Fjärde maj och dags att påminna
världen om Cirkus Miramar, detta förträffliga band från Trollhättan.
De har en hel rad utmärkta låtar
i sin postpunkproggkatalog, revolutionära och vemodiga och dansanta och ibland
alltihop på en gång.
Men en låt står ut.
Och det är den som det handlar om
i dag – den som handlar om i dag.
Eller om den handlar om
november. Det är lite oklart. Och det är
just det oklara som är charmen.
Eller rättare sagt det svindlande
svävande dubbla, flerskiktade, mångtydiga.
Det är ingen tvekan om att detta
i någon mening är en politisk sång. Det är bara det att det inte går att nagla
fast den. För det finns inte ett ord i den som ens antyder något med politik,
ingenting om dagskraven och ingenting om utopin.
Men ändå.
Och så är det förstås en av de
finare kärlekssånger jag vet. Fast vem
som älskar vem och hur det går med det, och varför det går just så eller inte
så, och vad som kommer att hända sedan, det är svårt att veta.
Ungefär som i livet vet
ni.
Med bara en anings förskjutning
skulle den här texten kännas pretentiös. Men förskjutningen sker inte.
Nu är den bara sann,
allmängiltig, klargörande.
Vi vet lite mer om världen.
Att vi inte riktigt vet vad det
är som vi vet är ingen invändning. Snarare tvärtom.
Det var en slump att jag ramlade
på den här låten, det här bandet, all den här poesin och kraften. Men när jag väl
gjort det var jag fast.
Och fast sitter jag, ett antal
CD-skivor och många lyssningar senare (Bara det, att kalla en skiva för ”Fisk
och skaldjur i svenska vatten”. Bara det).
Det var inte bara feministikonen
Maggie Thatchers bortgång som fick mig att tänka på Harvey Andrews igen.
Sanningen att säga tänker jag på
Harvey Andrews och hans musik ganska ofta.
Och lyssnar på den.
En egensammanställd skiva med
titeln ”Writer of songs” har hängt med som del av soundtracket på ganska många
bilresor, och låten I´m here
sammanfattar numera ganska bra var jag befinner mig i livet – även om den (som
M påvisade) nog är riktad till en dotter, inte en son.
Det hindrar inte att den stora
kvinnosakskvinnan Maggie Thatcher lyfte upp ett av Andrews gamla mästerstycken
i den bittersatiriska genren:
Hur som helst, Harvey Andrews
musik finns alltid ganska nära, ända sedan jag första gången blev medveten om
den för sådär 40 år sedan (genom O, antar jag, utan att minnas detaljerna).
Första bekantskapen var i alla
fall skivan Friends of mine och den första upplevelsen Requiem, med dess tillbakablickande på
en nyss förgången ungdomstid och en skeptisk utblick mot samtiden – lika
gångbart än i dag.
Vilken sång som är den bästa är
mest en fråga om tillfälligheter, stämningar, ärende.
Men en ständig kandidat är
ovannämnda I´m here. Det är inte bara
en förälders älskvärda erbjudande av hjälp när det behövs, även om det momentet
är väl uttryckt – det är också den melankoliska insikten om varför det blivit
dags för det, blivit dags att strax lämna över stafettpinnen definitivt –
Det, och det mesta andra i sången
fungerar lika bra för den som bara har söner.
Yes I’m here because
that’s all I can be I’ve raised you and I’ve praised you, now
you’re free
And my days go by so fast, I’ve less future
and more past And there’ll come that day at last I’ll
disappear There’ll come that day at last I won’t be here
En
annan evig favorit är She saw him smile.
Sällan har något så
fint – och ändå så sorgligt – utvunnits ur ämnet demens.
När time has been and gone and done its worst.
Och hur kärleken finns där,
någonstans där inne, fast mannen som hon älskat till synes inte finns där.
Den är också en fin skildring av
hur musiken förmår förena, ett ögonblick, när språket och tanken inte längre
kan.
