Fjärde maj. På månen och här.

Fjärde maj och dags att påminna världen om Cirkus Miramar, detta förträffliga band från Trollhättan.

De har en hel rad utmärkta låtar i sin postpunkproggkatalog, revolutionära och vemodiga och dansanta och ibland alltihop på en gång.

Men en låt står ut.

Och det är den som det handlar om i dag – den som handlar om i dag. 

Eller om den handlar om november.  Det är lite oklart. Och det är just det oklara som är charmen.

Eller rättare sagt det svindlande svävande dubbla, flerskiktade, mångtydiga.

Det är ingen tvekan om att detta i någon mening är en politisk sång. Det är bara det att det inte går att nagla fast den. För det finns inte ett ord i den som ens antyder något med politik, ingenting om dagskraven och ingenting om utopin.

Men ändå.

Och så är det förstås en av de finare kärlekssånger jag vet.  Fast vem som älskar vem och hur det går med det, och varför det går just så eller inte så, och vad som kommer att hända sedan, det är svårt att veta.

Ungefär som i  livet vet  ni.

Med bara en anings förskjutning skulle den här texten kännas pretentiös. Men förskjutningen sker inte.

Nu är den bara sann, allmängiltig, klargörande.

Vi vet lite mer om världen. 

Att vi inte riktigt vet vad det är som vi vet är ingen invändning. Snarare tvärtom.

Det var en slump att jag ramlade på den här låten, det här bandet, all den här poesin och kraften. Men när jag väl gjort det var jag fast.

Och fast sitter jag, ett antal CD-skivor och många lyssningar senare (Bara det, att kalla en skiva för ”Fisk och skaldjur i svenska vatten”. Bara det).

_______________________________________________________

Som sagt, det här handlar om Fjärde maj på månen, men här är några bonusspår:

Vreden i "Fattiga barn..."

Vemodet i "Sis Morphene"



Vilsenheten i "Zikoriats bar"





Vintern i "Schlager från Moskva"

Harvey Andrews - Writer of songs

Det var inte bara feministikonen Maggie Thatchers bortgång som fick mig att tänka på Harvey Andrews igen.

Sanningen att säga tänker jag på Harvey Andrews och hans musik ganska ofta.

Och lyssnar på den.

En egensammanställd skiva med titeln ”Writer of songs” har hängt med som del av soundtracket på ganska många bilresor, och låten I´m here sammanfattar numera ganska bra var jag befinner mig i livet – även om den (som M påvisade) nog är riktad till en dotter, inte en son.

Det hindrar inte att den stora kvinnosakskvinnan Maggie Thatcher lyfte upp ett av Andrews gamla mästerstycken i den bittersatiriska genren:

Hur som helst, 
Harvey Andrews musik finns alltid ganska nära, ända sedan jag första gången blev medveten om den för sådär 40 år sedan (genom O, antar jag, utan att minnas detaljerna).

Första bekantskapen var i alla fall skivan Friends of mine  och den första upplevelsen Requiem, med dess tillbakablickande på en nyss förgången ungdomstid och en skeptisk utblick mot samtiden – lika gångbart än i dag.

Vilken sång som är den bästa är mest en fråga om tillfälligheter, stämningar, ärende.

Men en ständig kandidat är ovannämnda I´m here. Det är inte bara en förälders älskvärda erbjudande av hjälp när det behövs, även om det momentet är väl uttryckt – det är också den melankoliska insikten om varför det blivit dags för det, blivit dags att strax lämna över stafettpinnen definitivt –

Det, och det mesta andra i sången fungerar lika bra för den som bara har söner.

Yes I’m here because that’s all I can be 
I’ve raised you and I’ve praised you, now you’re free 

And my days go by so fast, I’ve less future and more past 
And there’ll come that day at last I’ll disappear 

There’ll come that day at last I won’t be here 

En annan evig favorit är She saw him smile. Sällan har något så fint – och ändå så sorgligt – utvunnits ur ämnet demens.

När time has been and gone and done its worst.

Och hur kärleken finns där, någonstans där inne, fast mannen som hon älskat till synes inte finns där.

Den är också en fin skildring av hur musiken förmår förena, ett ögonblick, när språket och tanken inte längre kan.

Den sortens subtila närmande, dess in- och utblickar i själens landskap, dess strödda självklarheter och förtätade klarhet, finns överallt i Andrews oeuvre.

