Den plågade meteorologens röst - låtar om väder

En meteorolog i bekantskapskretsen ställde frågan ”Vilken är den bästa väderlåten”.
Han fick en rad förslag – min första tanke var Remember the rain och därefter Here comes the sun, men eftersom jag tror meteorologen i fråga har en dragning åt hårdare rock så slängde jag in denna:



Jaja, inte så jäkla hårt, men i alla fall med viss kraft.
Det där inledande riffet har jag älskat sedan jag var tretton, det ger fortfarande lustfyllda ekon.
Och det handlar ju tveklöst om väder, och till och med om väderleksrapportering:
  five to ten,
  now it´s time
  for the weather

Det gör annas inte alla låtar med sol eller regn eller storm i titeln.
Gamla dängan ”Sol vind och vatten” är ju bara en kärlekslåt, även om den kunde låta som ett inlägg i tidens energidebatt.
Inte heller denna trevliga lilla truddelutt har egentligen något med prognoser att göra:



En snabb bläddring bland hjärnans kringspridda akter gav dock vid handen att det finns en massa låtar som faktiskt gör det.
Det vill säga verkligen avser väder-relaterade fenomen när de nämner ”regn” eller ”orkan”.
Det finns faktiskt verkligen massor.

Jag lämnar här en rad klassiker av typen Stormy Weather och Regndroppspreludiet därhän, likaså ett pärlband av mer eller mindre minnesvärda svensktoppsklättrare som Regniga Natt, och letar upp några egna favoriter.
Och då var det ju de där båda förstnämnda.

Först en av den ständigt underskattade George Harrisons största stunder, denna gång i en sen och lite udda liveversion med spridda kompisar (för ett gammalt Idle Race-fan är det alltid kul att se Jeff Lynnes enorma barr dyka upp).

Kanske egentligen inte någon höjdarversion strikt tekniskt, men kul.
Och låten är outslitlig.




Och så den evige Bob Lind. Jag har ju ägnat honom en hel artikel annorstädes, men man kommer inte undan Remember the rain:

.

En närlyssning visar iofs att regnet och solen här i hög grad är metaforer för kärlekens växlingar, men metaforen bygger på riktigt regn och riktig sol, så visst platsar den.
Uppladdaren har också tagit fasta på vädret i sitt bildval.


Det finns en Dr Strangely Strange-låt som har den i sammanhanget perfekta refrängen ”Rain, Hail, Sleet, Snow”, men den hittar jag inte på Youtube. ***

Fast Frosty Mornings borde väl duga ganska bra?



Man skall alltid ta chansen att spela Dr Strange, så enkelt är det!
Och i Frosty Mornings hör vi ju den plågade meteorologens röst: And it´s going to snow, I guess it´s going to snow, I think it´s going to snow…
Det förnämliga bandet har ju också givit oss Summer Breeze

Man kunde här lägga in Dylans Subterranean Homesick Blues med de odödliga raderna You dont need a weatherman to know which way the wind blows  men det vore kanske lite fusk.
Och än mer så densammes ”Hurricane”  som ju bara handlar om Rubin Carter.
Eller inte så bara. Men ändå.
Fast uttrycket ”The hot New Jersey night” förekommer onekligen i texten.
Det är nog så att vädret är nästan lika viktigt i sånger som i verkligheten.

En annan kär låt med viss väderanknytning är förstås Thunder Road. Men den handlar ju egenligen inte om åskväder. Det gör däremot den här:



Naturligtvis blåser det en del vind genom musiken också.
Mycket av den är dock symbolisk och går bort.

Få vind-låtar handlar dock så tydligt och klart om vädret och dess inverkan på oss människor som denna vackra sång (här i någonsorts annorlunda hemmainspelning, dock med upphovsmannen själv):



Det kan dock tänkas att den gode Richard Shindell också har tänkt att vi skall se mannen som stannat kvar ensam i sitt hus inför den annalkande stormen, med fönstren och dörrarna vidöppna och lösöret utburet att lyftas bort av vinden, med fru och barn ivägresta till säkerheten norröver, att vi även skall se någon större symbolik i detta.

