-Ja, jag har inte så bra koll på vad Ralph McTell har haft för sig de här senaste åren, sade O. -Vill säga, efter 1973 eller så. Den här sidan ”Zimmerman Blues”.
Detta påpekande innehöll en fråga. Det var, som alla initierade förstår, en utmanande fråga. Så mycket mera som frågeställaren var den som en gång fäste min uppmärksamhet på unge McTell.
Men det var, således lååångt före 1973.
Det var nog 1970, eller kanske redan 69. Har en minnesbild av att jag tittade på Spiral Staircase där i den överraskande välsorterade skivaffären i Eltham, den gången jag inte köpte Marble Index och inte Goodbye and Hello.
Två så bra skivor har jag nog aldrig inte köpt på en gång någon annan gång.
Alltnog. Ralph McTell har fortsatt att göra bra låtar även efter de särskilt minnesvärda albumen My side of your window och Not till tomorrow
En av mina favoriter är den här. Troligen den enda låten i den brittiska singersongwriter-traditionen som uttryckligen nämner Schweigaardsgate i Oslo; men det är inte riktigt det som är det viktiga.
Tyvärr ej på youtube – här en egen video.
Intressant nog heter sången "Easter Lilies", vilket man hade fått bock i kanten av engelskläraren om man kallat påskliljorna för. Fast det är klart utsagt att det handlar om daffodils.
Tid har ändå gått sedan det där tidiga 70-talet, då några av oss tappade kontakten. I några låtar har tidens gång satt avtryck.
En av de allra vackraste – över huvud taget en av de vackrare skildringar jag vet av den åldrande kärlekens stilla glädje - är Naomi:
(…en sång som McTell faktiskt skrev redan på 70-talet)
Samhällskritikern Ralph McTell har inte heller tystnat, även om hans sånger sällan har varit plakatpoesi, oftare små berättelser som tillåtit lyssnaren att dra sina egna slutsatser. Men han har nog aldrig riktigt mer kommit nära vreden i en sång som I´ve thought about it från My side of your window:
Men – det finns ju andra infallsvinklar på tillvaron.
Jag har sett att McTell fått kritik i kommentarsfälten kring denna sång för bristande teologisk renlärighet.
Då tror jag att man har tappat poängen.
Väldigt mycket tappat poängen, faktiskt.
Det var länge sedan jag stötte på ett så friskt grepp på evangeliebudskapet, och det utan att göra våld på det. Man tänker ju att just så måste man kunna uppleva det, om man är sann Gud och mänska sann.
En Jesus som talar med troende och tvivlare i samma mening, det är inte varje dag.
Det vackraste då? Jag vet inte. Det finns flera kandidater. Men jag sätter en slant på denna.
En annan stark kandidat är förvisso ”Nannas song”. Men den härrör ju inte från de här allra senaste åren (de efter 1973…) utan är i själva verket den andra sång som Ralph McTell skrev, enligt hans egen utsago.
Men den är vacker. Här i en färsk upplaga.
Och så White Dress. Att ta sig an någonting som Sandy Denny sjungit är alltid att ta en risk.
Men McTell hanterar sången (som ju faktiskt är hans och Swarbricks) på sitt eget sätt och tar den vidare, eller i andra riktningar.
(Kolla också till exempel Summer Girls, Still in dreams och - från tiden före 1973 - Michael in the garden, Clown, och Standing down in New York town.)
Varje redovisning av Ralph McTells sånger har en naturlig slutpunkt. Låt vara att också den ligger i början av hans karriär.
Terminus.
Här slutar och börjar det.
______________________________________________
______________________________________________
PS. Ja det var ju Zimmerman Blues, förstås. Kanske inte hans bästa.
Men diskussionen började ju där nånstans.
Och
ja, Ralph McTell har skrivit (med god hjälp av traditionen) den kända sången From Clare to here - det är säkert den du
tänker på.
Nån annan kan jag inte komma ihåg... ;-)
Nån annan kan jag inte komma ihåg... ;-)
