Hart du hört om Beau?

Har du hört talas om Beau?
Eller möjligen om John Trevor? 
Eller, eventuellt, om CJT Midgley?
Nä, jag tänkte väl det. De flesta brukar skaka oförstående på huvudet när man nämner den engelske singer-songwritern med de skiftande namnen.

Noggranna läsare av Låtarna-bloggen bör ha stött på hans namn.
Dels som ett korn i Strössel 8, dels med Love is på plats 27.
Det senare valet förvånade även mig.
Jag skulle i dag nog hellre välja ljuvligt-melankoliska ”The wine was sweeter then” (eller möjligen den dramatiskt nästan klaustrofobiska ”Release” från andra LP:n).

Men en objektiv lista är en objektiv lista.

Kanske var det detdär med vin, som fick mig att tveka, det var ju ännu i början av mitt avsked från de tiderna.

 

Men en av sakerna med Beau är nog just detta, att han har så många låtar att välja på som alla är riktigt bra, men kanske inte några som är så där tok-bra att man bara vill höra dem igen och igen. Men varje låt vill man verkligen höra. Det finns sällan eller aldrig några svaga punkter.

Någon enstaka elförstärkning som man kunde avstått ifrån, till förmån för den tolvsträngande som liksom kan skapa ett helt orkesterljud. Den allra första LP:n från 1969 innehåller – med ett undantag - bara Beau och hans tolvsträngade gitarr; och folk som just lyssnat på den och fått det påpekat blir alltid lika förvånade.

 Men även med band eller annat musikaliskt sällskap blir det bra, och för det mesta riktigt riktigt bra.

Beaus verk har ofta anknytningar till historien, även när det är en personlig berättelse som gestaltas, som i den fint melankoliska ”The Painted Vase” från första skivan.
Inte så få är rena historiska noveletter, han påminner därvidlag lite om en annan följeslagare gnom tiden, Al Stewart – men Beau söker sig sällan till de mest kända skeendena och de stora linjerna (medan Stewart har både 1914 och 1939 i sina låttitlar så sjunger Beau om 1943 och 1779).

En titel anger dock en tanke som båda kan förmodas hysa: 

Om detta är tämligen traditionell skolhistoria – inte utan ett nationaliskt stråk – så är tonfallet ganska annorlunda i ”1917 revolution”  eller det märkvärdiga industrihistoriska minnesmärket ”Pillar of economy”.

Den förstnämnda har f.ö. fått en sorts uppföljare där Beau uttrycker sin sorgsna skepsis mot den bolsjevikiska rörelsens ledare. En sorgsen liten visa som verkar handla om helt andra saker, tills man ställs inför det bittra omkvädet: …where was the communism, please, in your community?

Hans hjältar kommer sällan från slagfälten. Mera typiska är besättningen från räddningsbåten TGB som försvann på havet i mars 1969, i en fruktansvärd storm utefter Skottlands kust, i färd med att utföra sitt uppdrag att försöka rädda andra:

Och inte heller i A nation´s pride, där krig är temat, är det fältherrarna och generalerna som det handlar om, det är soldaterna på slagfältet, de som accept their orders and obey, som står i centrum.
De vars dröm om att aldrig mer behöva gå till anfall snart nog har infriats, men inte så som de hade hoppats

Men hur var det nu med alla namnen?

Jo, det var en gång i mitten av förra seklet en liten pojke  i Leeds som hette Trevor Midgley.  
Christopher John Trevor Midgely.

Men i skolan fanns det två som hette Midgely, och eftersom detta var i en engelsk skola, där alla vanligen kallades vid efternamn, gick det ju inte an, och de fick nya smeknamn – unge Trevor blev ”Beau” eftersom en fransklärare kallat honom det.

Och när hans rimligt framgångsrika karriär runt debuten på legendariske John Peels skivmärke Dandelion hade svalnat efter två kritikeruppskattade skivor som sålde hyggligt men inte just mer – även om ”1917 Revolution” något oväntat lär ha blivit listetta i Libanon – så började Beau/Midgley experimentera med sitt musikaliska uttryck, hämtade upp inspiration från sin ungdoms rockmusik, spelade med band ett tag  - och fann på att använda två av sina andra namn – han blev John Trevor, och fann ytterligare något senare utlopp för sin kreativitet via nätet, som han tidigt använde för publicering och för kommunikation med sina lyssnare.