Men den duger också som en kortfattad sorgsen novell om livet.
Och vädret.


Och så är det ju det här med snö.
Min yttersta favoritlåt om snö förblir Rejoices November Snow med dess mystifierande text och dess jagande melodi, men den finns tyvärr bara på Spotify (här).

Och den sång som bäst sammanfattar ens känslor för vintern är och förblir denna:



Winter time it brings me down
Ice cold winds snow on the ground

Usch.

Vi får fly undan med en låt om sommaren. Egentligen inte så mycket väder här.
Men årstidsväxlingar.
Och så gillar jag den...


_______________________________________________________
_______________________________________________________

*** Jomen här är den ju: Ballad of the wasps - "rain, hail, sleet, snow...":
/edit nov 2014 - och sedan borta igen :-( /



...och tillbaka - första låt på skivsidan: 

 


"Det finns inget dåligt väder
Och det finns inga dåliga kläder heller.
Det finns bara dålig inställning"

(M.J. cirka 2002)

The Great War

Hur knäppt är det inte att samla ihop musik om Världskriget?
(jag menar då förstås det stora kriget, The 14-18 war).

Sådär lagom, är mitt svar. Men jag är inte opartisk, för jag är den som har gjort det.
Det finns en etisk-moraliskt-filosofisk-principiell diskussion som man kan föra om sådant, en lite banalare variant av frågan om poesi efter förintelsen.
Jag tänker lämna den därhän. Detta är en musikblogg.
Och en sak är säker: något glorifierande av kriget och döden finns här inte.



Did you really believe them when they told you "the cause?"
Did you really believe that this war would end wars?
Well the suffering, the sorrow, the glory, the shame,
The killing, the dying, it was all done in vain,
For Willie McBride, it's all happened again,
And again, and again, and again, and again.


Inte heller finns något sådant i Country Joe McDonalds Forward, som inleder hans skiva War War War med tonsatta dikter av Robert W Service, de flesta av dem just från världskriget, några från Boerkriget.



And you yourself would mutter when
you took the things that once were men…
skriver Service, som mycket riktigt tjänstgjorde som sjukvårdare.

Något mer av krigsromantik finns möjligen i The man from Athabaska, som jag skrivit om tidigare.

Men efter en del irrande hållningar som för oss från de stora skogarna och sjöarna i västra Kanada till Argonne-skogen landar även den i en stor krigströtthet och en längtan till det stilla, enkla, meningsfulla livet långt från de lerfyllda skyttegravarna.


I den långa Jean Desprez är vi dock farligt nära de svartvita propagandabilderna.
Men det finns en del sanningar där också.
Första världskrigets grymheter mot civilbefolkning var kanske inte värre än i de flesta krig, och har skymts av allt det som hände under den andra kriget, men de förekom.
Och i sin genre, heroiska hjälteporträtt av the million men who for fair France have died, försvarar den sin plats.

Men det grymma med Världskriget fanns framför allt i själva kriget, den vanvettiga slakten vid fronterna, föraktet för människoliv, människovärdets upplösning i leran.
På Västfronten, i Italien, i öster.

Slakterna vid Verdun, Somme och Ypres har ibland överskuggat det som hände på andra frontavsnitt. Men det är inte glömt.

Hör till exempel på Fuoco e Migliatrici.

Per conquistare un palmo di terra
Quanti compagni son´ morti digia...



Det italienska hamrandet mot österrikiska ställningar, resultatlöst men till vanvett upprepat (”elfte slaget vid Izonso”) står inte Västfrontens offensiver efter i meningslöshet, snarare tvärtom.