Det är själva hans stil.

Han kan vara uppsluppet glad ibland, och som vi redan sett och skall se igen är han ofta bitskt politisk och satirisk, men det är det bitterljuva som märker ut hans sånger, som får dem att stå ut.

Och det passar så bra till hans överraskande mjuka röst och hans förmåga att hitta de självfallna melodierna.

Ibland är ljuvheten förstås nästan borta och bara bitterheten finns kvar, som är den hjärtskärande The Mallard

- men till och med i denna sorg är det ju längtan efter glädje, gemenskap och skönhet som ringer ut, drömmen om det goda slås sönder – and tried though I have I still cant understand – men det är likväl drömmen om det goda och sköna som blir kvar.

Nej det är inte en seger över ondskan, över plågoandarna, över det meningslösa förstörandet. Men det är ett ögonblicks förmåga att bjuda dem spetsen, att framhålla något annat, något mera meningsfullt.

Det är så sorgligt och så vackert.

Alla har vi ju träffat de där människorna.

I mig gör det fortfarande ont varenda gång jag lyssnar till den här låten.

Vi möter samma tanklösa ondska i inledningen av ”I´d rather read a book”.

Men detta är en av inte så väldigt många av Harvey Andrews sånger som har ensorts happy end. 

Och även om man känner att den bokläsande, bokälskande, försynta sortens människor som INTE har sitt högsta nöje i att skratta åt andra människor är en krympande skara, så får den sista ordet här.

I förbigående några lustmord på slemmiga typer.

Å andra sidan

Ibland är det så enkelt.

Livet, kärleken, gemenskapen.

Friends of mine:

Harvey Andrews är en vass kritiker av avigsidor i det brittiska (klass)samhället. Det hindrar inte att hans absolut mest kända sång (så känd att många tror att det är en trad-låt, ibland anges den som skriven av ”en okänd soldat”) handlar om en brittisk soldat på Nordirland; också följande melodi hyllar en brittisk krigare, om än av en tidigare generation.

Gemensamt har de att det är människan de skildrar och ser, inte soldaten. Och ”Able Baker” är inte en skildring av heroismen under Slaget om Storbritannien 1940, utan om vad som hände sedan.  
Dess sinnestillstånd är inte hjältedyrkan utan vemod.

Å, jag kunde fortsätta länge och räkna upp sånger: den desperata Headlines (”black September, black October, black November mark the time”), den djupmelankoliska Autumn Song,  den kärleksfyllda Bruges, den dystopiska Anna My Love  (med dess egendomliga ekon av Eyvind Johnsons "Favel Ensam"), Margarita, Gift of a brand new day,  – men det här kan inte bli för långt.

Bara några till ändå.

Kent State University, 1970. 

Neil Young skrev ”Four dead in Ohio”, och Harvey Andrews skrev Hey Sandy, en text svidande av smärta.

Politiska protester kan vara lite mer sofistikerade än det som man får plats med  på ett plakat.

Ett sätt att skriva effektiv satir är att helt enkelt kliva in i den andre, låta honom tala.

Med vissa människor verkar det lättare: som att det bara är att låta dem tala.

Harvey Andrews The way we lived then är ett litet mästerstycke i den genren. 

Återigen är det thatcherismen som står i skottlinjen.

Dess dumsmarta tjänare

Dess inskränkta lustjägare.
Dess klassförakt snett uppifrån

En sång full med oneliners av koncentrerat bittert klasshat, i flera riktningar. Och dessutom de där raderna som var en spådom när de skrevs men är verklighet nu:

Only this time we´ll know where it comes from, we´ll know how to keep it and make someone else pay

Det är otäckt.

Men det är bra.

Richard Harris: Gestaltning

Richard Harris ja.  
Och i samma andetag: "Och Jimmy Webb."

Två skivor. En perfektion.
Och så lite efterskörd.

För de flesta är Richard Harris förstås en skådespelare. Det var han ju också, en alldeles lysnade skådespelare, med ett brett register, från actionroller på Navarone och i Telemarken till de sista årens Dumbledore i de första Harry Potter-filmerna. Eller från Antonionis ”Den röda öknen” till Camelot.

Många minns hans roll i A man called Horse.

