1. Sparrow

Den finaste sången.

2. The Moon´s in A

"Högst upp på berget i staden Sète vid den franska medelhavskusten finns, som jag tidigare har berättat, en skylt som en gång visade en karta över staden - dess läge mellan havet och etangen, dess utmärkta hamn med djupa hamnkanaler, dess klättring uppför berget och ner igen på andra sidan, järnvägsspåren och den överraskande smala landsvägen som följer landtungan mellan vatten och vatten. Men kartan har blekts bort av regn och tid, lösts upp och försvunnit som stoft över det landskap den en gång avbildade; skylten står vit mot betraktarens öga och allt som återstår är den lilla pedagogiska pilen med texten: Vous Etes Ici."
                                                                                                                                       (ca 1981)




Vi närmar oss mörkrets hjärta.

And I need the finest things to say. So you smiled: Tell me the moon´s in A.

Jag har redan berättat om Decameron.
Jag har redan sagt det som finns att säga.
I know something now of many things, and just enough, just enough of nothing.

Listan är nästan slut. Eller, sett från andra hållet, har just börjat. Det är inte säkert att man kan se från något annat håll. Men om man kan se något, så ser det annorlunda ut.
Och likadant.


Den här sången, med sin långsamt fallande melodi, rättare sin melodis långsamt stigande och fallande kurva som en rörelse över himlavalvet, och sin texts berättelse om ordens makt in i musiken, och till sist om ordens makt att få oss att förstå ingenting och att ingenting är det enda vi har att förstå.

Den här sången, befriad från sina möjliga minnen, ensam som månen i sin rörelse, som en tonartsangivelse i ett annat liv, som en metaforisk fixeringsbild av närhet och förlust, av tillkortakommande och fullkomning,

Den här sången, den där rösten, den påminnelsen: det går att komma så nära.

Så nära: Plats två – The moon´s in A.

3. Song about a rose

Det här är en sång om någon ros
Eller kanske om skuggan av en ros
Denna morgon
När fruktmånglarna samlas
i sina sorgsna hörn
Men du och jag vi sjunger
vår sång om någon ros
Eller kanske om skuggan av en ros

Med barnen i Fribourg
och en god tjuv i en dröm
Vi möts i tysta rendez-vous
och kallar världen lögn
Och vår sång är bara vaxljus,
som en dag skall brinna ut
Och Fribourgs alla barn
kan inte höra den till slut

Det här är en sång
en ensam karavan, en viskning till en gud
Ge våra sånger ord
Män mänskor sjunger inte
och liv är inte sång
och också Gud får gissa mest
varför, hur och när och om

allt stämmer någon gång
Och du och jag vi sjunger vår sång om någon ros
eller kanske
om skuggan av en ros

                   (Rapp/TJ, Fribourg, 1974)

Strössel 9 – Kvardröjande

Vi närmar oss slutet, eller början, på listan. Endast de yttersta favoriterna återstår.

Kvar i anteckningarna från sommarens arbete med att sammanställa den finns några namn som snuddades vid, lyftes upp ett ögonblick och värderades, uppskattades för vad de är och vad de kan ge och har givit - men som sedan lades tillbaka igen. Ytterligare några som nådde långt men inte ända fram.

Hit, men inte längre, som titeln är på en av dem som tidigare redovisats i denna grupp.

Tidigare strössel har presenterats i olika mer eller mindre naturligt sammanhållna grupper, solitärerna, 60-talslåtarna, de som hamnat i skuggan, svenska låtar med flera.
De återstående har kanske bara just det gemensamt att jag har svårt att placera in dem i någon kategori.
Det är helt enkelt ett antal bra låtar, som snurrar i närheten av listan och med annan vind i seglen kanske hade kunnat komma in på den.

Jag har fått – inte helt oväntade – synpunkter på att listan med något enstaka undantag bara innehåller låtar från förra århundradet (eller ännu äldre). Det har jag försökt förklara: en klassiker behöver tid på sig
Just denna dag skriver en kolumnist klokt i SvD om något nära besläktat, nämligen om årskrönikornas kroniska meningslöshet: det som hänt det senaste året är för nära för att kunna bedömas och värderas rätt.
Så även, tror jag, med musiken.

Det finns, å andra sidan, en omvänd risk: att vara alltför trogen gamla känslor. Att en låt betydde ”allt” när man var 17 kanske inte skall låtas vara avgörande nu. Men jag tror att jag har undvikit den fällan ganska väl. På listan finns nog bara sådant som jag fortfarit att bära med mig, och som bär mig, här och nu.

Det är visserligen sant att – den ännu inte redovisade – ettan också förmedlar inslag av bevarade minnesbilder, av spelningar i en tid så förgången och närvarande som bara ungdomens somrar kan vara. Men den är också och alltid den vackraste sång jag vet, i sina olika versioner.
Sommaren 1974 är bara en aning. Musiken är här.
Nu.

Men det var ju strösslet det gällde.


En annan sång från samma ungdomstid, från samma långa sommar. Jag minns fortfarande den yrvakna förvåningen över att orden kunde så exakt beskriva mina upplevelser och känslor.
Ett brev från en resa.



Om vi hakar oss kvar i ungefär samma tid.
Men en ganska annan stämning:



Det fanns dagar när det tidstypiska i denna text fjärmade mig något från låten, och jag kanske snarare skulle ha övervägt samme upphovsmans Vintersaga, också en mycket stark låt (fast kanske lite sliten).