Ibland uppträdde han parallellt under namnet CJT Midgley, vilket faktiskt ju är vad han heter…

Men Beau försvann inte, och har i detta årtusende återtagit scenen framför herrar Trevor och Midgley. Och varför inte – jag menar kan man kalla en skiva med tolvsträngad gitarr för ”Twelve strings to a Beau” så måste man ju ta chansen, eller hur?

Även om de kommersiella framgångarna har varit begränsade, så har han sin publik, och de senaste tio-15 åren varit mer produktiv än tillförne - jag har haft svårt att hinna  hänga med i utbudet och är fullt nöjd med den första halvan;  det är inget fel på det sena material jag hört, men det tidiga räcker så väl för mig.

Rune Andersson: Jag älskar dig

Det var bättre först

Av en slump råkade jag hamna i två trådar om artisters bästa skivor – alltid förstås en ren smaksak – och fann mig i båda fallen tveklöst peka på en av de allra tidigaste i respektive karriär, en av de allra första.

En stunds reflekterande visade att det är så i många fall: mina favoriter finns i den tidigaste utgivningen – vi talar här oftast 60- eller 70-tal, någon gång kanske ett stänk senare.

Obs att detta gäller artister som jag fortfarande uppskattar, vars tidiga skivor jag fortfarande återvänder till, och vars senare produktion fortsätter att tilltala mig, om än inte riktigt lika mycket; det är inte att jag ”tröttnat” på Jackson Browne eller Bruce Springsteen, som var de två fall som utlöste reflexionerna; det är bara att jag tycker att de första skivorna var bäst.

 Det samma gäller, insåg jag snabbt, också Neil Young och Al Stewart; inte i riktigt lika hög utsträckning men i princip även Van Morrison (hans allra senaste excesser därvid helt borttänkta) – och det gäller väldigt tydligt Joni Mitchell.

Det gäller nog även Leonard Cohen, fast hans produktion har varit mer av upp och ner hela tiden – den sista skivan är nog överlägsen Songs from a room, och Various Positions är ju mil bättre än Death of a Ladies man.
I grunden är det nog ändå de allra första som står sig allra bäst.
"Songs of..." är en skiva helt utan svaga nummer.

Ni fattar

Det går nog att hitta ytterligare exempel, men ni fattar.

I grunden finns det förstås en enkel psykologi bakom – det är det första man hör (av en artist som griper tag i en) som blir kvar och bildar mönster, konstigt vore det annars.

Och i de flesta av de här fallen har jag ju hängt med från början, eller i alla fall nästan.
Men det är ändå inte fullt så enkelt som den första kärleken.
I fallet Jackson Browne till exempel håller jag den tredje skivan, Late for the sky, som den självklart bästa – men det var också den tredje i ordningen som jag hörde, när de två första redan var grundligt genomlyssnade och tillagda i favoritkatalogen.

Och i fallet Neil Young är ju de första tre skivorna, som drabbade mig praktiskt taget samtidigt, så himla disparata att tidens slumpverkan knappast är förklaringen.

En annan förklaring

Det är förstås också så att en del artister ger sitt bästa först, i en stor urladdning, och sedan inte har så mycket mer att komma med, alternativt bara upprepar sig.
Men jag tror det vore svårt att hävda om någon av de här uppräknade, även om en viss vild fräschör i flera av fallen gått förlorad.

Jag tror faktiskt att det finns en annan förklaring också, som har med musikens allmänna utveckling och mina reaktioner på den.

Ni vet, det hände nåt där runt 80-talet.

Musik skulle man nu inte bara lyssna till, den skulle man dansa till.

Det var trummaskinerna. Och allt det andra.

Helt plötsligt intresserade sig folk mera för vem som producerat skivorna än vem som spelade på dem.

Det gick en ström av…   …någonting…  …genom populärmusiken, någonting som jag kände mig ganska främmande inför, någonting som berörde nästan all musik, inklusive det bästa.

För den som älskar att dansa var 80-talet nog bra.

För oss andra kvarstår en känsla av att det mesta som producerades då var lite svagare, lite mindre intressant, än det som föregick och följde.

I fallen Browne och Stewart vill jag alldeles bestämt hävda att detta spelade en roll, liksom för en del andra här ej upptagna favoriter..
Joni M däremot är en annan historia.
Jag delar inte hennes kärlek till modern jazz, helt enkelt.