För min del tänker jag allra helst på hans fantastiska insats som Rikard Lejonhjärta i Lesters ”Robin och Marian”, ett avtryck efter decennier, i en film som också i övrigt innehöll minnesvärda skådespelare – bara tanken att sätta upp Sean Connery mot Audrey Hepburn i titelrollerna!

Men musiken.
De där två skivorna.

För mig var Harris alltid framför allt sångaren – eller kanske gestaltaren - av Jim Webbs sånger. Från det första ögonblicket jag hörde MacArthur Park dendär magiska försommaren 1968 och allt sedan dess.

Spring was never waiting for us girl, it ran one step behind…

MacArthur Park är och förblir det största ögonblicket i det innehållsrika verk som är samarbetet mellan Jimmy Webb och Richard Harris.

Men det finns så mycket, så mycket.

Jag mindes Didn´t we som en uppföljande singel, men hittar den på baksidan av samma skiva.
Den har en annan sorts styrka.

MacArthur Park är obönhörligen tillbakablickande, den är en saknadens hymn, en längtan.

Det nästan perfekta
Det alltid närvarande.

Det nästan outhärdliga.

Det för alltid förlorade.

Didnt we spelar i samtiden.

Det inte riktigt perfekta

Det nästan uppnådda

Det alltför oigenkännliga

Det oåtkomliga närvarande:

         ”Det är ju så bra. Så varför är det inte riktigt bra?”

Det kanske inte är så märkvärdigt vad som berättas.  Kanske inte.
Men lyssna på hur Richard Harris levererar detta: så att man inte tvivlar ett ögonblick.

Absolut självklart sant. Fullkomligt här och nu och just så. Vi lyssnar och är där.

Det är mycket märkvärdigt.

Det kom en ny sång senare samma år, på hösten.
Den handlar om katastrofer, om människans utsatthet, och de stora svep och nedslag som döden gör.

Eller: Det handlar återigen om sorg.

Återigen klätt i Webbs svävande melodier och arrangemang och levererat av Harris med en förödande saklighet som rör upp känslorna så mycket mer.

Hear them singing/All the women of Pompei/Standing with the Kansas City housewives/In doorways/In volcanoes and tornadoes on Doomsday

Dessa tre stycken räcker till ett monument.

Man kan luta sig tillbaka och vara nöjd.
De var också allt jag hade under flera år.

Men så köpte jag de där två LP-skivorna, först ”A Tramp Shining” och sedan ”The yard went on forever”.

Särskilt den första satte sin prägel på en tid, några månader kanske, i de senaste tonåren. Varje sång för sig, tillsammans i en helhet.

Jag fångades av den postromantiska cynismen (eller den post-cyniska romantiken?), av nattklubbsvisdomen, som uttrycktes så perfekt i både ord och toner.

Det är en mycket ”vuxnare” musik än vad jag egentligen lyssnade mest på när jag var 17, men det handlar ju om något som är musikens och konstens kärna, den inre sanningen, förmågan att tala till oss, med oss, i oss.

Om ensorts sanning. Den enda som finns: konstens vibrerande approximativa maktlösa sanning.

Jag kan så lite om tonsäkerhet och omfång och tonartsväxlingar och ”att sjunga rent”. Men jag vet när något är välgjort.

"The name of my sorrow" är bara en av dessa sånger som sitter som en väl inslagen spik.

The last I heard from Mary Anne

She hadn' t changed a bit – everything was in its place

Too bad I didn’t fit…

Ibland får jag för mig att Richard Harris bara var ett sorts instrument som geniet Jimmy Webb spelade på.
Andra gånger tvärtom att merparten av Webbs sånger är rätt medelmåttiga nattklubbsnummer som får sin hela lyster genom Richard Harris dramatiska leverans.

Sanningen är väl att det är ett gott partnerskap.

Webbs låtar har gått ganska bra ihop med andra, och Harris lyfter även sådant som Camelot.
Klart att det blir bra.

Det finns en bitterljuvhet i nästan alla sånger på den där första skivan, och det lilla stänket av misogyni är helt under kontroll:

På nästa skiva finns förvisso ett stycke där bitterheten ligger närmare.
Nästan för nära.
Men så bra det är:

Men oftast är det "saknaden och inget annat än saknaden", som G.O. skriver, som det handlar om.