Men med än mer avstånd kan man se också det evigt återkommande – och inte minst i den samtid som omger oss.
Det fryser på. Knäpp era koftor.
Och lyssna till melodin.

Någon tid senare var man mogen för en annan sorts längtan:

(Edit jan 2016: Peter Yarrows Mary Beth tycks vara bortplockad, tyvärr)

Och därifrån är steget inte långt till:



Edit 2.6: Youtube tycks inte medge inbäddning längre - men låten finns där - dvs här.

(Den tallskog som en gång spökade i min egen hjärna när den här låten brände sig fast för evigt är numera nedhuggen. Men den gången styrdes också livet på andra vis i oväntade riktningen, som inte ens den kloke Peter Yarrow kunde beskriva. Man kanske skulle satt sångerna i omvänd ordning?)

Och apropå avsked och återvändanden:



...eller nästan vilken som heslt låt från skivan Between the lines. Jag hade till exempel nästan glömt hur bra Watercolours är.

Eller:



Här skulle egentligen Roger McGuinns "Together" ha passats in som en liten flamma av hopp för de ensamma och övergivna, men den står inte att finna.
Men den här är inte så dum den heller:

(Nånstans har jag en egenhändig svensk tolkning, som hakas upp på fyrverkerierna i stan i november 1972.)

Edit 2020: Här finns även Together: :

Även Chestnut mare är en höjdare, om än i en helt annorlunda stämning.
I´m going to catch that horse if I can...

Det är uppenbart att det finns något som liknar ett tema här: förlust, saknad, återvändande.
Den sagolika Emmylou Harris är för sin del beredd att genomföra återvändandet till fots, om så vore:


Det finns en rad liveversioner där ute, men jag tycker att skivupplagan står sig mycket väl mot dem.
Dock, för min del var det faktiskt Joan Baez som först fäste min uppmärksamhet på denna sång. Hon gör den full rättvisa (även om en del Emmylou-puritaner har avvikande mening).



Bara en låt kvar (det som är glömt är glömt).

Den är lite svår att passa in. Den handlar inte om avsked och frånvaro. Inte den sortens i alla fall.
Och så är den på danska.

Men den handlar obestridligen om livet.
Och något lite om det där andra, det som kommer sedan.
Och framför allt om allt det som vi har under tiden.

En sång med sorgsen glädje. Jag gillar sådana.

Skivversionen (bättre) på Spotify här.  Och numera även på youtube här.

_ _ _

_ _ _

Och för er som tyckte att Steeleye lät lite tama i översta klippet:

4. Bologna 77

Stefano Rosso gick bort för några år sedan, och efterlämnade en katalog av minnesvärda stycken, med denna allra främst.
Så mycket bitter skönhet på några få minuter.


Det finns en berättelse bakom, eller rättare flera berättelser.

Det brukar vanligen sägas att den som berörs i textraderna ”e su un ponte lasciò / lasciò i suoi vent'anni / e qualcosa di piu” är den unga Giorgiana Masi, dödad av polisskott vid en demonstration i Rom våren 1977.
Men det finns också en liknande händelse, som ibland brukar benämnas just ”Bologna 77”, i mars samma år, där också en ung demonstrant, Francesco Lorusso, dödades.


Men det är inte bara det.
Inte bara berättelsen om Giorgiana Masi och alla de andra döda.
Inte ens bara

in memoria di Giorgiana Masi, di Francesco Lorusso, di tutti i compagni uccisi... di Stefano Rosso, e della mia gioventu' cosi' lontana...

som uppladdaren har skrivit på Youtube. Även om man känner väldigt mycket igen sig i det där sista.


Det är själva sången.

Och inte minst är det de magnifika slutraderna:

Il grano che nasce
L´acqua che va
é un dono di tutti
Padroni no ha

Naturligtvis hänger saker samman. Stefano Rosso var inte en biografisk historiker utan diktare.
Det handlar också om honom själv, om alla, om oss


Man kunde tänka något om att båda de italienska låtarna på listan är – bland annat - minnesvårdar över människor som dödats i politiskt våld.

Men det är mera slump över det än man kan tro; det tog ganska länge innan jag lärde känna bakgrunden till denna sång; från början var den endast det som också den slutligen förblir, en uppvisning i svidande skönhet.
En sång om oss alla.

Medan Morti di Reggio Emilia redan från början var en uppenbart politisk sång, som å andra sidan efter hand blev allt mer en del av den personliga erfarenheten,
Så möts våra världar.

Och till sist handlar det, som Heinrich B skrev, kanske varken om slump eller avsikt, utan om nödvändighet.



Man kunde också av denna hymn få för sig att Stefano Rosso endast var en högstämd allvarsman.
Så var det dock inte - han var också bitsk och ironisk som i Odio chi (...odio chi non compra i miei dischi...) eller Colpo di stato (...ma che colpa che lo stato qui non c’e?) eller dylaneskt flödande som i Letto 26 eller Reichiana.
Och innerlig som i E intanto il sole si nasconde.

Notera även att Rosso var en typisk italienare: minst två av låtarna på min favoritskiva ” ...e allora senti cosa fò” har referenser till fotboll.
En av dem är just Bologna 77.


Lyssna också till Letto 26.


(Wikipedia om Giorgiana Masi.)


Plats 4: Bologna 77