Någon måste bekräfta regeln

(Det finns givetvis undantag; den tidigt förlorade Phil Ochs nådde till exempel inte sin storhet förrän ett stycke in i den så sorgligt avbrutna karriären.
Pleasures of the harbour är den ouppnåeliga höjdpunkten.
Men han är som sagt ett undantag.

Och så finns det ju förstås Bob Dylan.
Det är kanske få som håller hans 10-talsproduktion högst, men hur många vågor av kreativa toppar och brusande omstarter finns väl inte där ändå?
Folkakustiska pärlor som Another side of, elektriska superklassiker som Blonde on Blonde, skilsmässobittra känslostormen Blood on the tracks eller mogna mästerverk som Time out of mind.
Man kunde ge karln ett Nobelpris för mindre.)

C Peter Hammill - The descent

Egentligen brukar jag ju hävda att Peter Hammills verk hänger samman så att det är svårt att peka ut enskilda låtar.
Och att ingenting överträffar det sammansatta verket Over från 1977.

Men den här låten.

Den här låten, hörni.

Som jag första gången hörde när han spelade i Kulturhuset för ett par år sedan, och sedan gång på gång på gång.

Peter Hammill är som allra bäst när han drar ned lite på intensiteten, låter det växla - eller fladdra - mellan olika nivåer, men låter det vila i lika grader av stillhet.

Som just här.

Textens fixeringsbilds-lika vandring mellan symbolik och högst konkreta bilder av bergsbestigandets och nedstigandets faror och lockelser bidrar ytterligare till detta svävande, växlande.

Och just där Peter Hammills styrka, det fragmentariska utsnittet ur en värld som man kanske inte alltid förstår, men som alltid känns fruktansvärt sann.

Och den sorg och förtvivlan som aldrig går att komma undan.

Och den motsägelsefulla glädje, ja lust, som ändå strömmar ut ur detta; ur det att kunna utvinna bilder ur mörkret.

_____________

Tidigare skrivet om PH:

"Få ord är så överutnyttjade som ”unik” men här hör det hemma"
"Peter Hammill rimmar inte hjärta och smärta, utan "stigma" och "enigma""
- ett inlägg om Peter Hammill efter den där konserten våren 2018

________________

Tidigare inlägg:
A Laurena - Fireflies of Montreal

B Yana Kleyn - Signore ascolta

Den ursprungliga listan

B. Yana Kleyn - Signore ascolta

Den här lilla låten är förstås bra med vilken kompetent sångare som helst.
Bästa arian i stycket, om ni frågar mig. In questa reggia och Nessun dorma, släng er i väggen.

Men det var något alldeles särskilt med Yana Kleyns insats den där gången för sju år sedan.

Så här skrev jag i bloggen då:

Men Yana Kleyn, alltså.
Jag vet att jag tjatar.
Men den där rösten, dess förmåga att vara mjuk och stark på en gång, och så det där avslutande partiet i "Signore, ascolta" när hon liksom drar ut de högsta tonerna till fina tunna trådar som hänger ovanom allting och man vill aldrig att det skall ta slut och kanske gör det inte det heller.
Kanske fortsätter det för evigt.

Och i ett annat inlägg:

(- - - ) i de lägre registren kanske Yana Kleyn inte är en så märklig sångerska.

Kompetent, ok, bra, javisst. men inget som skjuter upp henne högt över mängden.

Men när tonerna stiger!

Hennes förmåga att gjuta kraft i det och ändå behålla mjukhet.

Att hålla ut de där fina tonerna ännu ett stycke utan att tappa något.  Exaktheten.

Det finns sopraner som har diamant i rösten, och de som har stål.

Yana Kleyn har högglanspolerat silver.

För er som inte har intrigen i Puccinis sista opera Turandot i huvudet, så sjungs alltså denna aria i första akten av den unga Liu, som älskar prins Calaf (han med "Nessun dorma") som i sin tur älskar is-prinsessan Turandot, som inte älskar någon utan hugger huvudet av alla friare, sedan hon ställt dem inför gåtor omöjliga att besvara.

Men Calaf är smart och svarar på gåtorna, utan att avslöja sitt namn, något som leder till förvecklingar som leder till att Liu blir dödad - dock inte utan att hinna leverera denna vackra aria och en hel del annat njutbart.

Turandot är ett stycke med även med operamått låg psykologisk trovärdighet, men en massa fina låtar.

Av vilka den här går rakt in på listan.