En hastig blick över axeln på de där ögonblicken då livet tog en annan vändning, fast man kanske inte ens märkte det just då:

.

Lyssna på med vilken självklarhet mannen från Limerick återkallar en förgången amerikansk ungdom. Gestaltning, som sagt.
Inte en uns av tomrum lämnat åt tvivlet.

Richard Harris gjorde många filmer och flera skivor efter detta. Men till denna nivå var det omöjligt att nå upp igen. Det finns en sjö och sedan aldrig mer.

Flera gånger bra. Ibland riktigt bra.
Och någon gång bränner det till på allvar.
Som när han själv skriver om smärtan som delar hans födelse-ö, med en röst lånad av snickaren från Galileen. Sången har tystnat, orden finns kvar. Och smärtan:




________________________________

Lyssna också på:  In the final hours, Watermark, Lovers such as I, Gayla...

Mörkertröst - Sandy Denny och North Star Grassman & the Ravens

Insåg att mitt förra inlägg om Jackson C Frank handlade rätt mycket om Sandy Denny.

Men det är ju inte mycket fel med det.

Det finns alltid skäl att skriva om Sandy.

Och framför allt – alltid anledning att lyssna på henne.

This one has no end.

Ett skäl att lyssna är att det är höst.

Visst börjar den största skivan av dem alla, North Star Grassman & the Ravens med titeln ”Late November” men man behöver inte vänta så länge.

Så fort det mörknar kring hörnen och våta löv driver osaligt i våt vind är det dags att återvända till den skivan.

Den är både elegi och besvärjelse

Allra allra mest är det titelmelodin

:

Men samma känsla finns där igenom hela skivan,  ja även i de till synes avvikande styckena Let´s jump the broomstick  och Down in the flood, den senare en av Bob Dylans mindre slitna sidostycken; även detta rockigare material har något melankoliskt över sig, ett ja-men-i-alla-fall som hänger kvar.

Likaså i skivans traditionella bidrag, Blackwaterside.

Och även om man inte alltid förstår hur alla orden och tankarna i Sandys egna låtar egentligen riktigt hänger ihop, så förstår man ju ändå vad hon menar.

Som i minnessången om Jackson C Frank, som är mycket mer än bara så, men också är det. 
Then came the question and it was about time. 
Underbara dubbeltydighet.

Det finns en balans i denna musik, som om Alexandra Elene Maclean Dennys eget oroliga liv behövde vila och väga någonstans.

Vinden river i husknuten, regnet piskar mot rutan, tiden rusar och vindlar, mörkret tycks ha burit med sig all rörelse bort, mot vintern. Men musiken förblir, dröjer, omger.

Ger helande, tröstar, öppnar nya rum, innanför.
Omsluter.

November eller inte november.  

Det klargörs på första tonen.

   Skivversionen här

Annorstädes har jag skrivit att Sandy Denny var rockens, popens, vad-ni-vill-kalla-dets största sångerska, och jag ser ingen som helst anledning att modifiera det påståendet.

Ändå tänker jag inte ens nämna hennes mest kända sång här.

The tears which are shed they wont come from me

Det finns en katalog före och det finns en katalog efter North Star Grassman. 
Där finns många ljuvliga minnesvärda ögonblick, under Fairporttiden lika väl som på soloskivorna. 
Hur längtan och fullbordan möts i Fotheringay lika väl som hur drömmarna vandrar ut i den gula sanden i One WayDonkey Ride eller den ljuvliga hävdelsen i Solo, den sistnämnda en av Sandy Dennys allra starkaste låtar alla kategorier (mer om den här).

Men nu handlar det om den där skivan, om den fångade drömmen, om mörkrets besvärjelse.  Om en fullhet.

Crazy lady?

Ja, kanske. Men i just detta ögonblick, 1971, också samlad, seren, klok.

Och närvarande i våra liv.
Fortfarande.
Nu.

(Skivversionen finns här)

_____________________________________________________
_____________________________________________________

Vänta nu!

Kan man skriva ett helt inlägg om North Star Grassman & The Ravens utan att ens nämna Richard Thompson?  
Det kan man förstås inte.

Det är hans skiva också

Men Richard Thompson är en annan historia.

Minnet av en man - Jackson C Frank

Hur berättar man om Jackson C Frank?

