C Peter Hammill - The descent

Egentligen brukar jag ju hävda att Peter Hammills verk hänger samman så att det är svårt att peka ut enskilda låtar.
Och att ingenting överträffar det sammansatta verket Over från 1977.

Men den här låten.

Den här låten, hörni.

Som jag första gången hörde när han spelade i Kulturhuset för ett par år sedan, och sedan gång på gång på gång.

Peter Hammill är som allra bäst när han drar ned lite på intensiteten, låter det växla - eller fladdra - mellan olika nivåer, men låter det vila i lika grader av stillhet.

Som just här.

Textens fixeringsbilds-lika vandring mellan symbolik och högst konkreta bilder av bergsbestigandets och nedstigandets faror och lockelser bidrar ytterligare till detta svävande, växlande.

Och just där Peter Hammills styrka, det fragmentariska utsnittet ur en värld som man kanske inte alltid förstår, men som alltid känns fruktansvärt sann.

Och den sorg och förtvivlan som aldrig går att komma undan.

Och den motsägelsefulla glädje, ja lust, som ändå strömmar ut ur detta; ur det att kunna utvinna bilder ur mörkret.

_____________

Tidigare skrivet om PH:

"Få ord är så överutnyttjade som ”unik” men här hör det hemma"
"Peter Hammill rimmar inte hjärta och smärta, utan "stigma" och "enigma""
- ett inlägg om Peter Hammill efter den där konserten våren 2018

________________

Tidigare inlägg:
A Laurena - Fireflies of Montreal

B Yana Kleyn - Signore ascolta

Den ursprungliga listan

B. Yana Kleyn - Signore ascolta

Den här lilla låten är förstås bra med vilken kompetent sångare som helst.
Bästa arian i stycket, om ni frågar mig. In questa reggia och Nessun dorma, släng er i väggen.

Men det var något alldeles särskilt med Yana Kleyns insats den där gången för sju år sedan.

Så här skrev jag i bloggen då:

Men Yana Kleyn, alltså.
Jag vet att jag tjatar.
Men den där rösten, dess förmåga att vara mjuk och stark på en gång, och så det där avslutande partiet i "Signore, ascolta" när hon liksom drar ut de högsta tonerna till fina tunna trådar som hänger ovanom allting och man vill aldrig att det skall ta slut och kanske gör det inte det heller.
Kanske fortsätter det för evigt.

Och i ett annat inlägg:

(- - - ) i de lägre registren kanske Yana Kleyn inte är en så märklig sångerska.

Kompetent, ok, bra, javisst. men inget som skjuter upp henne högt över mängden.

Men när tonerna stiger!

Hennes förmåga att gjuta kraft i det och ändå behålla mjukhet.

Att hålla ut de där fina tonerna ännu ett stycke utan att tappa något.  Exaktheten.

Det finns sopraner som har diamant i rösten, och de som har stål.

Yana Kleyn har högglanspolerat silver.

För er som inte har intrigen i Puccinis sista opera Turandot i huvudet, så sjungs alltså denna aria i första akten av den unga Liu, som älskar prins Calaf (han med "Nessun dorma") som i sin tur älskar is-prinsessan Turandot, som inte älskar någon utan hugger huvudet av alla friare, sedan hon ställt dem inför gåtor omöjliga att besvara.

Men Calaf är smart och svarar på gåtorna, utan att avslöja sitt namn, något som leder till förvecklingar som leder till att Liu blir dödad - dock inte utan att hinna leverera denna vackra aria och en hel del annat njutbart.

Turandot är ett stycke med även med operamått låg psykologisk trovärdighet, men en massa fina låtar.

Av vilka den här går rakt in på listan.

______________

Ms Kleyn kan annat än att gestalta Liu.
Här till exempel en förträfflig Mimi.

Och här en fin Un bel di vedremo. Även om jag tycker den levereras med lite väl mycket dramatisk attack, som i grunden inte är perfekt vare sig för stycke eller för sångerskan. Silvret lite väl tillsvarvat, så att säga.
______________________________

Och hur låter det när andra sångerskor tar sig an Signore ascolta?
Tja, väldans bra för det mesta.  Här till exempel Monsterrat Caballé.
Här Maria Callas; apropå röster med mineralisk karaktär.
Och här Tebaldi, som nästan gungar i jämförelse.
En liten historisk pärla:  Här sjunger Maria Zamboni, som var den allra första att gestalta Liu på scen när den hade premiär 1926. Inspelningen är inte från premiären, men uppges vara gjord samma år.

________________

Tidigare inlägg:
A Laurena - Fireflies of Montreal

Den ursprungliga listan

De bästa låtarna - omstart _______________________________ _____ A. Laurena - Fireflies of Montreal

Ni minns den där listan. Den definitiva.
Den som gav er  de 37 bästa låtarna.

(Om inte hittar ni den här).

Nu är det ju så att även objektiva fakta böjs av tiden och kröks i rymden. Naturligtvis är listan klar och oföränderlig och avspeglar en solklar objektiv sanning .

Men tid har gått och händelser inträffat och nya erfarenheter har gjorts.
Det är tid att komplettera.

Så - jag ger er: Fortsättningen på listan.

A.  Laurena - The fireflies of Montreal

Vet inte särskilt mycket om den här tjejen, utom att hon gjort den här låten som i början av tiotalet blev en mindre Youtube-hit, och att hon har pytsat ut ett antal andra låtar som visserligen inte är riktigt lika bra men räcker långt ändå.

Inklusive ett par goda covers på låtar jag gillar, som Jackson Brownes/Nicos Fairest of the seasons och den gamla tradlåten Un canadien errant som också spelats in av artister från Paul Robeson till Leonard Cohen. Eller den egna Pentecost Red, som hon lade ut härom året.

(Jag gillar henne också för att hon i vissa ögonblick och vinklar är en smula lik min kära guddotter A.)

The fireflies of Montreal är vad jag begriper "byggd på en verklig historia" som det brukar heta i medial marknadsföring.
Det fanns visst eldflugor en gång.
Och så försvann de, tydligen.
Fast jag vet inte så mycket om det där.  Jag tycker mest bara att den är väldigt vacker.

Att melodin träffar den där strängen inne i själen som det till sist alltid handlar om när det gäller musik, och att texten vibrerar av närvaro och vidd.

Och det räcker ju.

Hur som helst är detta uppenbart en av de 37 bästa låtarna.

Också.

_____________________________

Nästa gång: Signore ascolta