Låtarna: Fjärde maj. På månen och här.

Fjärde maj och dags att påminna världen om Cirkus Miramar, detta förträffliga band från Trollhättan.

De har en hel rad utmärkta låtar i sin postpunkproggkatalog, revolutionära och vemodiga och dansanta och ibland alltihop på en gång.

Men en låt står ut.

Och det är den som det handlar om i dag – den som handlar om i dag.

Eller om den handlar om november. Det är lite oklart. Och det är just det oklara som är charmen.

Eller rättare sagt det svindlande svävande dubbla, flerskiktade, mångtydiga.

Det är ingen tvekan om att detta i någon mening är en politisk sång. Det är bara det att det inte går att nagla fast den. För det finns inte ett ord i den som ens antyder något med politik, ingenting om dagskraven och ingenting om utopin.

Men ändå.

Och så är det förstås en av de finare kärlekssånger jag vet. Fast vem som älskar vem och hur det går med det, och varför det går just så eller inte så, och vad som kommer att hända sedan, det är svårt att veta.

Ungefär som i livet vet ni.

Med bara en anings förskjutning skulle den här texten kännas pretentiös. Men förskjutningen sker inte.

Nu är den bara sann, allmängiltig, klargörande.

Vi vet lite mer om världen.

Att vi inte riktigt vet vad det är som vi vet är ingen invändning. Snarare tvärtom.

Det var en slump att jag ramlade på den här låten, det här bandet, all den här poesin och kraften. Men när jag väl gjort det var jag fast.

Och fast sitter jag, ett antal CD-skivor och många lyssningar senare (Bara det, att kalla en skiva för ”Fisk och skaldjur i svenska vatten”. Bara det).