Är det den tragiska livshistorien,  verkligheten bortanför diktens möjligheter, eller är det hans inflytande på artister och musik långt genom decennierna, eller är det bara genom att fråga vad han säger i dag?

Jag vet inte. 
Detta är inte ett akademiskt seminarium, det är några nedslag i min musikvärld.

Naturligtvis kom jag till Frank via Sandy Denny. Man brukar göra det. 
Om man nu inte kommer i sällskap med polarpristagare Simon. 
Någon har kanske hört Nick Drakes versioner. 

Eller lyssnat till hur Bert Janschs svårbeskrivligt karaktäristiska stämma brottas med My name is Carnival eller Blues run the game.

Men inte ens jag visste tills helt nyligen att även Al Stewart hörde till Franks följeslagare.

Jag vet för lite om gitarrteknik för att förstå sånt där.

Faktiskt vet jag nästan ingenting om gitarrteknik.

Jag bara lyssnar.

Så många döda.

Det är ett ofrånkomligt ledmotiv i varje text om Jackson C Frank, döden, de döda.
Sandy, Bert, Nick, Jackson själv.

Och ändå är musiken levande.

Mina första kontakter med Jackson C Franks musik var bara sådär lockande.
För den som snöat in på Sandy Dennys Fairport-tid och som (då och nu) håller North Star Grassman som ett av de bästa albumen någonsin var ungdomsskivan ”Sandy Denny” med ett par av Franks låtar något av en besvikelse.

Visst, rösten finns där redan, nästan nästan färdig från början, och av Franks båda låtar hör åtminstone You never wanted me till dem som fastnade – kanhända hjälpt av att det var ett sådant stadium i livet – men det var liksom som om det inte nådde riktigt ända fram.  
När jag hör dem nu har jag svårt att begripa det, men det är 30 plus år sedan.

Och om de bådas relation visste jag då inget alls. Next time around var bara en vacker sång på en bättre skiva,

Några Nick Drake-låtar senare, men vem kom ihåg upphovsmannen?

Först med nätets hjälp fick jag korn på Franks egna sånger. 
Allra först I want to be alone, eller med ett annat namn den Dialogue som Sandy direkt apostroferar i Next Time Around.

  

Och den lika starka My name is Carnival.

Och så Jackson C Franks tragiska liv. 
Brandolyckan i barndomen som märkte ut honom i tillvaron för evig tid,  sångartiden i London där en spirande karriär vändes i mental obalans och skrivblockering, hemfärdens fall ned i schizofrena perioder,  den ende sonens död,  vandringen mellan institutioner, de trevande försöken till återkomst, och så det där olycksaliga skottet i ögat som gjorde honom blind.

Och så döden.

And do you still live in Buffalo?

Ja, ni vet redan att Jackson  C Frank inte hade några hitlåtar.
Då hade ni hört om honom förr.  Men det finns åtminstone en av hans låtar som har blivit en minor classic, med inspelningar av såväl Nick Drake som Simon & Garfunkel, av Laura Marling och Counting Crows, och helt nyligen av våra svenska stämsångshjältinnor First Aid Kit.

Men det är nog ändå originalet som förmedlar mest.

För min personliga del kan jag ändå inte riktigt begripa att det tog mig så lång tid att hitta denne man.

Jag menar: Sandy Denny. Nick Drake. Al Stewart. Paul Simon. Bert Jansch.

Det är en hel akademi av de ungdomens idoler som följt med genom åren, och de har alla tagit starka, direkta intryck av denne bräcklige starke förtvivlade självsäkre splittrade helgjutne man.

Men det är inte tid att gråta nu. Jag är bara glad att nätet till sist förde mig dit, förde mig hit. Och till dem alla, levande och döda.

Det var annorlunda förr. Och likadant.

Som en sorts motvikt till veckans och lördagskvällens schlagerflöde har jag dykt ned i ESC-historien och fiskat upp några favoriter och andra minnesvärda bidrag. 

Ja, ni vet ju redan att min absoluta favorit genom eurovisions-historien är den här:

Det mirakulösa är att den fortfarande träffar mig rakt i själen, varje gång, efter så många lyssningar.
Och det har inte ens någonting med min längtan till Budapest att göra.
Men visst var det bättre när man sjöng på sitt eget språk!
(jämför Ungerns  bidrag i fjol, helt ok men anonymt:) (jag vill inte ens tänka på det konstläderjacks-flämtande tramset man sänt i år…)

Samma år som Friderika kom fyra hade även Polen en bra låt med (som blev tvåa, för övrigt).


