faktiskt använt ordet adolescence i en låt; han är faktiskt ”en av de få som...” en väldig massa saker, en av de få som gjort en insiktfull sång om Karl XII till exempel, det finns ett helt galleri av figurer som knappast någon annan i popmusiken drömt om att plocka in i låtar – alltnog, det fanns en tid när jag var i de övre tonåren och Al Stewart fortfarande sjöng mest om det mest allmängiltiga av allt: sig själv och sin egen värld - då detta allmängiltiga handlade helt och hållet om mig, om oss, där vi var då.


Denna kommer från Als allra första skiva, hans bästa sång redan då. På den tiden han alltså skrev om sig själv, i världen – även om det är en mycket säregen, surrealistisk (och det medges, svagt dylansk) värld som flimrar förbi i just denna sång, långt ifrån det uppenbart självbiografiska i Manuscript eller Love Chronicles.

Men alltså, långt innan poeten blev historiker. Som framgår av en strösselsida händer det att även historikern träffar alldeles alldeles rätt, men det är inte varje gång.

Som samlad skiva är förstås Love Chronicles oöverträffad – rättvist om än något överraskande utsedd till Årets folkalbum i Storbritannien 1969 – och den här första skivan är svårt ojämn, fast Al hunnit ge ut den i två ganska skilda utgåvor.

Men Beleeka Doodle Day.

I april 1973 spelade Al Stewart på Mosebacke. Jag tog mod till mig och frågade om han inte kunde spela den. Han sade nej, hänvisade till att han glömt texten; mitt erbjudande att sufflera tog han nog inte på allvar, men jag minns att han var lite imponerad när jag berättade att jag i stort sett kunde 18 minuter långa Love Chronicles utantill.

Vi pratade länge, inbetween sets, han bjöd på öl och vi diskuterade sånger, delfiner, historia.
Det var en stor kväll i mitt 19-åriga liv.

Men han ville alltså inte spela Beleeka Doodle Day under förebärande att han inte kom ihåg texten.
Jag tror snarare att den påminde honom om sådant han ville glömma.
Alla har vi något sådant.


Plats 36: Al Stewart: Bleeka Doodle Day

                                                                                        Vad handlar det om?

37: Facing the wind

Jag har skrivit om den förut.

Om Nico, om Marble index, och om Facing the wind.

Någon skriver om ”Nico´s disturbing poetry” men jag inser att jag aldrig har upplevt texterna, annat än som fragment, mönsterlösa stycken som bildar ständigt nya mönster, skärvor som inte kan vändas och vridas hursomhelst men själva vänder och vrider sig – hursomhelst.
Och musiken förstås likadant.

...skrev jag då.

Det är inte annorlunda nu. Det betyder förstås att, på ett plan kunde man ta nästan vilken sång som helst från den skivan.

Men just Facing the wind biter sig fast lite envisare. Den är kanske den allra ödsligaste av Nicos många ekande, skärande, övergivet ödsliga stycken.

Den mättade klagan över en död älskare i You forgot to answer inte bortglömd.

Så mycket smärta. Och så mycket av det där andra, det oförståeliga, som för ett fragment av ett ögonblick upphäver smärtan.

It´s holding me against my will...

På plats 37 av listan: Nico.

                                                                               Vad handlar det om?

Vad handlar det om?

Vilka är de 37 bästa låtarna som gjorts? Ni har säkert länge undrat. Men nu kan ni sluta undra, för jag skall berätta. Här börjar en lista som klargör allt.

Det kan verka som om det bara är min smak som kryssar fram bland kända och okända låtar, men ingenting kunde vara mer felaktigt. Här handlar det om objektiva fakta: detta är de bästa låtarna.
Det kan också verka som om det handlar om de vackraste visorna och inget annat. Det ligger det möjligen något lite i, men nu är det så att det är nånstans där man hittar de flesta fullträffarna. Det finns för övrigt en rocklåt och två operaarior med också. Bland annat.


Faktum är att många av mina favoritartister fattas
Peter Daltrey, Chris Simpson, kanske Sandy, kanske Jackson B, kanske till och med gamle Lennie kommer inte att komma med. Eller Nick Drake. Neil Young. Joni Mitchell. Kate Wolf. Men det handlar ju om låtar, inte om helheter.

I stället är det just de där artisterna som försett oss med höjdpunkter, men sällan eller aldrig lyckats samla sig till något helgjutet och rakt igenom perfekt. Några sådana finns förstås också, men de är snarare undantag.

Och som allting absolut är det tillfälligt och slumpmässigt.



Varför just 37, undrar du. Låt mig svara med en motfråga: varför inte?

Strössel

Och så finns det en massa låtar som inte riktigt fick plats bland de 37.
Visst är de bra, men en lista är en lista och 37 är 37.

Några av dem kan jag inte låta bli att berätta om i alla fall.
Det är lite som strössel på glassen.

Och en annan gång hade listan ju sett annorlunda ut. Kanske mer glass på strösslet.
Eller chokladsås. Eller så.

Det finns alltså låtar.

Den sista som halkade ur var Dylans "Never say goodbye". Den enda versionen av den som finns på Youtube är av någon anledning helt tyst (en cover finns här).

Ett annat strösselkorn är detta:



Här har Al lyckats skapa personlig närvaro i sina historiska berättelser. Man inte bara ser Violet och Rupert på stranden - i drömmen - man är med dem.
Och taggtråden i skyttegravarna.
Och 90 years on.
Nu.