Allt handlar dock inte bara om skyttergravar och offensiver. Den outtröttlige historikern Al Stewart berör kriget i en rad sånger. Min favorit förblir nog Manuscript,  även om youtubeversionen inte gör den riktigt rättvisa.



Det skall också erkännas att Manuscript i lika hög grad är en sång om sin egen tid (som nu är på väg att bli historia..)

And Mandi and I stood and stared at the overcast sky...

En betydligt senare sång, som liksom Manuscript tar sin utgångspunkt i kriget men också förs fram till sin egen tid, är Somewhere in England 1915, som börjar med Rupert Brookes och Violet Asquiths kärlek, hur det nu var med den, men fladdrar förbi skyttegravar och andra diktare och landar i vår tid och våra krig.


Rupert Brookes berömmelse vilar i hög grad på hans dikt The Soldier, om en gravplats i ett främmande land. Han skrev den, och for i väg och dog på vägen till Gallipoli, och begravdes på Skyros.
Some foreign field...

Stewart har förstås inte heller kunnat låta bli fredskonferensen i Versailles. A League of Notions (sic!) är ett litet kabaret-stycke med tungvrickande text, men som sådan ganska njutbar.
Här i en live-upplaga.



(Ett inlägg om sånger om historia, eller kanske mer specifikt om Al Stewart och sånger om historia, kan komma senare…)


Allt är inte heller bara hemskt eller (tragi)komiskt. Det finns det som är vackert också.
Den inledande No Man´s Land hör dit.
1917 är också en…


…även om historien mest är sorglig. Tack Emmylou och Linda!

Sorglig, tragisk men också minnesvärd är även Eric Bogles The band played Waltzing Matilda, precis som händelserna den skildrar – Gallipoli-kampanjen och framför allt den misslyckade landsättningen vid Souvla.  Det är nästan på dagen 97 år sedan.

Många versioner finns. Här Pogues:


Det finns också en helt annorlunda version, som egentligen inte har något med världskriget att göra, men är ett stycke förvirrande och fascinerande samtidshistoria. Det är den amerikanske senatorn Bob Kerrey (D) som framför samma sång, från talarstolen, efter att just ha blivit invald i senaten. Musikaliskt är det kanske ingen stor stund, men det bryter så totalt med vad man tror sig veta om världen.


Vilket, kanske, påminner om oss att världskriget inte bara var skyttegravar och fronter.
Det var revolution också:


Beau, CJT Midgley, är en personlig favorit som vi stött på tidigare här. Han när också ett påtagligt historieintresse. En låt handlar om den industriella revolutionens märkesbyggnader, en annan om en sönderslagen vas och vad den sett. En egendomlig man.

Min spelningslista är lång, men ett blogginlägg måste begränsas. Jag vill först bara bereda plats för en svensk klassiker om det fasansfulla kriget...

...och en påminnelse om en av det följande krigets mest kända och älskade sånger egentligen skrevs om och handlade om det Stora Kriget:

                                                                                                      June Tabor.




___________________________________________________________________

Wikipedia: World War One

Vem?

Jag blir inte klok på den här låten.
Vad menar karln egentligen?
Den fastnar, med sina frågor, allt mer obesvarade för varje lyssning.
Är det inte meningen att det skall vara tvärtom?

Finns barnet, är det ett konkret högst verkligt gråtande barn som står där i farstun?
Eller är det ensorts bild för någonting, och i så fall vad?

Och vem är det egentligen som ställer frågorna: den sjungande rösten som radar upp frågefraser som inleds med just ordet Vem – eller det där barnet, som enligt texten just inte säger någonting annat än just ”Vem”?

Barnet som är vuxet, som är ensam fast morsan skall komma hem om en kvart – fast vem är det som inte är hemma hos vem?
Och ja, vem skall bestämma vem som skall komma hem alls? Och när?

Och vilka är det egentligen som är det här barnets föräldrar, som får slita, i väntan på att få dansa – med vem?