Håller än, men går inte in på topp fem.

Notera hur detta var på den avlägsna tid då man kunde skicka in en sångerska med en bra låt och förlita sig på att hennes scennärvaro och sångens styrka skulle räcka.  Så avlägset det känns.

Vilken är egentligen den näst bästa låten?
Det är lite olika vid olika tillfällen, men oftast den här.

Et sølvfløjt fra en trætop
En svag tagfat-lyd af en kat
En rislen i bækken
En hvislen i hækken
Der si'r, at det ikke mer' er nat

Det var något visst med svartvit TV.

Sedan blir det ännu svårare. Länge svor jag på att den allra bästa låten var De Troubadour, som var en av de fyra vinnarna 1969 (det var innan jag hört Kinek mondjam el vetkeimet).

Men man ändrar sin smak med tiden.

Dock är den troligen den mest udda vinnaren:



En minnesvärd vinnare från de tidigare åren är den som tog hem spelet i Köpenhamn, när tävlingen avgjordes där efter paret Ingmans seger – Non ho l´età.
Klassiskt italienskt.
De där pianoanslagen i inledningen… och hur de följer oss genom låten. Som tid.


Kanske var det verkligen bättre förr?

En smygande favorit är en låt som deltog i den svenska uttagningen 1969 utan att placera sig särskilt högt.

Ändå hade sångaren meriter – i form av en andraplats i den internationella finalen några år tidigare. Och låtskrivaren skapade mer eller mindre på egen hand begreppet ”rockmusik på svenska”.

Alltid underskattad, Svante.

En låt som blivit en standardmelodi, sådan där man hör i hissar och på nattklubbar (om man nu är den sortens människa som åker hiss. Eller går på nattklubb) är Vicky Leandros ”L´amour est bleu” från 1967,  ett år när jag annars personligen hade min musikaliska uppmärksamhet riktad åt lite andra håll.


Men jag minns faktiskt också att det årets vinnare inte var så dum - och dessutom att Jeff Beck gjorde en riktigt bra version av Leandros låt året efter.  

Vissa låtar måste man älska av andra skäl än de rent musikaliska.
Portugals bidrag 1975 var en hyllning till nejlikerevolutionen föregående år, framförd av en sångare som själv varit med i kaptensgruppen som genomförde den – iförd en fruktansvärt tidstypisk orange skjorta med lika tidstypiska kragsnibbar…


Ett annat oförglömligt bidrag är förstås Norges same-låt från 1980. Den brukar förlöjligas på den här sidan Kölen, men varför då egentligen?
Visst, man kan tala både om oblyg etnoflirt och udda kostymering, men herregud, vi har skickat Roger Pontare, så vad fasen.


En klassiker i den mer uttalat och avsiktligt udda stilen är förstås denna:

Nej, det är inte bra. Inte alls Jag tror inte ens att det är roligt.
Men man kommer onekligen ihåg det.
Stefan Raab hade för övrigt, som upphovsman, drabbat oss några år tidigare.

Det finns dock också exempel på bidrag som är mycket udda, mycket minnesvärda, och mycket bra.
Vi avslutar med ett sådant (bortse från det långa tröttande förpratet, låten är värd att vänta på):



Det var annorlunda förr.
Och kanske likadant.

Den plågade meteorologens röst - låtar om väder

En meteorolog i bekantskapskretsen ställde frågan ”Vilken är den bästa väderlåten”.
Han fick en rad förslag – min första tanke var Remember the rain och därefter Here comes the sun, men eftersom jag tror meteorologen i fråga har en dragning åt hårdare rock så slängde jag in denna:



Jaja, inte så jäkla hårt, men i alla fall med viss kraft.
Det där inledande riffet har jag älskat sedan jag var tretton, det ger fortfarande lustfyllda ekon.
Och det handlar ju tveklöst om väder, och till och med om väderleksrapportering:
  five to ten,
  now it´s time
  for the weather

Det gör annas inte alla låtar med sol eller regn eller storm i titeln.
Gamla dängan ”Sol vind och vatten” är ju bara en kärlekslåt, även om den kunde låta som ett inlägg i tidens energidebatt.
Inte heller denna trevliga lilla truddelutt har egentligen något med prognoser att göra:



En snabb bläddring bland hjärnans kringspridda akter gav dock vid handen att det finns en massa låtar som faktiskt gör det.
Det vill säga verkligen avser väder-relaterade fenomen när de nämner ”regn” eller ”orkan”.
Det finns faktiskt verkligen massor.