______________

Ms Kleyn kan annat än att gestalta Liu.
Här till exempel en förträfflig Mimi.

Och här en fin Un bel di vedremo. Även om jag tycker den levereras med lite väl mycket dramatisk attack, som i grunden inte är perfekt vare sig för stycke eller för sångerskan. Silvret lite väl tillsvarvat, så att säga.
______________________________

Och hur låter det när andra sångerskor tar sig an Signore ascolta?
Tja, väldans bra för det mesta.  Här till exempel Monsterrat Caballé.
Här Maria Callas; apropå röster med mineralisk karaktär.
Och här Tebaldi, som nästan gungar i jämförelse.
En liten historisk pärla:  Här sjunger Maria Zamboni, som var den allra första att gestalta Liu på scen när den hade premiär 1926. Inspelningen är inte från premiären, men uppges vara gjord samma år.

________________

Tidigare inlägg:
A Laurena - Fireflies of Montreal

Den ursprungliga listan

De bästa låtarna - omstart _______________________________ _____ A. Laurena - Fireflies of Montreal

Ni minns den där listan. Den definitiva.
Den som gav er  de 37 bästa låtarna.

(Om inte hittar ni den här).

Nu är det ju så att även objektiva fakta böjs av tiden och kröks i rymden. Naturligtvis är listan klar och oföränderlig och avspeglar en solklar objektiv sanning .

Men tid har gått och händelser inträffat och nya erfarenheter har gjorts.
Det är tid att komplettera.

Så - jag ger er: Fortsättningen på listan.

A.  Laurena - The fireflies of Montreal

Vet inte särskilt mycket om den här tjejen, utom att hon gjort den här låten som i början av tiotalet blev en mindre Youtube-hit, och att hon har pytsat ut ett antal andra låtar som visserligen inte är riktigt lika bra men räcker långt ändå.

Inklusive ett par goda covers på låtar jag gillar, som Jackson Brownes/Nicos Fairest of the seasons och den gamla tradlåten Un canadien errant som också spelats in av artister från Paul Robeson till Leonard Cohen. Eller den egna Pentecost Red, som hon lade ut härom året.

(Jag gillar henne också för att hon i vissa ögonblick och vinklar är en smula lik min kära guddotter A.)

The fireflies of Montreal är vad jag begriper "byggd på en verklig historia" som det brukar heta i medial marknadsföring.
Det fanns visst eldflugor en gång.
Och så försvann de, tydligen.
Fast jag vet inte så mycket om det där.  Jag tycker mest bara att den är väldigt vacker.

Att melodin träffar den där strängen inne i själen som det till sist alltid handlar om när det gäller musik, och att texten vibrerar av närvaro och vidd.

Och det räcker ju.

Hur som helst är detta uppenbart en av de 37 bästa låtarna.

Också.

_____________________________

Nästa gång: Signore ascolta

Vägen genom musiken till musiken

Ja.

Jag är naturligtvis en pop- och rock-kille.

Numera pop- och rock-gubbe.

Född samma år som Rock around the clock spelades in, började jag vakna musikaliskt just när Beatles slog igenom, och gick in i mina tonår blomstersommaren 1967.

Det följer med, det går aldrig ur.

Så hur hittade jag alls till den ”klassiska” musiken?

Varför har vi i dag abonnemang på både Operan och Berwaldhallen? Hur såg vägen dit egentligen  ut?

Det satt jag och funderade på när vi lyssnade till en pianokonsert av Brahms i Berwaldhallen härförleden (just Brahms är annars en av de tonsättare jag inte har just någon relation till).

Och jag tänkte att den vägen kanske är ganska allmängiltig för min generation. Eller tvärtom väldigt udda?  I vilketdera fallet värd att fundera lite över.

Kontraproduktiv indoktrinering

Tidiga försök att utsätta mig för klassisk musik – jag använder framgent ordet utan de citationstecken som annars känns naturliga – som Lille Petters resa till Månen på Operan eller den outhärdligt pedagogiska skivan Musikbussen fungerade inte, de var snarast kontraproduktuva.
Man merkt die Absicht…

Däremot smög en mer klassiskt orienterad musik in via popmusiken, när vi närmar oss slutet av 60-talet och barndomens övergång i ungdom.

Jag menar Fleetwood Macs Albatross  och Procol Harums Repent Walpurgis  är snarast klassiska musikstycken svepta i popens form och instrumentering (Procol Harum med direkt lån från Bach). Även Jethro Tulls Bourré  har varit hos Bach och vänt.