Ett ögonblick tror man att det skall landa i en socialrealistisk ögonblicksbild från ett avlägset förortsfemtiotal med nyckelbarn och lekskolefröknar - men ändå inte, utan vi färdas i en parallellvärld östan om tid och västan om månvarv, där vem kan fråga vem om det som vem aldrig kan veta.

Och vem skall då ge oss svaren?


_________________________________________________
_________________________________________________


Läs också Mycket mer än fjärilar.

Och: En enda låt (Till Mare)


Och så har vi förstås den långa listan, den ursprungliga, över de 37 bästa låtarna.

Mycket mer än fjärilar

Bob Lind brukar betraktas som ett klasiskt One Hit Wonder.

Det är rätt på sätt och vis.
Elusive Butterfly var en sådan där låt som nästan omedelbart kliver in i klassikerrepertoaren.
Den har en vacker melodi som fastnar, utan att bli för enkel. Den har en text som är intelligent och vacker och romantisk, utan att kliva över gränsen till det lättköpta eller töntiga.
Den är kort sagt välgjord (Jack Nitsczhe producerade, för övrigt).

Men Linds ställning bygger ändå på lite mer än enda låt.

Visserligen gav han aldrig ut mer än tre – eller fyra, beroende på vilka man räknar – LP-skivor, och inledde sin moderna nätbaserade fas först efter en lång tystnad. Men i det finns ändå grunden till ett solidare bygge än enhitsmakarens.

En del av det är att Lind också skrivit låtar för en rad andra artister, direkt för dem eller så att hans låtar efter hand spelats in.
Där finns i och för sig inga stora hits, inga välbekanta titlar som alla omedelbart lyssnar till, även om La Piogga che va har blivit en sorts standardlåt i Italien och Cheryl´s going home kan höras då och då. Men royaltyna från skivor med så disparata artister som Blues Project, Nancy Sinatra, Marianne Faithfull, Richie Havens och Turtles lär ha hållit Lind flytande ekonomiskt genom åren.


Det är dock inte därför vi som älskar honom gör det.
Det är för de egna låtarna.
Från den första skivans desperat nostalgiskt längtande anslag över det desillusionerade och distanserade betraktandet av världen på Since there were circles till nutidens små novellstycken om svårigheten att leva i livet och glädjen med att göra det.


Min favorit för alla tider är Mr Zero. Men så är jag också en obotlig romantiker. Med bara ett litet litet stänk cyniker inmängt.



Ja, jag hör vad ni säger.
Men den låten träffade mig när jag var 16-17 år och desperat och givetvis hopplöst förälskad i en liten vacker flicka som hade låtit mig kyssa henne en nyårsafton och sedan glidit iväg.
Little Miss Someone has packed up and gone...

Och så jävla überromantiskt är det faktiskt inte.
Kolla hur Lind väver sina metaforer och spinner ett större nät av dem.
Amatörpoeter, tag och lär.

Lyssna också på Yardbirdssångaren Keith Relfs motvilliga men kompetenta version.

Den första skivan har få svaga nummer. Även om man måste ställa om sig en hel del för att vara beredd på The world is just a B movie, som i sanning avviker från det bitterljuva.

En särskild favorit är Counting, med dess säreget fallande och fallande och fallande melodi, man tror den skall vända uppåt, men han tar den ett spiralvarv till nedåt och först så småningom förstår man – nej, känner man – att det i sig är en bild.
En ung Marianne Faithfull gjorde också en vacker version.


De följande skivorna – inklusive den som skivbolaget gav ut mot Linds vilja och hans godkännande – är ojämnare, men innehåller ändå några riktiga toppnummer.

Har någon så precist skildrat en kärlek som tagit slut innan den riktigt tagit slut, som Bob Lind gör det i Remember the Rain?
Inte så att det har nått mig.


In a sad unstable way I love you more than I can say but now it´s locked in yesterday and must remain there.

