Som ett klassiskt stormöte från tiden. Och liksom då ofta då med goda och kloka argument.
Jag blev inte ens klar med 1967.
Jag blev faktiskt inte ens klar med 1966.
Sebastians största stund. Något sönderspelade Summer in the city är för all del bra, men som sagt något sönderspelad.
Från andra sidan det stora landet kom andra toner. Och låt gå för Somebody to love och White Rabbit, men min favorit bland Jefferson Airplanes låtar måste sökas i trion How do you feel, Coming back to me och Today.
Som Richard Goldstein skriver: a sense of longing is not what you´d expect from the land of cable cars and acid.
Vilken man väljer beror på dagsform. Det får (alltså) bli Today.
Eller så tar man alla tre:
Coming back to me
How do you feel?
Doors?
Light my fire är en stor låt. Emblematisk. Men just därför. Det är länge sedan man egentligen riktigt hörde den.
Min favorit förblir denna:
Man måste förstås också ge sig på The End.
Och ännu längre ut i desperationens mörka macchia: Horse Latitudes.
Men 1967 var det, alltså.
Peter Daltrey dök upp från ingenstans med sitt kalejdoskop.Kaleidoscope var så 1967.
The bells and the beads, attityden, melodierna, texterna…
The Sky Children tar den brittiska pop-psykedelian från “Ashyia” ett par steg vidare in i drömvärlden.
Kaleidoscope blev Fairfield Parlour ( Aries är en annan oförglömlig liten pärla), blev Kaleidoscope igen, och Daltrey har fortsatt oförtrutet. Jag köpte ett par skivor av honom i våras och har skrivit ett stycke här. /En särskild text om Peter Daltrey finns här/
Peter Daltreys brittiska Kaleidoscope hade en amerikansk namne (där Jackson Brownes gamle vapendragare David Lindley var med).
Det samma gällde, fast med 20 års fördröjning, en annan 67-favorit med häng på listan:
Jimmy Campbell fick tyvärr aldrig den framgång han förtjänade. Men Michaelangelo med debutbandet 23rd turnoff förblir en av de klassiska låtarna från perioden.
Notera den omsorgsfulla starten av skivan.
Story of David, Toyland och kanske Prologue to a magic world kunde varit med också.
Men utrymmet och tålamodet är inte obegränsat.
Men denna måste hur som helst komma med. Det där inledande riffet...
1967 gick över i 68. Uppror och ockupationer. Men jag var 14 år och låtarna tog över.
Det betydde dock inte att ens musiken var oberörd av vad som försiggick där ute:
Våren 68 bjöd på en förtvivlad serie av låtar som skulle kunna vara med, men som inte ens riktigt kommer in i strösselpaketet: Fire Brigade, Just dropped in… Dear Delilah, Skeleton and the roundabout, I cant let Maggie go -
men den låt som jag minns mer än andra är den här:
I någon sorts objektiv mening kanske den inte håller (det är också därför den inte är med på 37-listan med dess kyliga exakthet) men för mig är detta våren vid 14.
Mamas&Papas kommer att dyka upp senare. Annars var det ju detta året för Rooms.
Det fanns också sådant som pekade mer framåt.
Första upplagan, med Al Kooper. Svåröverträffad.
Joe Cockers version av With a little help… Fast The Sheffield Steel är mycket 70-tal för min del. Och knappast just enstaka låtar.
Framåt pekar också denna låt från årsskiftet 68-69:
Egentligen är det lite fusk, för den version som jag hörde då var VDDG:s original. Men Pete Hammill är i alla fall en av dei minores i den ursprungliga bemärkelsen, och det är ju han som sjunger där med, så vad fan.
VDDG kan avlyssnas på Spotyfy här.
Lägg märke till att hela texten är en enda lång metafor.
Och så är det Rejoices ljuvliga ”November Snow”.
Den ligger så nära.
Den skulle kanske vara med.
Men den är helt oåtkomlig på nätet.
Som ett bevis för att vi har fel när vi säger att allt finns där.
Som ett bevis för att man inte klarar sig med bara Spotify.
Även mitt encyklopediska subsitut för en hjärna kan ha missat något. Jag ber tillvaron om ursäkt för detta.
Jag skall aldrig göra så mer.
Eller kanske.
Någon kanske saknar S&G. Det är lugnt. De har hur många låtar som helst på en 3700-bästa-lista. Hela katalogen, praktiskt taget. Men det är ett så jämnt flöde. Inget som så till den grad står ut. Närmast kanske America. Eller Hazy shade… Eller Dangling Conversations. Eller The only living boy. Eller nåt.
Men nej.
Och så är det förstås orimligt att inte Beatles finns med någonstans.
Men vad tusan. Ingen vet vad han hette (eller hon) som uppfann hjulet.
Mer än så gjorde de ju inte, grabbarna.
Så vad fan:
Det fanns ett annat brittiskt band från samma tid.
Men – You cant always get what you want.
Nice try, Mickey!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar