Mörkertröst - Sandy Denny och North Star Grassman & the Ravens

Insåg att mitt förra inlägg om Jackson C Frank handlade rätt mycket om Sandy Denny.

Men det är ju inte mycket fel med det.

Det finns alltid skäl att skriva om Sandy.

Och framför allt – alltid anledning att lyssna på henne.

This one has no end.

Ett skäl att lyssna är att det är höst.

Visst börjar den största skivan av dem alla, North Star Grassman & the Ravens med titeln ”Late November” men man behöver inte vänta så länge.

Så fort det mörknar kring hörnen och våta löv driver osaligt i våt vind är det dags att återvända till den skivan.

Den är både elegi och besvärjelse

Allra allra mest är det titelmelodin

:

Men samma känsla finns där igenom hela skivan,  ja även i de till synes avvikande styckena Let´s jump the broomstick  och Down in the flood, den senare en av Bob Dylans mindre slitna sidostycken; även detta rockigare material har något melankoliskt över sig, ett ja-men-i-alla-fall som hänger kvar.

Likaså i skivans traditionella bidrag, Blackwaterside.

Och även om man inte alltid förstår hur alla orden och tankarna i Sandys egna låtar egentligen riktigt hänger ihop, så förstår man ju ändå vad hon menar.

Som i minnessången om Jackson C Frank, som är mycket mer än bara så, men också är det. 
Then came the question and it was about time. 
Underbara dubbeltydighet.

Det finns en balans i denna musik, som om Alexandra Elene Maclean Dennys eget oroliga liv behövde vila och väga någonstans.

Vinden river i husknuten, regnet piskar mot rutan, tiden rusar och vindlar, mörkret tycks ha burit med sig all rörelse bort, mot vintern. Men musiken förblir, dröjer, omger.

Ger helande, tröstar, öppnar nya rum, innanför.
Omsluter.

November eller inte november.  

Det klargörs på första tonen.

   Skivversionen här

Annorstädes har jag skrivit att Sandy Denny var rockens, popens, vad-ni-vill-kalla-dets största sångerska, och jag ser ingen som helst anledning att modifiera det påståendet.

Ändå tänker jag inte ens nämna hennes mest kända sång här.

The tears which are shed they wont come from me

Det finns en katalog före och det finns en katalog efter North Star Grassman. 
Där finns många ljuvliga minnesvärda ögonblick, under Fairporttiden lika väl som på soloskivorna. 
Hur längtan och fullbordan möts i Fotheringay lika väl som hur drömmarna vandrar ut i den gula sanden i One WayDonkey Ride eller den ljuvliga hävdelsen i Solo, den sistnämnda en av Sandy Dennys allra starkaste låtar alla kategorier (mer om den här).

Men nu handlar det om den där skivan, om den fångade drömmen, om mörkrets besvärjelse.  Om en fullhet.

Crazy lady?

Ja, kanske. Men i just detta ögonblick, 1971, också samlad, seren, klok.

Och närvarande i våra liv.
Fortfarande.
Nu.

(Skivversionen finns här)

_____________________________________________________
_____________________________________________________

Vänta nu!

Kan man skriva ett helt inlägg om North Star Grassman & The Ravens utan att ens nämna Richard Thompson?  
Det kan man förstås inte.

Det är hans skiva också

Men Richard Thompson är en annan historia.

Minnet av en man - Jackson C Frank

Hur berättar man om Jackson C Frank?

Är det den tragiska livshistorien,  verkligheten bortanför diktens möjligheter, eller är det hans inflytande på artister och musik långt genom decennierna, eller är det bara genom att fråga vad han säger i dag?

Jag vet inte. 
Detta är inte ett akademiskt seminarium, det är några nedslag i min musikvärld.

Naturligtvis kom jag till Frank via Sandy Denny. Man brukar göra det. 
Om man nu inte kommer i sällskap med polarpristagare Simon. 
Någon har kanske hört Nick Drakes versioner. 

Eller lyssnat till hur Bert Janschs svårbeskrivligt karaktäristiska stämma brottas med My name is Carnival eller Blues run the game.

Men inte ens jag visste tills helt nyligen att även Al Stewart hörde till Franks följeslagare.

Jag vet för lite om gitarrteknik för att förstå sånt där.

Faktiskt vet jag nästan ingenting om gitarrteknik.

Jag bara lyssnar.

Så många döda.

Det är ett ofrånkomligt ledmotiv i varje text om Jackson C Frank, döden, de döda.
Sandy, Bert, Nick, Jackson själv.

Och ändå är musiken levande.

Mina första kontakter med Jackson C Franks musik var bara sådär lockande.
För den som snöat in på Sandy Dennys Fairport-tid och som (då och nu) håller North Star Grassman som ett av de bästa albumen någonsin var ungdomsskivan ”Sandy Denny” med ett par av Franks låtar något av en besvikelse.

Visst, rösten finns där redan, nästan nästan färdig från början, och av Franks båda låtar hör åtminstone You never wanted me till dem som fastnade – kanhända hjälpt av att det var ett sådant stadium i livet – men det var liksom som om det inte nådde riktigt ända fram.  
När jag hör dem nu har jag svårt att begripa det, men det är 30 plus år sedan.

Och om de bådas relation visste jag då inget alls. Next time around var bara en vacker sång på en bättre skiva,

Några Nick Drake-låtar senare, men vem kom ihåg upphovsmannen?

Först med nätets hjälp fick jag korn på Franks egna sånger. 
Allra först I want to be alone, eller med ett annat namn den Dialogue som Sandy direkt apostroferar i Next Time Around.

  

Och den lika starka My name is Carnival.

Och så Jackson C Franks tragiska liv. 
Brandolyckan i barndomen som märkte ut honom i tillvaron för evig tid,  sångartiden i London där en spirande karriär vändes i mental obalans och skrivblockering, hemfärdens fall ned i schizofrena perioder,  den ende sonens död,  vandringen mellan institutioner, de trevande försöken till återkomst, och så det där olycksaliga skottet i ögat som gjorde honom blind.

Och så döden.

And do you still live in Buffalo?

Ja, ni vet redan att Jackson  C Frank inte hade några hitlåtar.
Då hade ni hört om honom förr.  Men det finns åtminstone en av hans låtar som har blivit en minor classic, med inspelningar av såväl Nick Drake som Simon & Garfunkel, av Laura Marling och Counting Crows, och helt nyligen av våra svenska stämsångshjältinnor First Aid Kit.

Men det är nog ändå originalet som förmedlar mest.

För min personliga del kan jag ändå inte riktigt begripa att det tog mig så lång tid att hitta denne man.

Jag menar: Sandy Denny. Nick Drake. Al Stewart. Paul Simon. Bert Jansch.

Det är en hel akademi av de ungdomens idoler som följt med genom åren, och de har alla tagit starka, direkta intryck av denne bräcklige starke förtvivlade självsäkre splittrade helgjutne man.

Men det är inte tid att gråta nu. Jag är bara glad att nätet till sist förde mig dit, förde mig hit. Och till dem alla, levande och döda.