Och hans förmåga att fylla på med ord utan att stapla dem. Visst är det lätt att rimma på engelska. Men det skall göras rätt också.

Den har som sagt blivit något av en standardlåt i Italien också Här med Caterina Caselli.


Vi hoppar en skiva. Lind ville inte kännas vid den.


Och så den spretiga samling som är skivan Since there were circles.



Från inledningens burleska anslag med I love to sing/Sweet Harriet förbi de virvlande brottstycken ur livet som är till exempel City Scenes eller Not that I would want her back och den upparbetade frenesin i She cant get along når vi fram till titelmelodin.

Och här är vi långt från det vi trodde oss veta om Bob Lind.
Melodin gnisslar och knakar, vänder om, tvekar och vänder igen, pressar sig fram i riktningar den egentligen inte ville ta.
Laddad med ord som känns som att de egentligen ville säga något annat.
Plåga utväxlad i musik.

Och hela tiden ser man framför sig skivans omslagsbild, i ökenhårda färger med skarpa skuggor vandrar Bob Lind iväg ut mot bildkanten, iväg från sin övergivna motorcykel.

Så ensam.



Och sedan går så mycket tid.

Bob Lind byter medium, skriver böcker, sysslar med annat. Rykten om drogmissbruk och frånvaro. Radiotystnad.

(Några saknar honom
Om Pulps Bob Lind (The only way is down) faktiskt handlar om honom är jag inte säker på men Grants If I could be Bob Lind gör det definitivt

Däremot är det inte vår Bob Lind som springer runt på Ales Stenar och marknadsför diverse stolliga teorier)


Och sedan: Nya sånger på Youtube.
Avklarnat, novellistiskt berättande. Inte lika vackert längre som förr, men lika sant.
Och lika fängslande. Bob Lind kan det där med anslag:



Min absoluta favorit av de nya sångerna är The gravity of the world, men den hittar man varken på Youtube eller Spotify.
Looking for you ovan är inte dum heller.

Eller Perspective:



Också How the night can fly är minnesvärd. Även Richie Havens har gjort en mycket bra version där han dämpar sin ambition att ta låtar någon helt annanstans än de hör hemma.


Men vi slutar väl där vi började?

En enda låt (Till Mare)

Ibland kan man snöa in på rätt oväntade saker.
Och ibland kan man ha fel.

Rätt länge ansåg jag till exempel Carl Johan Vallgren för en kuf, en självvald exilförfattare med själsskav och översvämmat ego. Visserligen kunde jag erinra mig att jag hört honom framföra några låtar i något tv-program som var överraskande bra, men sådant kan man ju inte låta sig bekomma.

Sedan läste jag – som så många andra – Den vidunderliga kärlekens historia. Det är verkligen en vidunderlig bok.

Nåväl, konstiga människor och till och med ointressanta människor kan skriva läsvärda böcker. Det kanske var en lyckträff.

Men jag började misstänka att jag haft fel från början.

Och sedan fick jag på vägar som jag inte längre minns fatt på skivan ”Livet” från 2007.
Den har flera fina låtar, till exempel ”Lycklig” och ”Stockholm i strålande väder” eller de nostalgibefriat återblickande Berlinbilderna i ”Kreuzberg SO 36”.

Men allt det och mycket annat bleknar jämfört med ”Till Mare”.

Hyllningen till den tidigt bortgångna författarkollegan Mare Kandre, uppbyggd i huvudsak kring hennes egna ord, är ett litet mirakel. En enkel melodi bärs i väg av överraskande ord bort mot evigheten.

Det är egentligen inte alls märkligt. Man kan se vad som händer, höra hur det händer, känna när det händer. Det är, som sagt bara en melodi och ord.
Det är detta som är miraklet.

Och bakom den goda musikens goda glädje vilar – förstås – en sorg: man sörjer den bortgångna Mare, som hade man själv kommit henne nära.

Mer är det inte

Till Mare