Den sortens subtila närmande,
dess in- och utblickar i själens landskap, dess strödda självklarheter och
förtätade klarhet, finns överallt i Andrews oeuvre.
Det är själva hans stil.
Han kan vara uppsluppet glad
ibland, och som vi redan sett och skall se igen är han ofta bitskt politisk och
satirisk, men det är det bitterljuva som märker ut hans sånger, som får dem att
stå ut.
Och det passar så bra till hans överraskande mjuka röst och hans förmåga att hitta de självfallna melodierna.
Ibland är ljuvheten förstås nästan
borta och bara bitterheten finns kvar, som är den hjärtskärande The Mallard
- men till och med i denna sorg är det ju längtan efter
glädje, gemenskap och skönhet som ringer ut, drömmen om det goda slås sönder –and tried though I have I still cant understand – men det är likväl drömmen om det goda och
sköna som blir kvar.
Nej det är inte en seger över
ondskan, över plågoandarna, över det meningslösa förstörandet. Men det är ett
ögonblicks förmåga att bjuda dem spetsen, att framhålla något annat, något mera
meningsfullt.
Det är så sorgligt och så
vackert.
Alla har vi ju träffat de där
människorna.
I mig gör det fortfarande ont
varenda gång jag lyssnar till den här låten.
Vi möter samma tanklösa ondska i
inledningen av ”I´d rather read a book”.
Men detta är en av inte så
väldigt många av Harvey Andrews sånger som har ensorts happy end.
Och även om man känner att den
bokläsande, bokälskande, försynta sortens människor som INTE har sitt högsta
nöje i att skratta åt andra människor är en krympande skara, så får den sista
ordet här.
I förbigående några lustmord på
slemmiga typer.
Å andra sidan
Ibland är det så enkelt.
Livet, kärleken, gemenskapen.
Friends of mine:
Harvey Andrews är en vass
kritiker av avigsidor i det brittiska (klass)samhället. Det hindrar inte att
hans absolut mest kända sång (så känd att många tror att det är en trad-låt,
ibland anges den som skriven av ”en okänd soldat”) handlar om en brittisk
soldat på Nordirland; också följande melodi hyllar en brittisk krigare, om än
av en tidigare generation.
Gemensamt har de att det är människan de skildrar och ser, inte
soldaten. Och ”Able Baker” är inte en skildring av heroismen under Slaget om
Storbritannien 1940, utan om vad som hände sedan. Dess sinnestillstånd är inte hjältedyrkan
utan vemod.
Å, jag kunde fortsätta länge och
räkna upp sånger: den desperata Headlines
(”black September, black October, black
November mark the time”), den djupmelankoliska Autumn Song, den
kärleksfyllda Bruges, den dystopiska Anna My Love (med dess
egendomliga ekon av Eyvind Johnsons "Favel Ensam"), Margarita,
Gift of a brand new day, – men det
här kan inte bli för långt.
Bara några till ändå.
Kent State University, 1970.
Neil Young skrev ”Four dead in
Ohio”, och Harvey Andrews skrev Hey
Sandy, en text svidande av smärta.
Politiska protester kan vara lite
mer sofistikerade än det som man får plats med på ett plakat.
Ett sätt att skriva effektiv
satir är att helt enkelt kliva in i den andre, låta honom tala.
Med vissa människor verkar det
lättare: som att det bara är att låta dem tala.
Harvey Andrews The way we lived then är ett litet
mästerstycke i den genren.
Återigen är det thatcherismen som står i
skottlinjen.
Dess dumsmarta tjänare
Dess inskränkta lustjägare. Dess klassförakt snett uppifrån
En sång full med oneliners av
koncentrerat bittert klasshat, i flera riktningar. Och dessutom de där raderna
som var en spådom när de skrevs men är verklighet nu:
Only this time we´ll know where it comes from, we´ll
know how to keep it and make someone else pay