Jag lämnar här en rad klassiker av typen Stormy Weather och Regndroppspreludiet därhän, likaså ett pärlband av mer eller mindre minnesvärda svensktoppsklättrare som Regniga Natt, och letar upp några egna favoriter.
Och då var det ju de där båda förstnämnda.

Först en av den ständigt underskattade George Harrisons största stunder, denna gång i en sen och lite udda liveversion med spridda kompisar (för ett gammalt Idle Race-fan är det alltid kul att se Jeff Lynnes enorma barr dyka upp).

Kanske egentligen inte någon höjdarversion strikt tekniskt, men kul.
Och låten är outslitlig.




Och så den evige Bob Lind. Jag har ju ägnat honom en hel artikel annorstädes, men man kommer inte undan Remember the rain:

.

En närlyssning visar iofs att regnet och solen här i hög grad är metaforer för kärlekens växlingar, men metaforen bygger på riktigt regn och riktig sol, så visst platsar den.
Uppladdaren har också tagit fasta på vädret i sitt bildval. /Edit: Gällde tidigare upplaga/


Det finns en Dr Strangely Strange-låt som har den i sammanhanget perfekta refrängen ”Rain, Hail, Sleet, Snow”, men den hittar jag inte på Youtube. ***

Fast Frosty Mornings borde väl duga ganska bra?



Man skall alltid ta chansen att spela Dr Strange, så enkelt är det!
Och i Frosty Mornings hör vi ju den plågade meteorologens röst: And it´s going to snow, I guess it´s going to snow, I think it´s going to snow…
Det förnämliga bandet har ju också givit oss Summer Breeze

Man kunde här lägga in Dylans Subterranean Homesick Blues med de odödliga raderna You dont need a weatherman to know which way the wind blows  men det vore kanske lite fusk.
Och än mer så densammes ”Hurricane”  som ju bara handlar om Rubin Carter.
Eller inte så bara. Men ändå.
Fast uttrycket ”The hot New Jersey night” förekommer onekligen i texten.
Det är nog så att vädret är nästan lika viktigt i sånger som i verkligheten.

En annan kär låt med viss väderanknytning är förstås Thunder Road. Men den handlar ju egenligen inte om åskväder. Det gör däremot den här:



Naturligtvis blåser det en del vind genom musiken också.
Mycket av den är dock symbolisk och går bort.

Få vind-låtar handlar dock så tydligt och klart om vädret och dess inverkan på oss människor som denna vackra sång (här i någonsorts annorlunda hemmainspelning, dock med upphovsmannen själv):



Det kan dock tänkas att den gode Richard Shindell också har tänkt att vi skall se mannen som stannat kvar ensam i sitt hus inför den annalkande stormen, med fönstren och dörrarna vidöppna och lösöret utburet att lyftas bort av vinden, med fru och barn ivägresta till säkerheten norröver, att vi även skall se någon större symbolik i detta.

Men den duger också som en kortfattad sorgsen novell om livet.
Och vädret.


Och så är det ju det här med snö.
Min yttersta favoritlåt om snö förblir Rejoices November Snow med dess mystifierande text och dess jagande melodi, men den finns tyvärr bara på Spotify (här).

Och den sång som bäst sammanfattar ens känslor för vintern är och förblir denna:



Winter time it brings me down
Ice cold winds snow on the ground

Usch.

Vi får fly undan med en låt om sommaren. Egentligen inte så mycket väder här.
Men årstidsväxlingar.
Och så gillar jag den...


_______________________________________________________
_______________________________________________________

*** Jomen här är den ju: Ballad of the wasps - "rain, hail, sleet, snow...":
/edit nov 2014 - och sedan borta igen :-( /



...och tillbaka - första låt på skivsidan: 

 


"Det finns inget dåligt väder
Och det finns inga dåliga kläder heller.
Det finns bara dålig inställning"

(M.J. cirka 2002)