Och förstås stora delar av Nice´s ouevre – Rondo  är ett typiskt exempel. Och samma grupps America  var ju direkt hämtad från en klassisk kompositörs verk, låt vara högst modern.

Love Sulpture gav sig lite längre bak för lånet av Sabre Dance  (Chatchaturian)  medan Episode Six var ända hemma hos Mozart och hämtade Rondo a la Turca, under täcknamnet ”Mozart versus the rest”  

Stråkkvartetter dyker upp

Vid den här tiden spred sig också bruket att plocka in stråkkvartetter eller ibland hela symfoniorkestrar, med Beatles som vägvisare (det var innan syntarna gjorde detta onödigt).

Tänk A day in the life .

Och det spred sig in i gruppernas egen musik också.  Jag menar ett stycke som Saucerful of Secrets

från Pink Floyds andra LP är ju mera Darmstadt än Abbey Road – i alla fall dess första delar.  (Det avslutande partiet Celestial vocies är mer sakralt, också som befrielse efter kaoset i Stockhausens fotspår.)

Och jag för min del var som fjortis ute efter allt som var svårbegripligt och därmed – enligt min tonåriga världsbild – creddigt.
Där lades en grund.

Men nånstans där kom också lyssnandet till den ”rena” klassiska musiken. Det första jag verkligen lyssnade på var – typiskt nog – Bolero.

Och folk blev som galna

Enligt min mamma berättades det att folk hade blivit galna av att lyssna på Bolero. Det räckte absolut för att intressera mig.
Jag lyssnade och lyssnade, inte för att bli galen (fullt så pubertal var jag inte) men för att stycket fångade mig med sin strikta form, sin obeveklighet och sin liksom sjunkande väg framåt.

Jag kan fortfarande återkalla ekon av det när jag numera någon gång får höra Bolero. Även om så sällan sker, det verkar inte passa in i dagens moden.

På samma album – vi är i LP-skivornas tid – fanns ett par Debussy-stycken, det var En fauns eftermiddag och  något mer  Det blev att jag lyssnade till dem också, men de var inte riktigt min tekopp ändå -  jag är än i dag inte så mycket för impressionismens upplösthet, men jag vande mig vid att lyssna till instrumental orkestermusik.

Musik som ger huvudvärk

Min mamma, som avskydde all musik som jag lyssnade till – hon klagade alltid över att hon fick huvudvärk av sådan där skränig popmusik, sådant som Leonard Cohen,  Simon & Garfunkel och Incredible String Band och dylikt som jag gillade vid denna tid – älskade Bruchs violinkonsert.

Det gjorde faktiskt jag också efter några lyssningar, jag gav henne den i födelsedagspresent någon gång i det tidiga 70-talet. 

Men jag måste erkänna att den flyter ihop med en violinkonsert av Mendelsohn  som jag spelade parallellt, och nästan ännu mer.

Dem älskar jag den dag i dag, fast jag vet att det finns de som anser Bruch pinsamt banal och Mendelsohn överdrivet romantisk. 

Your loss…

En annan tidig uppenbarelse var Tjajkovskijs pianokonsert, opus 23. Den satt jag nere i familjens nyss inredda källare och spelade gång på gång på allt högre volym. Det var nog det första renodlat klassiska stycke som liksom flöt in bland andra låtar jag lyssnade på – lyssnandet till Bolero var ännu en sorts expedition in i det främmande.

Melodi är min melodi

Den som nu kan sin musikhistoria ser att de här styckena har ett tydligt gemensamt: de har en klart urskiljbar melodi, en som man kan nynna på. Det gäller Bruch likaväl som Tjajkovkskij (och förstås Ravel).  Det är annat än Debussy det.

Till detta fogar sig också Appasionatan, som vår musikintresserade klassföreståndare lektor Samuelsson (känd som Svenne Stöt) spelade och föreläste om under en lektion. Om han fick in det under historia, svenska eller samhällskunskap, som var hans ämnen, är oklart  - men han gjorde det.

Sonaten gjorde starkt intryck då, men det dröjde tills jag återvände till den (och Pathetique och månskenet).

Det var också Svenne Stöt som tog oss med på skolresa till Österrike där vi fick gå på Staatsoper i Wien. 

Det skryter jag fortfarande med (även om jag inte direkt föll för Die Frau ohne Schatten den gången. Eller egentligen någon gång).

Medan det alltså inte kan förnekas att det fanns ett märkvärdiserande snobbdrag som fick mig att glänta på dörren, så var det obestridligen melodierna som drog mig in genom den.

Väl där inne öppnades många nya salar.

Beethoven, Bach och...

I mitten på sjuttiotalet började jag varva inköpen av rock och folkmusik med klassiskt. Där var till exempel en box med Beethovens symfonier, men jag kom aldrig riktigt förbi de självklara, femman och nian.  Fast där är det ju fler som fastnat.

Skivan med Kreuzersonaten snurrade oftare, och även dess baksida med stråkkvartett av Bartok. Och då var vi plötsligt inne på något helt annat…

Bach förstås, mest orgelverken, jag hörde en triosonata på radio en sommardag som tog mig fullständigt, det var nästan som en yrsel.

Har försökt återkalla det ögonblicket men gått bet, jag är inte ens säker på vilken det var, men tror att det var BVW 525.

Senare även cellosviterna. Även dem älskar jag fortfarande. Det är nånting med hur form upplöses och ändå fortsätter att vara form – och melodin, den finns där och ändå finns den där inte. Vart tog den vägen?  Jo, där är den?  Eller - är det nu en annan?

Och cellon är helt enkelt ett väldigt njutbart instrument. 

Nånstans här också de båda örhängena av Pachelbel  och Albinoni. Det var på något vis Bolero om igen.  Eller om det är tvärtom.   

Creddvärdet var dock relativt lågt, liksom för Griegs fina Morgonstämning som en vacker flicka spelade en vacker morgon vid decenniets mitt.
Melodin stannade kvar längre än flickan.

Största geniet?

Det största geniet av dem alla, då? Tjavars, det var egentligen inte förrän operaintresset sprang ut i full blom som jag riktigt tog till mig hans musik.
Det stora undantaget var, förmodligen föga överraskande för den som orkat så här långt i texten, Requiet.
Allvarligt och svårt skall det vara – ingen jäkla kleine Nachtmusik inte.

Det finns en slinga i inledningen, i själva Introitus , ett par svindlande sekunder när rösterna stiger uppåt och uppå och – ja, det är något av det jag vackraste vet, alla kategorier, uppe där med katedralen i Chartres och dubbeljapaner i handboll och blommande fruktträd i hagmarker i maj.

Och sedan har det bara fortsatt.

In i operans värld kom jag huvudsakligen ledsagad av min hustru likt en annan Beatrice, men jag hade förstås nosat på det.
 Gösta Oswald, litterär idol under lång tid och på sätt och vis fortfarande, beskrev Didos klagan som "operalitteraturens skönaste aria" (ja, sådan var hans stil), och jag är benägen att ge honom rätt. Även om Puccini har åstadkommit några dängor som också är med där uppe. Den här till exempel. Eller denna.

Duger väl för mig

Med ålderns rätt är jag inte längre på sådan jakt efter det unikt creddiga, och Puccini och Mozart duger väl för mig.
Men med lite övning har jag lärt mig att ta in och uppskatta sådant som Börtz Medea, premiärspelad i fjol, och nu senast Borisova Ollas Dracula, som bortom vidskepelsetramset och det ängsliga jagandet efter "en ny publik" innehåller en massa fin musik.
De båda operagiganterna V och W från 1813 har jag dock aldrig riktigt tagit till mig. Den ene bjuder på lite för mycket trall och den andre på lite för mycket träsmak, för att beskriva det enkelt.
Om än det i enskildheter kan vara väldigt njutbart, hos båda två.

Det jag ännu inte riktigt nått fram till är den moderna elektroniska musiken (trots att jag snuddade vid den redan på 60-talet, jfr ovan Saucerful of secrets).
Det blir på något vis för stökigt eller stötigt eller störigt för att ge den vila jag på något vis alltid söker i musiken.
Detta är så mycket mer retligt som jag är personligen bekant med en av de mer framträdande på området.

Jag tror, nej jag vet,  att det delvis handlar om att man måste lyssna så mycket mer aktivt, så allt annat förglömmande. Men jag har så svårt att lyssna på musik på det viset. För mig är musiken en del i helheten runt om mig, ett viktigt stycke men inte det hela.

Men det kanske kommer. När jag blir äldre och klokare.

Jag menar, från Rock around the clock till Medea är det ju en bit...